Jag förstår vilka komplikationer min recension av När natten faller (2011) av Michael Cunningham kan ge. För jag älskar ju kommersiell musik. Hade många diskussioner om det på 1980-talet när det handlade bl.a. om brittiska discoproducenterna Stock-Aitken-Waterman (Rick Astley, Kylie Minogue, Jason Donovan, Bananarama m.fl.). Som var älskade av många bögar, brittiska och andra. Men Stock-Aitken-Waterman var föraktade av de flesta musikkritiker för att de inte var "nyskapande". Att de sålde ut sig. Ett klassiskt tema. Även 1970-talsdiscon anklagades för att vara "kommersiell".
Min kritik mot När natten faller handlar kanske inte främst om en del av bokens innehåll. För Michael Cunningham är begåvad i sig. Precis som Stock-Aitken-Waterman var på 1980-talet. Cunningham berättar om New York. Med dess förtjänster och brister. Men redan där börjar problemen. För hur många böcker av bögar och andra har det inte redan skrivits om den staden. Tolka mig rätt. HBT-litteratur är en brist men när det gäller USA är kanske inte New York det bästa exemplet. Hade någon "Cunningham" berättat hur det är att vara HBT-person i sydstaterna eller mellanvästern 2012 hade jag, möjligen, lämnat en mer välvillig recension. I synnerhet om det handlat om en svart lesbisk kvinna. Eller transperson.
Boken tillför till en början inte mycket.
Ska man granska bokens innehåll blir det till en början förfärligt. Cunninghams "avslöjande" av ett medelålders heteropar (Peter och Rebecca) borde kunna få vem som helst att bli homo (om de inte varit det tidigare). Hans beskrivningar av det medelålders parets sex blir bara taffligt. Och ett problem generellt i boken är att den (över) -analyserar människor relationer till varann. Här kan ingen människa göra något utan att göra psykologiska analyser. Peter blir senare sexuellt intresserad av sin frus lillebror.
De främsta karaktärerna här är välbeställda människor (homo, hetero, bi, queer) inom kultursektorn i New York. Redan här börjar till viss del problemet. Precis som om inte många andra författare beskrivit samma sak förr. Vad tillför Michael Cunningham? Inte mycket. Visst blir det en del narkotika (som om det vore ett nytt tema för romaner om New York?) och om staden i sig.
Det är först i slutet av boken som det hettar till. När saker ställs på sin spets. När Peter och andra måste ompröva vad de egentligen vill. Och det är först då den här boken känns angelägen.
När natten faller är inte ointressant. Men inte heller nyskapande. Precis som Stock-Aitken-Waterman på 1980-talet. Men ska jag välja dansar jag hellre till kommersiella discolåtar än läser nya böcker utan något genuint nytt.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Min kritik mot När natten faller handlar kanske inte främst om en del av bokens innehåll. För Michael Cunningham är begåvad i sig. Precis som Stock-Aitken-Waterman var på 1980-talet. Cunningham berättar om New York. Med dess förtjänster och brister. Men redan där börjar problemen. För hur många böcker av bögar och andra har det inte redan skrivits om den staden. Tolka mig rätt. HBT-litteratur är en brist men när det gäller USA är kanske inte New York det bästa exemplet. Hade någon "Cunningham" berättat hur det är att vara HBT-person i sydstaterna eller mellanvästern 2012 hade jag, möjligen, lämnat en mer välvillig recension. I synnerhet om det handlat om en svart lesbisk kvinna. Eller transperson.
Boken tillför till en början inte mycket.
Ska man granska bokens innehåll blir det till en början förfärligt. Cunninghams "avslöjande" av ett medelålders heteropar (Peter och Rebecca) borde kunna få vem som helst att bli homo (om de inte varit det tidigare). Hans beskrivningar av det medelålders parets sex blir bara taffligt. Och ett problem generellt i boken är att den (över) -analyserar människor relationer till varann. Här kan ingen människa göra något utan att göra psykologiska analyser. Peter blir senare sexuellt intresserad av sin frus lillebror.
De främsta karaktärerna här är välbeställda människor (homo, hetero, bi, queer) inom kultursektorn i New York. Redan här börjar till viss del problemet. Precis som om inte många andra författare beskrivit samma sak förr. Vad tillför Michael Cunningham? Inte mycket. Visst blir det en del narkotika (som om det vore ett nytt tema för romaner om New York?) och om staden i sig.
Det är först i slutet av boken som det hettar till. När saker ställs på sin spets. När Peter och andra måste ompröva vad de egentligen vill. Och det är först då den här boken känns angelägen.
När natten faller är inte ointressant. Men inte heller nyskapande. Precis som Stock-Aitken-Waterman på 1980-talet. Men ska jag välja dansar jag hellre till kommersiella discolåtar än läser nya böcker utan något genuint nytt.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar