tisdag 28 februari 2012

Kd har både rätt och fel om ensamståendeinseminationer.


Kenneth Johansson (c), Mats Gerdau (m) och Barbro Westerholm (fp) har idag en debattartikel i Svenska Dagbladet om att ensamstående kvinnor bör bli inseminerade vid kliniker. De tre är alla ledamöter i riksdagens socialutskott, Johansson är dessutom ordförande i utskottet.

Det finns en politisk nyhet med det här, Moderaterna blir nu officiellt för reformen. Tidigare har partiet varit relativt positivt men inte haft någon officiell åsikt. Folkpartiet och Centerpartiet är precis som oppositionspartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sedan flera år för att även ensamstående kvinnor ska få bli inseminerade vid kliniker. Något som sedan 2005 är möjligt för lesbiska par.

Kristdemokraterna är, precis som Sverigedemokraterna, emot reformen. Kd:s ordförande Göran Hägglund (bilden) har idag fått in en replik på SvD:s debattsida. Det vore enkelt att avfärda honom som reaktionär. Men Hägglund har både rätt och fel. Jag ska förklara varför.

Besynnerligt resonemang från Hägglund.

Mycket av hans argumentation är förvirrad och påminner om argumentationen emot en del HBT-reformer.
Vi kristdemokrater kommer aldrig att medverka till att avskaffa barns rätt till sina egna föräldrar.
Ett något besynnerligt resonemang. För om han verkligen menade det (och syftar på ett barns biologiska föräldrar) borde han ju vara emot att förbjuda adoptioner och även inseminationer (om det inte är ett olikkönat par där mannens sperma används för att inseminera hans partner). Att adoptera bort ett barn från Sydkorea eller Sydafrika betyder att svenska staten sedan medverkar till att avskaffa barnets "rätt till sina föräldrar". Samma sak om en mans sperma används för att inseminera en kvinna och mannen inte ska ha kontakt med barnet (annat än möjligen när det blivit 18 år och fått information om sin biologiska pappa). Att Hägglund inte fattar det kan bero på att han är obegåvad. Man kan kritisera Hägglund för mycket men ointelligent verkar han inte vara. Alltså återstår alternativet att Hägglund sprider floskler i brist på sakargument.
Vi kristdemokrater vill inte lägga oss i hur två föräldrar delar upp sin ledighet. Men vi delar helt uppfattningen att pappor är oerhört viktiga. Barn som saknar närvarande pappor växer många gånger upp helt utan manliga förebilder, eftersom så få män väljer att arbeta inom skola och barnomsorg. Det är ett stort problem, som knappast blir mindre av en ny lagstiftning som ställer faderskapet i skugga.
Riksdagen avgjorde det principiellt redan 2002.

Göran Hägglund borde känna till att den här ideologiska debatten redan har avgjorts av riksdagen 2002. Efter flera års ordentligt förarbete (vi som var med då i debatten vet att de partier som röstade ja till homoadoptioner verkligen inte lämnade några förslag utan ordentlig analys, tvärtom var det betydande interna debatter). Men man konstaterade att barn mår lika bra i samkönade familjer som andra barn. Något som också förtydligats av bl.a. Amerikanska psykologförbundet och en tysk utredning beställd av den dåvarande kristdemokratisk-socialdemokratiska regeringen. Det var även orsaken till att riksdagen 2005 röstade ja till att tillåta lesbiska par att bli inseminerade vid kliniker.

Så ser lagarna ut idag. Sedan vill kd (och sd) avskaffa möjligheten för samkönade par att få adoptera (förutom närståendeadoptioner och lesbiska kvinnor att bli inseminerade vid kliniker. Men när reformen om möjlighet för ensamstående kvinnor ska prövas måste det givetvis blir i relation till de lagar som finns. Inte emot hur kd skulle vilja att de var.

Ensamstående föräldrar har ofta sämre ekonomi.

Om två lesbiska kvinnor i en relation får bli inseminerade vid kliniker bör då logiskt även en ensamstående kvinna (oavsett sexuell läggning) få bli det? För båda gäller ju att barnet inte kommer att bo ihop med en pappa (i alla fall inte direkt efter inseminationern). Så enkelt är det inte. Och här har Göran Hägglund en poäng. Även om han inte framför den i senaste debattartikeln har argumentet lämnats tidigare av kd-politiker.

Vi vet att ensamstående föräldrar (oftast mammor, ibland pappor) har en sämre ekonomi än andra föräldrar. Vi vet att det krävs tid för barn, att ensam ha ansvar är tuffare än att vara två. Det måste man väl inte lämna någon statistik för att bevisa. De som hävdar motsatsen antyder att en förälders partner inte har någon betydelse för att familjen ska fungera.

Jag tycker m, fp, c, s, mp och v slarvar här. Man borde erkänna att det ofta faktiskt finns problem med att vara ensamstående förälder - socialt och ekonomiskt. Något som partierna i andra sammanhang framhåller, bl.a. när det gäller höjda bidrag till den typen av familjer. Det betyder inte att de flesta barn till ensamföräldrar inte fungerar lika bra som andra barn. Utan att det kanske blir en komplikation.

Danmark, Finland och Island tillåter ensamstående kvinnor att bli inseminerade.

Är det här ett tillräckligt starkt motiv att stoppa möjlighet för ensamståendeinseminationer? Då kan vi konstatera att det bör finnas starka orsaker för att staten ska förbjuda något. Jag är inte entusiastisk för den här reformen men det är inte heller något som är viktigt att stoppa. 2008 gjorde jag en rapport om HBT-rättigheter i Europa. Bl.a. om lesbiska kvinnor får bli inseminerade vid kliniker. I ett fåtal länder (bl.a. Sverige) är det förtydligat att kvinnor i lesbiska relationer får bli det. Men i många andra så är reglerna att kvinnor, både gifta och ogifta (de flesta länder i Europa har inte några sambolagar eller partnerskapslagar) får bli inseminerade. Ofta är det sedan klinikerna som själva avgör vilken de policy de vill ha. Jag konstaterar att följande 23 länder 2008 tillät ensamstående kvinnor att bli inseminerade vid kliniker.
Armenien, Azerbaijan, Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Georgien, Grekland, Irland, Finland, Kroatien, Luxemburg, Makedonien, Malta, Nederländerna, Island, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovakien, Spanien, Storbritannien, Vitryssland.
Det här betyder givetvis inte att Sverige måste följa efter. Vi avgör själva våra lagar. Men låt oss inte dramatisera det här. Det handlar inte om något "experiment" utan om något som sedan decennier är tillåtet i många länder bl.a. tre länder i Norden.

Ekonomiska invändningen kvarstår.

Den invändning jag tycker kvarstår dock är den ekonomiska. Jag tycker vi ska ha ett generöst stöd för barnfamiljer. Det tjänar vi alla på, även vi som inte själva har barn. Men jag är inte beredd att låta någon ensamstående kvinna i 18 år får underhållsbidrag betalt av staten för att hon ville skaffa barn utan att ha en partner som var med och delade på kostnaden. När Sverige tillåter ensamstående kvinnor att bli inseminerade vid kliniker bör det finnas en tydlig regel om att hon själv ska kunna försörja barnet utan några bidrag andra än de generella typ barnbidraget.

Vilket betyder att ensamstående kvinnor som har socialbidrag eller låga inkomster inte får möjligheten. Men barn är ingen rättighet. Där har Hägglund en poäng. Trots sin ofta förvirrade argumentation i övrigt.


Uppdatering 1.

Eftersom jag själv i kommentarsdebatten till den här bloggposten efterlyst länkar till forskning om barn till ensamstående vill jag tipsa om den här artikeln (visserligen från 2003 men det finns ingen orsak att gissa det skulle vara radikalt annorlunda 2012) i Dagens Nyheter.
Allvarlig psykisk sjukdom, självmord och alkoholrelaterade sjukdomar är dubbelt så vanligt bland dem som växt upp med bara en förälder. Tungt drogmissbruk är tre till fyra gånger vanligare. Det visar en svensk långtidsstudie....

Forskarna har jämfört över 65.000 barn till ensamstående föräldrar med 921.257 barn som växt upp med båda föräldrarna. Studien är unik för att den täcker nästan alla som föddes i Sverige mellan 1973 och 1985. Vid uppföljningens slut hade de äldsta barnen hunnit bli 26 år och de yngsta var 14 år.

Tidigare forskning om hur barn påverkas av att växa upp i ensamhushåll har fokuserat på korttidseffekter och har inte varit entydig. Den aktuella studien visar däremot helt klart att risken för allvarlig ohälsa är betydligt större hos barn till ensamföräldrar.
Jag vill igen förtydliga att jag inte är emot reformen i sig, att tillåta ensamstående kvinnor att bli inseminerade vid kliniker. Som jag framförde i kommentarsdebatten till den här bloggposten bör man också vara försiktig att överföra resultat från situationen för barn som ofta upplevt skilsmässa och konflikter med barn som redan från början bara har en förälder. Men den här typen av forskning ska inte döljas för att den möjligen inte är "politiskt korrekt". Punkt. Slut.

9 kommentarer:

  1. Ragna Ehrenstråhle28 februari 2012 20:46

    KD är det tydligen det enda parti som vågar stå upp för det ofödda barnets mänskliga rättighet att åtminstone veta vem som är dess mamma och/eller pappa. Det går inte att jämföra adoption med att säga nej till att singlar ska få insemineras. Adopterade barn får senare i livet vetskap om att deras föräldrar inte är deras biologiska föräldrar. Det kan ibland inte heller vara lätt för ett adopterat barn att acceptera om inte man som förälder visar otrolig respekt och kärlek för det barn man tagit hand om. Artiklarna ovan till förmån för insemination visar en total brist på insikt och förmåga till empati vad ett barn som tillkommit genom insemination kan drabbas av senare i livet. Skulle dessa personer själva kunna leva i total ovisshet om vem som är deras pappa??

    SvaraRadera
  2. Hej Ragna!

    1. Sverige är ett av få länder där barn som kommit till genom insemination har juridisk rätt att få veta vem dess biologiske pappa är. En del ensamstående kvinnor åker idag till bl.a. Danmark och Finland (där barn inte har motsvarande rätt) eftersom insemination av ensamstående är förbjuden i Sverige. Ditt resonemang är alltså snarast ett argument för att tillåta insemination av ensamstående kvinnor.

    2. Varken kd eller sd är emot donatorinsemination i sig (dvs att en kvinna ska få bli inseminerad av sperma från en man som kvinnan inte bor med) de vill inte förbjuda det om det handlar om olikkönade par.

    Det betyder inte att reformen är oproblematisk men viktigt är att ha fakta.

    Bengt

    SvaraRadera
  3. Anders Wallgren29 februari 2012 01:12

    I de flesta fall godkänns ensamstående endast i undantagsfall att adoptera. Och då gäller det exempelvis äldre , sjuka eller handikappade barn som annars skulle växa upp i fattigt barnhem. (I Kina är det numera i princip omöjligt för ensamstående att adoptera).

    I dessa fall gynnar det barnet att istället växa upp hos en ensamstående förälder som har ett stort socialt nätverk som kan backa upp och hjälpa till om adoptivmamman dör eller skadas. Därutöver gör socialsekreteraren en kontroll på att adoptivföräldern har god ekonomi och är en lämplig förälder i övrigt.

    Det går inte att jämföra dessa kvinnor med kvinnor som skaffar barn på egen hand med hjälp av statligt betald insemination för 10 000-tals kronor, och över 500 000 kr i barnbidrag, underhållsbidrag, extra bostadsbidrag osv (planer finns på ytterliggare höjningar i spåren av debatten om fattiga barn).

    Googla så finner du mycket forskning såväl i Sverige som internationellt på hur barn som vuxit upp med endast en förälder (i huvudsak mamman) får det senare i livet.

    Dessa barn är extremt sårbara och helt beroende på en förälders inkomst och psykiska och fysiska välmående. Dessutom sänder det en tydlig signal om att pappor behövs inte till dessa barn, eller till barn i allmänhet. Det är numera officiellt att närvarande pappor och manliga förebilder har noll betydelse för barnens välmående och framtid, i alla fall i statens ögon.

    /Anders

    SvaraRadera
  4. Varför ska kvinnor ha rätten att amputera bort hälften av barnets släkt, bakgrund och identitet? Ingen skulle komma på tanken att klippa av en hand, inte ens ett finger, trots att man klarar sig riktigt bra utan.

    Om en kvinna inte har den sociala förmågan att hon kan vara ihop med en man tillräckligt länge för att det ska bli ett barn, hur ska hon då klara av ett barn i 18 - 20 år??

    Varför är det ok att experimentera med barn?

    SvaraRadera
  5. Hej Anders!

    "I de flesta fall godkänns ensamstående endast i undantagsfall att adoptera. Och då gäller det exempelvis äldre , sjuka eller handikappade barn som annars skulle växa upp i fattigt barnhem. (I Kina är det numera i princip omöjligt för ensamstående att adoptera)"

    Här vet jag att du har fel. Inte att det skulle vara få som blir adopterade av ensamstående för det är sant utan att det bara skulle handla om vissa typer av barn. Jag har själv en bekant, en kvinns som för några år sedan adopterade ett friskt 2-årigt barn från Vietnam.

    "Googla så finner du mycket forskning såväl i Sverige som internationellt på hur barn som vuxit upp med endast en förälder (i huvudsak mamman) får det senare i livet."

    Om det finns så mycket forskning borde du väl enkelt kunna lämna fyra länkar. Det kanske du göra i din nästa kommentar. Jag hävdar inte att du har fel men det slängt runt saker i debatten ibland av folk som tydligen inte följt någon forskningsrapport. Hävdar givetvis inte att du är en av dem.

    Det man kan konstatera, från bl.a. forskning i USA, är att barn med frånskilda föräldrar och med dålig kontakt med sin pappa generellt mår sämre än andra barn. Det har du rätt i. Men då gäller det som vid annan forskning att granska orsakssambanden. För det första har USA ett socialt skyddssystem som är sämre än i Europa. Att bli ensamstående där får alltså ofta betydligt mer negativa effekter där än här. Men det finns nog även forskning från Europa som konstaterar samma sak. Att ett barn förlorar kontakt med en av sina biologiska föräldrar kan i sig försämra barnets situation. Skilsmässor och konflikter är negativa. Men situationen är inte densamma för ensamstående kvinnor som blir inseminerade vid kliniker. Redan från början har barnet en förälder. Det är inte någon annan som barnet förlorar kontakten med och av den orsaken mår sämre. Det betyder givetvis inte att barn som kommit till genom insemination och bara har en förälder kan må sämre än andra barn men man bör vara försiktig att överföra slutsatser från ena gruppen till den andra.

    Anonym

    "Varför är det ok att experimentera med barn?"

    Som jag avslöjade i bloggposten är ensamståendeinseminationer redan tillåten i ungefär hälften av Europas länder. Hade det blivit dramatiskt negativa effekter lovar jag det blivit debatt om att avskaffa reformen i de länderna. Men fakta är att det är fler länder idag än för 10 år sedan som tillåter ensamstående att bli inseminarade. Och det är inte bara Sverige som har barnrättsföreningar etc, det har även många andra länder där myndigheter och föreningar följer hur lagarna är för barn.

    Bengt

    SvaraRadera
  6. Om nu inte pappor behövs, varför jagar då myndigheterna alla män som ofrivilligt blivit pappa med blåslampa för att tvingas till faderskapstest och till att betala underhåll? Om man nu tycker att det räcker med en mamma och därför ger ensamstående kvinnor rätt att få barn ensamma så borde man ju i konsekvensens namn också låta alla män som inte ville ha ett barn slippa det. Det räcker ju tydligen med en mamma.

    SvaraRadera
  7. Anonym

    1. Jag tycker ett barn behöver båda manliga och kvinnliga förebilder i sin närhet. Men däremot inte att de måste bo med en man och en kvinna. All forskning visar att barn i samkönade familjer mår lika bra som andra barn. Jag har nu lämnat länkar i bloggposten till forskningen från USA och Tyskland om barn i homofamiljer.

    2. Den som har olikkönad sex utan att skydda sig har ansvar för att det kan bli barn. Och efteråt ska givetvis båda föräldrarna ta sitt ekonomiska ansvar för det. Det är inte vi skattebetalare som ska gå in för att en pappa inte vill ta det ansvaret. Samma resonemang har jag när det gäller ensamståendeinseminationer, dvs att det är vårdnadshavaren-vårdnadshavarna själv som främst har ekonomiskt ansvar för sina barn. När väl ett barn finns och någon sviker det ansvaret kan däremot staten bli skyldig att träda in och ge bidrag. (Givetvis även om två föräldrar av någon orsak inte kan försörja sina barn med generella bidrag).

    Bengt

    SvaraRadera
  8. Bara som en kommentar om forskningen - och inte lägga mig i debatten i övrigt (det lär jag redan ha gjort i rätt omfattande utsträckning) finns ingen svensk forskning när det gäller barn till frivilligt ensamstående. Däremot har den brittiska forskaren och psykologiprofessorn Susan Golomok följt barn till frivilligt ensamstående i flera studier, den sista när de är unga vuxna. Att översätta material till svenska förhållanden är förstås vanskligt (men å andra sidan är det kanske mer vanskligt? att översätta material från ensamstående familjer efter separation till frivilligt ensamstående) men i Storbritannien liksom i Sverige är barnen tillkomna efter id-release-donatorer.

    http://humrep.oxfordjournals.org/content/25/1/150.full

    SvaraRadera
  9. Hej Elida!

    Tack för infon. Ska kolla den.

    Bengt

    SvaraRadera