Jag vet givetvis att jag inte är opartisk. Pet shop boys är världens bästa artister inom popmusik. Så är det bara. Hade jag varit domare i någon domstol inom EU, som skulle avgöra något ärende med koppling till Pet Shop Boys, hade jag nog fått lämna lokalen p.g.a. partiskhet. Visst är det så. Men just därför bör ni följa min recension av deras senaste album. För det är inte bara en ensidig hyllning.
En del av som är unga kanske inte känner till gruppen väl. Två popartister som i mitten av 1980-talet startade som smygbögar (men ofta hade antydningar i sina låtar) men sedan var med om att förvandla Storbritannien. När Neil Tennant (och indirekt Chris Lowe) kom ut i mitten av 1990-talet betydde det nog mer än en del socialdemokratiska Labourregeringsförslag (när det partiet kom till makten 1997) om homorättigheter.
Pet shop boys har gjort det till en sport att inte ta med b-sidelåtar till album.
Pet shop boys nya album Format (som släpptes i måndags) utgörs bara av b-sidor av singlar. (En del av er som är yngre kanske inte vet vad b-sidor är men förr, innan mp3, släpptes musik främst i form i skivor och för länge sedan oftast på svarta saker som kallas vinylskivor, b-sidelåtarna kallades också ibland för baksideslåtar eftersom de var på andra sidan av vinylsinglarna) Vilken grupp som helst hade varit nervös inför responsen. Och det kanske Tennant och Lowe också är. Men förmodligen tycker de främst det är kul. Pet shop boys har sedan starten närmast gjort det till en sport att inte ha med b-sidelåtarna på sina album.
Materialet spretar annars ordentligt. Ofta finns det en orsak att låtar blir något på b-sidor av singlar. Om jag ska vara ärlig, vilket jag vill vara trots att jag hyllar PSB som grupp, är de flesta låtarna relativt dåliga eller i bästa fall mediokra. Men nästan aldrig usla, det är Tennant och Lowe för begåvade för. Men att dissa den här skivan vore fel. För ni, i synnerhet ni om är unga och tidigare inte lyssnat på Pet shop boys, bör hitta guldkornen.
Bäst är en hyllningslåt till 1980-talet.
Bäst är We are the Pet shop boys, b-sidan till Miracles från 2003. Det här är närmast en orgie i referenser till 1980-talet och gruppens tidigare låtar. Visst handlar det om nostalgi, vem skulle förneka det? Men låten fångar något. I synthackorden, i Neil Tennants melankoliska men trots allt ganska optimistiska röst. Det här visar det 1980-tal som vi som var med om det ibland hatade men också älskade. På Youtube har någon gjort ett collage av klipp från gruppens videos. Jag rekommenderar den
Eller The boy that could not keep his clothes on där en flickvän till en ung man som strippar för andra män på en bögklubb är kritisk emot det. Musikaliskt inte en av gruppens bästa låtar men trots det intressant för dess homoantydningar. Latinreferenser till ett discoarrangemang.
Idealisering av "den andre".
Eller lyssna på Sexy northerner. För visst lyckas Tennant frammana en bild av en hunk från norra England. Som vanligt får Pet shops boys fram homoerotik trots att det från början kan tyckas vara oskyldigt. Men kanske också bilden av "den där andre". Som blir idealiserad av Londonbögar. Trots att de kanske har mycket gemensamt.
The Ressurrectionist är en typisk discorökare som utan problem hade kunnat blivit singel. Eller varför inte In the night som redan på 1980-talet hade förtjänat att hamna på rätt plats av vinylsingeln. Och det förtydligades även i remixversionen 1995. Från början gjorde Pet shop boys In private åt Dusty Springfield men här hittar vi en version där Pet shop boys framför den tillsammans med Elton John. Och visst blir det bra.
Men jag vill vara ärlig. Om du aldrig köpt något album (ja, jag är så traditionell att jag tycker ibland att man ska köpa album irl) finns det många andra bättre alternativ. Typ något av deras "vanliga"samlingsalbum. Men för dig som verkligen gillar Pet shop boys är det här ett tips. Inte för att du måste köpa albumet (för en gångs skull ska jag inte göra det när det gäller något från PSB) utan för att hitta guldkorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar