Kd har både rätt och fel om ensamståendeinseminationer.

Kenneth Johansson (c), Mats Gerdau (m) och Barbro Westerholm (fp) har idag en debattartikel i Svenska Dagbladet om att ensamstående kvinnor bör få bli inseminerade vid kliniker. De tre är alla ledamöter i riksdagens socialutskott, Johansson är dessutom ordförande i utskottet.

Det finns en politisk nyhet med det här, Moderaterna blir nu officiellt för reformen. Tidigare har partiet varit relativt positivt men inte haft någon officiell åsikt. Folkpartiet och Centerpartiet är precis som oppositionspartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sedan flera år för att även ensamstående kvinnor ska få bli inseminerade vid kliniker. Något som sedan 2005 är möjligt för lesbiska par.

Kristdemokraterna är, precis som Sverigedemokraterna, emot reformen. Kd:s ordförande Göran Hägglund (bilden) har idag fått in en replik på SvD:s debattsida. Det vore enkelt att avfärda honom som reaktionär. Men Hägglund har både rätt och fel. Jag ska förklara varför.

Besynnerligt resonemang från Hägglund.

Mycket av hans argumentation är förvirrad och påminner om argumentationen emot en del HBT-reformer.

Vi kristdemokrater kommer aldrig att medverka till att avskaffa barns rätt till sina egna föräldrar.

Ett något besynnerligt resonemang. För om han verkligen menade det (och syftar på ett barns biologiska föräldrar) borde han ju vara emot att förbjuda adoptioner och även inseminationer (om det inte är ett olikkönat par där mannens sperma används för att inseminera hans partner). Att adoptera bort ett barn från Sydkorea eller Sydafrika betyder att svenska staten sedan medverkar till att avskaffa barnets "rätt till sina föräldrar". Samma sak om en mans sperma används för att inseminera en kvinna och mannen inte ska ha kontakt med barnet (annat än möjligen när det blivit 18 år och fått information om sin biologiska pappa). Att Hägglund inte fattar det kan bero på att han är obegåvad. Man kan kritisera Hägglund för mycket men ointelligent verkar han inte vara. Alltså återstår alternativet att Hägglund sprider floskler i brist på sakargument.

Vi kristdemokrater vill inte lägga oss i hur två föräldrar delar upp sin ledighet. Men vi delar helt uppfattningen att pappor är oerhört viktiga. Barn som saknar närvarande pappor växer många gånger upp helt utan manliga förebilder, eftersom så få män väljer att arbeta inom skola och barnomsorg. Det är ett stort problem, som knappast blir mindre av en ny lagstiftning som ställer faderskapet i skugga.

Riksdagen avgjorde det principiellt redan 2002.

Göran Hägglund borde känna till att den här ideologiska debatten redan har avgjorts av riksdagen 2002. Efter flera års ordentligt förarbete (vi som var med då i debatten vet att de partier som röstade ja till homoadoptioner verkligen inte lämnade några förslag utan ordentlig analys, tvärtom var det betydande interna debatter). Men man konstaterade att barn mår lika bra i samkönade familjer som andra barn. Något som också förtydligats av bl.a. Amerikanska psykologförbundet och en tysk utredning beställd av den dåvarande kristdemokratisk-socialdemokratiska regeringen. Det var även orsaken till att riksdagen 2005 röstade ja till att tillåta lesbiska par att bli inseminerade vid kliniker.

Så ser lagarna ut idag. Sedan vill kd (och sd) avskaffa möjligheten för samkönade par att få adoptera (förutom närståendeadoptioner och lesbiska kvinnor att bli inseminerade vid kliniker. Men när reformen om möjlighet för ensamstående kvinnor ska prövas måste det givetvis blir i relation till de lagar som finns. Inte emot hur kd skulle vilja att de var.

Ensamstående föräldrar har ofta sämre ekonomi.

Om två lesbiska kvinnor i en relation får bli inseminerade vid kliniker bör då logiskt även en ensamstående kvinna (oavsett sexuell läggning) få bli det? För båda gäller ju att barnet inte kommer att bo ihop med en pappa (i alla fall inte direkt efter inseminationern). Så enkelt är det inte. Och här har Göran Hägglund en poäng. Även om han inte framför den i senaste debattartikeln har argumentet lämnats tidigare av kd-politiker.

Vi vet att ensamstående föräldrar (oftast mammor, ibland pappor) har en sämre ekonomi än andra föräldrar. Vi vet att det krävs tid för barn, att ensam ha ansvar är tuffare än att vara två. Det måste man väl inte lämna någon statistik för att bevisa. De som hävdar motsatsen antyder att en förälders partner inte har någon betydelse för att familjen ska fungera.

Jag tycker m, fp, c, s, mp och v slarvar här. Man borde erkänna att det ofta faktiskt finns problem med att vara ensamstående förälder - socialt och ekonomiskt. Något som partierna i andra sammanhang framhåller, bl.a. när det gäller höjda bidrag till den typen av familjer. Det betyder inte att de flesta barn till ensamföräldrar inte fungerar lika bra som andra barn. Utan att det kanske blir en komplikation.

Danmark, Finland och Island tillåter ensamstående kvinnor att bli inseminerade.

Är det här ett tillräckligt starkt motiv att stoppa möjlighet för ensamståendeinseminationer? Då kan vi konstatera att det bör finnas starka orsaker för att staten ska förbjuda något. Jag är inte entusiastisk för den här reformen men det är inte heller något som är viktigt att stoppa. 2008 gjorde jag en rapport om HBT-rättigheter i Europa. Bl.a. om lesbiska kvinnor får bli inseminerade vid kliniker. I ett fåtal länder (bl.a. Sverige) är det förtydligat att kvinnor i lesbiska relationer får bli det. Men i många andra så är reglerna att kvinnor, både gifta och ogifta (de flesta länder i Europa har inte några sambolagar eller partnerskapslagar) får bli inseminerade. Ofta är det sedan klinikerna som själva avgör vilken de policy de vill ha. Jag konstaterar att följande 23 länder 2008 tillät ensamstående kvinnor att bli inseminerade vid kliniker.

Armenien, Azerbaijan, Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Georgien, Grekland, Irland, Finland, Kroatien, Luxemburg, Makedonien, Malta, Nederländerna, Island, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovakien, Spanien, Storbritannien, Vitryssland.

Det här betyder givetvis inte att Sverige måste följa efter. Vi avgör själva våra lagar. Men låt oss inte dramatisera det här. Det handlar inte om något "experiment" utan om något som sedan decennier är tillåtet i många länder bl.a. tre länder i Norden.

Ekonomiska invändningen kvarstår.

Den invändning jag tycker kvarstår dock är den ekonomiska. Jag tycker vi ska ha ett generöst stöd för barnfamiljer. Det tjänar vi alla på, även vi som inte själva har barn. Men jag är inte beredd att låta någon ensamstående kvinna i 18 år får underhållsbidrag betalt av staten för att hon ville skaffa barn utan att ha en partner som var med och delade på kostnaden. När Sverige tillåter ensamstående kvinnor att bli inseminerade vid kliniker bör det finnas en tydlig regel om att hon själv ska kunna försörja barnet utan några bidrag andra än de generella typ barnbidraget.

Vilket betyder att ensamstående kvinnor som har socialbidrag eller låga inkomster inte får möjligheten. Men barn är ingen rättighet. Där har Hägglund en poäng. Trots sin ofta förvirrade argumentation i övrigt.

Uppdatering 1.

Eftersom jag själv i kommentarsdebatten till den här bloggposten efterlyst länkar till forskning om barn till ensamstående vill jag tipsa om den här artikeln (visserligen från 2003 men det finns ingen orsak att gissa det skulle vara radikalt annorlunda 2012) i Dagens Nyheter.

Allvarlig psykisk sjukdom, självmord och alkoholrelaterade sjukdomar är dubbelt så vanligt bland dem som växt upp med bara en förälder. Tungt drogmissbruk är tre till fyra gånger vanligare. Det visar en svensk långtidsstudie....

Forskarna har jämfört över 65.000 barn till ensamstående föräldrar med 921.257 barn som växt upp med båda föräldrarna. Studien är unik för att den täcker nästan alla som föddes i Sverige mellan 1973 och 1985. Vid uppföljningens slut hade de äldsta barnen hunnit bli 26 år och de yngsta var 14 år.

Tidigare forskning om hur barn påverkas av att växa upp i ensamhushåll har fokuserat på korttidseffekter och har inte varit entydig. Den aktuella studien visar däremot helt klart att risken för allvarlig ohälsa är betydligt större hos barn till ensamföräldrar.

Jag vill igen förtydliga att jag inte är emot reformen i sig, att tillåta ensamstående kvinnor att bli inseminerade vid kliniker. Som jag framförde i kommentarsdebatten till den här bloggposten bör man också vara försiktig att överföra resultat från situationen för barn som ofta upplevt skilsmässa och konflikter med barn som redan från början bara har en förälder. Men den här typen av forskning ska inte döljas för att den möjligen inte är "politiskt korrekt". Punkt. Slut.

Av kd:s fem främsta politiker är två HBT-vänliga.

Inom några veckor har antalet tydligt HBT-vänliga politiker i Kristdemokraternas ledning ökat från 0 till 2. På partiets extra riksting 28 januari (där ordföranden Göran Hägglund som bekant blev omvald medan hans utmanare Mats Odell förlorade) röstade ombuden enhälligt fram David Lega (bilden) som ny andre vice ordförande. Lega som annars jobbar som kommunalråd (i opposition) i Göteborg var med i Regnbågspromenaden (stadens prideparad) 2010.

Några veckor senare avgick Mats Odell som gruppledare för kd:s riksdagsledamöter. Tydligen hade riksdagsgruppen hållit en informell röstning där majoriteten inte hade förtroende för att Odell skulle stanna kvar. Ny gruppledare är Emma Henriksson. Vad jag vet är både Lega och Henriksson för att samkönade par ska ha samma rätt att adoptera och lesbiska kvinnor samma rätt att bli inseminerade vid kliniker som olikkönade par. Det betyder att 2 av 5 bland de främsta kd-politikerna nu är tydligt HBT-vänliga. Det är första gången någonsin det finns HBT-vänliga politiker i partiets ledning.

Kd-ministrarna är från "mainstreamfalangen" i partiet.

Övriga tre som jag betraktar som de "viktigaste" kd-politikerna är ordföranden Göran Hägglund och förste vice ordförande Maria Larsson som även är ministrar i den borgerliga regeringen precis som Stefan Attefall. De tre tillhör den konservativa heteronormativa "mainstreamfalangen". Ingen i partiledningen är från den tydligt HBT-fientliga minoriteten i partiet.

Den HBT-vänliga falangen i kd stärker alltså sin ställning och det ska bli intressant när (för mitt tips är att det handlar om när och inte om) det i partiet tippar över för att behålla nuvarande likställda lagar när det gäller adoptioner och inseminationer. Tippat över har det redan gjort när det gäller sterilitetskravet i könstillhörighetslagen. Hägglund, Larsson och Lega hade som bekant en debattartikel i Dagens Nyheter 18 februari, något som kd även hade en notis om på sin egen hemsida. Det är givetvis mycket positivt. Jag mailade därför en del politiker i kd för några dagar sedan. Ingen från partiet har svarat ännu men jag publicerar givetvis det när de mailat om de är för även att tillåta transsexuella att spara könsceller för att efter "könsbytesoperationen" kunna bli biologiska föräldrar.

I det här mailet

Vill jag att ni tydliggör vad kd nu tycker om att tillåta transsexuella att spara könsceller (sperma respektive äggceller), något som inte är förbjudet i lag idag men som Socialstyrelsen inte tillåter om någon ska juridiskt byta kön, det med hänvisning till könstillhörighetslagens sterilitetskrav.

Kristdemokraternas presidium meddelade på DN Debatt i lördags att partiet nu blivit för att avskaffa sterilitetskravet i könstillhörighetslagen. Det här tydligen efter beslut, utan reservationer från någon ledamot, på ett partistyrelsemöte i fredags. Jag välkomnar beslutet vilket är klokt. Min kritik mot att det dröjt alldeles för länge (och borde orsaka självkritik inom partiet) vidhåller jag men nu gäller det att fokusera framåt. Det är nu viktigt att en lagrådsremiss och senare en proposition lämnas så snabbt som möjligt. Socialstyrelsen har redan 2010 lämnat ett komplett lagförslag med följdändringar även i andra lagar som berörs av förändringarna av könstillhörighetslagen. Det finns också betydande enighet eftersom nu alla riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna är för att avskaffa kraven att vara ogift, svensk medborgare och steril för att få byta kön juridiskt.

Min fråga handlar dock om Kristdemokraterna med sitt beslut i fredags nu även är för att transsexuella ska få spara könsceller (sperma respektive äggceller) före eventuell "könsbytesoperation" för att efteråt kunna bli biologiska föräldrar. Intressant nog föreslog både könstillhörighetsutredningen från 2007 (trots dess, med rätta, hårt kritiserade förslag om kastrering som krav för juridiskt könsbyte) och socialstyrelsens utredning från 2010 att transsexuella ska få spara könsceller (vilket de inte får idag med hänvisning till sterilitetskravet i könstillhörighetslagen). Av 70 remissinstanser till socialstyrelsens utredningsförslag var det ingen som vara negativ till att transsexuella ska få spara könsceller och bara en remissinstans var tveksam. Övriga 69 var explicit för eller hade inga som helst invändningar emot det.

Era borgerliga regeringskolleger Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet är, precis som oppositionspartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, för att transsexuella ska få spara könsceller. Något som är ett logiskt steg av att avskaffa sterilitetskravet. Tycker Kristdemokraterna detsamma?

Som kuriosa kan jag avslöja att Danmark tillåter transsexuella att spara könsceller trots att landet precis som Sverige kräver sterilitet för juridiska könsbyten (den nya mitten-vänster-regeringen har dock lovat utreda bl.a. ett avskaffande av sterilitetskravet).Har ni frågor eller kommentar i övrigt kan ni givetvis maila.

Mvh

Bengt Held
Malmö

HBT-kultur. Kyss mig.

Kyss mig (2011) är en av få svenska filmer som har lesbisk kärlek som tema. När den skulle produceras var en av invändningarna från något filmbolag att "men det har redan gjorts en sådan här film med Fucking Åmål, att göra det igen kanske inte är motiverat". Man hänvisade alltså till en film för drygt 10 år sedan för att stoppa en film om lesbisk kärlek. Som om det inte görs dussintals svenska filmer varje år om heterorelationer. Men homosexuell kärlek - och i synnerhet kvinnlig sådan - har sällan betraktats som "kommersiell". Desto bättre att den här filmen blev av.

Mia (Ruth Vega Fernandez) ska gifta sig med Tim (Joakim Nätterqvist som spelade huvudrollen i Arn-filmerna). På en fest för Mias far Lasse (Krister Henriksson) som planerar att gifta sig med Elisabeth (Lena Andre) möter Mia Frida (Liv Mjörnes), Elisabeths dotter.

Filmen handlar om mänskliga relationer.

Den här filmen lyfts främst av Ruth Vega Fernandez som Mia. Hon avslöjar ambivalensen, ångesten men också glädjen i en människa som håller på att ändra sig. På en ö där en del vill fly bort. För just är det väl så för många - att vilja fly när kärlek närmar sig. Men även övriga skådespelarinsatser är klart godkända. Att reducera den här filmen till att "bara" handla om en lesbisk relation vore fel. Det handlar om mänskliga relationer. I den här filmen finns det inga svart-vita stereotyper. Istället är det nyanser.

Sexscenerna mellan Mia och Frida hade kunnat bli tafflig "porr för heteromän". Eller något stereotypt med någon butch och femme. Istället blir det genuint. Det är svårt att undvika att dra paralleller till filmen Patrik 1,5 år om ett bögpar och deras rumlande i sängen.

Jag rekommenderar filmen (som sedan december 2011 är på DVD) till folk oavsett kön och sexuell läggning. Det här är kvalitetsfilm.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

HBT-kultur. När natten faller - Michael Cunningham.

Jag förstår vilka komplikationer min recension av När natten faller (2011) av Michael Cunningham kan ge. För jag älskar ju kommersiell musik. Hade många diskussioner om det på 1980-talet när det handlade bl.a. om brittiska discoproducenterna Stock-Aitken-Waterman (Rick Astley, Kylie Minogue, Jason Donovan, Bananarama m.fl.). Som var älskade av många bögar, brittiska och andra. Men Stock-Aitken-Waterman var föraktade av de flesta musikkritiker för att de inte var "nyskapande". Att de sålde ut sig. Ett klassiskt tema. Även 1970-talsdiscon anklagades för att vara "kommersiell".

Min kritik mot När natten faller handlar kanske inte främst om en del av bokens innehåll. För Michael Cunningham är begåvad i sig. Precis som Stock-Aitken-Waterman var på 1980-talet. Cunningham berättar om New York. Med dess förtjänster och brister. Men redan där börjar problemen. För hur många böcker av bögar och andra har det inte redan skrivits om den staden. Tolka mig rätt. HBT-litteratur är en brist men när det gäller USA är kanske inte New York det bästa exemplet. Hade någon "Cunningham" berättat hur det är att vara HBT-person i sydstaterna eller mellanvästern 2012 hade jag, möjligen, lämnat en mer välvillig recension. I synnerhet om det handlat om en svart lesbisk kvinna. Eller transperson.

Boken tillför till en början inte mycket.

Ska man granska bokens innehåll blir det till en början förfärligt. Cunninghams "avslöjande" av ett medelålders heteropar (Peter och Rebecca) borde kunna få vem som helst att bli homo (om de inte varit det tidigare). Hans beskrivningar av det medelålders parets sex blir bara taffligt. Och ett problem generellt i boken är att den (över) -analyserar människor relationer till varann. Här kan ingen människa göra något utan att göra psykologiska analyser. Peter blir senare sexuellt intresserad av sin frus lillebror.

De främsta karaktärerna här är välbeställda människor (homo, hetero, bi, queer) inom kultursektorn i New York. Redan här börjar till viss del problemet. Precis som om inte många andra författare beskrivit samma sak förr. Vad tillför Michael Cunningham? Inte mycket. Visst blir det en del narkotika (som om det vore ett nytt tema för romaner om New York?) och om staden i sig.

Det är först i slutet av boken som det hettar till. När saker ställs på sin spets. När Peter och andra måste ompröva vad de egentligen vill. Och det är först då den här boken känns angelägen.

När natten faller är inte ointressant. Men inte heller nyskapande. Precis som Stock-Aitken-Waterman på 1980-talet. Men ska jag välja dansar jag hellre till kommersiella discolåtar än läser nya böcker utan något genuint nytt.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

HBT-kultur. Pet shop boys - Format.

Jag vet givetvis att jag inte är opartisk. Pet shop boys är världens bästa artister inom popmusik. Så är det bara. Hade jag varit domare i någon domstol inom EU, som skulle avgöra något ärende med koppling till Pet Shop Boys, hade jag nog fått lämna lokalen p.g.a. partiskhet. Visst är det så. Men just därför bör ni följa min recension av deras senaste album. För det är inte bara en ensidig hyllning.

En del av som är unga kanske inte känner till gruppen väl. Två popartister som i mitten av 1980-talet startade som smygbögar (men ofta hade antydningar i sina låtar) men sedan var med om att förvandla Storbritannien. När Neil Tennant (och indirekt Chris Lowe) kom ut i mitten av 1990-talet betydde det nog mer än en del socialdemokratiska Labourregeringsförslag (när det partiet kom till makten 1997) om homorättigheter.

Pet shop boys har gjort det till en sport att inte ta med b-sidelåtar till album.

Pet shop boys nya album Format (som släpptes i måndags) utgörs bara av b-sidor av singlar. (En del av er som är yngre kanske inte vet vad b-sidor är men förr, innan mp3, släpptes musik främst i form i skivor och för länge sedan oftast på svarta saker som kallas vinylskivor, b-sidelåtarna kallades också ibland för baksideslåtar eftersom de var på andra sidan av vinylsinglarna) Vilken grupp som helst hade varit nervös inför responsen. Och det kanske Tennant och Lowe också är. Men förmodligen tycker de främst det är kul. Pet shop boys har sedan starten närmast gjort det till en sport att inte ha med b-sidelåtarna på sina album.

Materialet spretar annars ordentligt. Ofta finns det en orsak att låtar blir något på b-sidor av singlar. Om jag ska vara ärlig, vilket jag vill vara trots att jag hyllar PSB som grupp, är de flesta låtarna relativt dåliga eller i bästa fall mediokra. Men nästan aldrig usla, det är Tennant och Lowe för begåvade för. Men att dissa den här skivan vore fel. För ni, i synnerhet ni om är unga och tidigare inte lyssnat på Pet shop boys, bör hitta guldkornen.

Bäst är en hyllningslåt till 1980-talet.

Bäst är We are the Pet shop boys, b-sidan till Miracles från 2003. Det här är närmast en orgie i referenser till 1980-talet och gruppens tidigare låtar. Visst handlar det om nostalgi, vem skulle förneka det? Men låten fångar något. I synthackorden, i Neil Tennants melankoliska men trots allt ganska optimistiska röst. Det här visar det 1980-tal som vi som var med om det ibland hatade men också älskade. På Youtube har någon gjort ett collage av klipp från gruppens videos. Jag rekommenderar den

Eller The boy that could not keep his clothes on där en flickvän till en ung man som strippar för andra män på en bögklubb är kritisk emot det. Musikaliskt inte en av gruppens bästa låtar men trots det intressant för dess homoantydningar. Latinreferenser till ett discoarrangemang.

Idealisering av "den andre".

Eller lyssna på Sexy northerner. För visst lyckas Tennant frammana en bild av en hunk från norra England. Som vanligt får Pet shops boys fram homoerotik trots att det från början kan tyckas vara oskyldigt. Men kanske också bilden av "den där andre". Som blir idealiserad av Londonbögar. Trots att de kanske har mycket gemensamt.

The Ressurrectionist är en typisk discorökare som utan problem hade kunnat blivit singel. Eller varför inte In the night som redan på 1980-talet hade förtjänat att hamna på rätt plats av vinylsingeln. Och det förtydligades även i remixversionen 1995. Från början gjorde Pet shop boys In private åt Dusty Springfield men här hittar vi en version där Pet shop boys framför den tillsammans med Elton John. Och visst blir det bra.

Men jag vill vara ärlig. Om du aldrig köpt något album (ja, jag är så traditionell att jag tycker ibland att man ska köpa album irl) finns det många andra bättre alternativ. Typ något av deras "vanliga"samlingsalbum. Men för dig som verkligen gillar Pet shop boys är det här ett tips. Inte för att du måste köpa albumet (för en gångs skull ska jag inte göra det när det gäller något från PSB) utan för att hitta guldkorn.

Helds HBT-nyheter 1.0. has now left the building.

Jag vet att det kan tyckas hädiskt för en del. Ni som följer min blogg vet att jag gillar tysk kultur. Men det känns som att jag nu är en brittisk soldat som nått Berlins förorter våren 1945. Det är en orsak till Helds HBT-nyheter 1.0. omvandlas till något annat.

Jag vill förtydliga att jag inte jämför socialminister Göran Hägglund (kd) med tyske diktatorn Adolf Hitler. Situationen är mycket värre än så. Jag hade på min blogg enkelt kunnat fokusera på värre extremister än Hägglund. Och har gjort det ibland. Men att jag ofta hellre kritiserat Hägglund än Lennart Sacredeus (kd), Världen idag, Nationaldemokraterna m.fl. är därför att jag tycker men ska fokusera på de som har makt. Hur bisarra än halvnazisterna i nd än är så är de, tack och lov, långt från den politiska makten. Det är, tyvärr, inte Göran Hägglund.

Hägglund för HBT-personer som andra klassens medborgare.

Att situationen är värre än väntat framför jag därför vi alla har en Hägglund inom oss. Det vore betydligt enklare om alla homofober vore galna och var.... homofober. Hägglund ger den moderna heteronormativiteten ett ansikte. Polerat. I slips. Någon som aldrig skulle få för sig stödja hatpropaganda mot HBT-personer. Tvärtom gissar jag att Hägglund skulle säga ifrån. I Hägglunds hem är säkert även bögar, lesbiska och transpersoner välkomna. Men som andra klassens medborgare. Där de är fråntagna rätten att adoptera, bli inseminerade (lesbiska kvinnor) eller få spara könsceller (om de är transsexuella).

Och här tycker jag vi alla ska rannsaka oss själva. Fördomar har vi alla. Men vi kan ta itu med dem. Hatar du sd-sympatisörer? Vet du om att en del av dem själva har invandrarursprung? Det betyder givetvis inte att sd har rätt men att vi alla bör bemöta andra med sakargument.

Stolta att vi nått så långt.

Jag har verkligen vänt på alla stenar de senaste åren i mitt liv. Det har inte varit enkelt ibland men det har gett mig en stabilitet som jag aldrig känt förr. Återigen, jag vet det är pretentiöst att jämföra med allierades krig mot nazi-Tyskland. Men kanske även du ibland haft känslan av att vi är i förorterna till Berlin. Vi är stolta att vi nått så långt. Ibland när vi suttit i flygplanen har vi trott att vi kanske varit i Italien. Men vi är på rätt plats. Men också trötta. Vem skulle inte vara det?

Och vi konstaterar att snart har vi vunnit. Men är väl medvetna om att det inte betyder att det blir bekymmersfritt. För att en diktator föll våren 1945 betydde inte att diktaturvurmandet försvann (halva Europa blev kommunistdiktaturer i decennier efteråt).

Jag kommer givetvis att se tillbaka på de här åren, när jag varje förmiddag granskade brittiska Pinknews och tyska LSVD, med en viss stolthet. Hur fick jag engemanget? Det engagemang som jag idag februari 2012 ofta saknar. Det är därför jag skriver den här bloggposten.

Håller fast vid strategin.

Innan jag avslutar vill jag förtydliga en sak. Ni kanske noterat att jag i en del mail till politiker och andra varit tuff och hård.. Det är sant. Min strategi har hela tiden varit att försöka sakligt framföra argument till politiker. Eller till RFSL och andra i föreningar för den delen. Men om det inte lyckats har jag senare bedömt att pressen borde ökas. För ofta är det vad påverkan handlar om, att pressa ansvariga. Det är en strategi som jag håller fast vid och rekommenderar till andra.

Har jag ibland varit för hård? Visst har jag det, jag beklagar att jag ibland kanske varit för hård mot främst en del m- och kd-politiker i vissa mail. Men jag gjorde det inte för att vara elak utan för att flytta HBT-politiken framåt. Här tycker jag vi alla har en lärdom att dra, vi skadar sällan andra genom att vara elaka utan genom att försöka nå våra goda mål. Precis som Allierade i Dresden i Tyskland våren 1945.

Bloggen Helds HBT-nyheter kommer att vara kvar. Redan imorgon kommer jag att recensera ett nytt Pet shop boys-album. Men bloggen blir trots det aldrig sig lik.

Helds HBT-nyheter, en blogg som 6 dagar i veckan kommenterar HBT-nyheter, kommar aldrig igen. Det är en epok som är förbi. Helds HBT-nyheter 2.0 publicerar ibland, kanske någon dag i veckan, kanske mer sällan, nyheter om politik och kultur.

Helds HBT-nyheter 1.0 has now left the building. Over and out.


Uppdatering 1.

Jag önskar er som följt min blogg sedan starten (och andra också för den delen) allt gott.

Rätt av Obama att bråka med påven.

Påven (bilden) och USA:s president Barack Obama är tydligen inte kompisar för tillfället. Och orsaken är ett beslut om preventivmedel. Björn Ottosson, doktorand vid Stockholms universitet och som fokuserar på USA-politiken avslöjar debatten i en Newsmillartikel.

Abortfrågan delar på sätt och vis Amerika och den var hett debatterad i turerna kring Obamas sjukförsäkringsreform. Abortmotståndarna ville försäkra sig om att deras skattepengar inte gick till att finansiera aborter. Så blev det också. Men nu har det blossat upp en strid angående kostnaderna för preventivmedel.

Häromveckan offentliggjorde Obama-administrationen att de sjukförsäkringar som katolska sjukhus och universitet erbjuder sina anställda måste täcka kostnaderna för preventivmedel. Det betyder att dessa katolska institutioner nu kommer att tvingas att betala för något som Vatikanen anser vara emot Guds vilja. Enskilda kyrkor kan få undantag och därmed slippa att betala. Men undantagsreglerna, som detta beslut egentligen handlar om, är snäva och det är uppenbart att varken de över 200 katolska universiteten med över 750.000 studenter, eller de 6.980 för- och grundskolorna kan få det. Detta gäller även landets 600 katolska sjukhus och 1.400 långvårdsinrättningar.

Det här är ingen ny debatt. Vilka krav ska institutioner som får skattepengar ha för att få sina bidrag? Här är det ibland ett fruktansvärt hyckleri både från höger och vänster. Både i Sverige och USA. Om vad religionsfrihet handlar om.

Det här handlar religionsfrihet om.

Religionsfrihet handlar om att få, oavsett vilken religion någon tillhör, utöva mässor och annat tillsammans. Eller för den delen att slippa engagera sig i någon religion. Det är en rättighet som kränks i många länder. Iran och Kina är bland de mest ökända exemplen. Religionsfriheten gäller för alla. Även homofoba, sexistiska, rasistiska etc. samfund. Att ett samfund har intoleranta åsikter är aldrig ett argument för att staten ska försöka förbjuda eller hindra dess medlemmar att tillsammans utöva sin religion. Precis som att staten måste respektera homofoba, sexistiska och rasistiska partier.

Många av oss är även så generösa att vi tycker att samfund som har juridisk vigselrätt ska få viga vilka par de vill. Av den enkla orsaken att för samfunden är vigslarna en religiös ritual. Jag är helt emot kravet från bl.a. RFSL och Vänsterpartiet att ställa krav på samfund att de ska viga alla par som får gifta sig för att få behålla den juridiska vigselrätten. Om staten inte tycker om att en del samfund vägrar viga samkönade (eller "blandras"- eller grönhåriga etc. par) då får faktiskt staten avskaffa samfundens juridiska vigselrätt och införa civiläktenskap som i Tyskland, Frankrike och många andra länder.

Religionsfrihet betyder inte rätt att diskriminera någon.

Men religionsfrihet betyder inte att du som kristen, muslim, jude, ateist eller vad du än är ska få lov att fritt diskriminera människor. Det betyder inte heller att offentliga institutioner ska vika sig från principer de håller för viktiga för reaktionära attityder bara för att de framförs i mångkulturens och religionens kläder. Det här tydliggörs i USA-debatten men är också viktigt i Sverige.

- När en del islamistiska män hälsar i hand på män på sin arbetsplats men inte på kvinnor. (Debatten handlar inte om att få lov att vägra hälsa i hand på någon, den som gör det generellt bör hanteras med respekt men här handlar det om att bete sig olika mot killar och tjejer vilket är oacceptabelt).

- När en del islamistiska kvinnor har niqab eller burka på utbildningsinstitutioner. Ingen utbildningsanstalt skulle få för sig att godkänna folk med Ku klux klan-kläder, eller elever som är nakna för den delen, men när något framförs med mångkulturargument beter sig vissa förvirrat.

- När kd och sd framför att vårdpersonal ska få rätt att slippa vara inblandade i aborter. Ingen tvingar någon att söka sig till jobb inom vården där kontakt med aborter är en del av jobbet. Men söker du dig till den typen av tjänster bör du också acceptera att det är en del av ditt jobb.

- De regler som gäller på arbetsmarknaden när det gäller diskriminering p.g.a. kön, sexuell läggning, etnicitet etc. ska givetvis gälla även för vård, skola och annat som bedrivs av religiösa samfund.

Medddelarfrihet bör gälla också för anställda inom skattebetald privat vård och skola.

Kanske den här principen är extra viktig att framföra för oss liberaler som principiellt är för valfrihet och mångfald. Trots den berättigade kritiken mot en del företags vinstintressen inom vård och skola har den ökade valfriheten senaste 30 åren kommit många till del. Inte ens Vänsterpartiet vill återvända till den politik som då gällde (och försvarades av både s och v(pk). Den här debatten har också viss koppling till meddelarfriheten för privatanställda inom skattebetald vård och skola. Givetvis bör även anställda inom privatdriven vård och skola få meddela fritt om "skandaler". Tydligen är det främst Moderaterna inom regeringen som tvekar. Och jag förstår att det finns gränsdragningsproblem. Att det finns affärshemligheter i ett privat företag som inte bör få meddelas fritt till media. Men nog borde det gå att hitta en modell där man kan skilja det ena från det andra.

För om man accepterar att icke-offentligt driven (men skattebetald) vård och skola får helt andra villkor när det gäller lagar mot diskriminering eller meddelarfrihet då gynnar det bara de längst ut på vänsterkanten som helt vill förbjuda det.

USA:s katoliker är generellt till vänster (liberaler) vilket nog är förvånande för en del i Sverige. Och många katoliker i USA (jämfört med protestanter) är för samkönade äktenskap. Kanske Barack Obama trots det får en konflikt här. Men jag vill hävda att den är värd att tas. Oavsett om det handlar om kvinnor i niqab i skolor i Sverige eller att skolor i USA ska informera om preventivmedel.

Det handlar om det sekulära samhällets principer.

Uppdatering 1.

Dagens Nyheter har en artikel om presidentvalet i USA.

I en artikel i kristna tidningen Dagen avslöjar en del "feministiska teologer" hur de resonerar.

Vilken är den största missuppfattningen om feministisk teologi?

- Även om det är mindre nu än för 30 år sedan så tror tyvärr många fortfarande att vi är arga, lesbiska kvinnor som hatar män, familj och barn, svarade Heyward.

Mitt tips är att inte någon av de här kvinnorna egentligen har något emot lesbiska. De ska ha en eloge för att jobbar emot patriarkala strukturer. Men trots det är kommentaren problematisk. För byt ut lesbisk mot svart.

vi är arga, svarta kvinnor som hatar män, familj och barn

Jag vill inte vara politiskt korrekt. Det finns en del lesbiska kvinnor som verkligen hatar män. Och bögar som hatar kvinnor. Jag har framfört att de beter sig inte ett dugg bättre än rasister och homofober. Men den här gruppen är en relativt liten minoritet bland homosexuella. Jag vet själv väl hur Kicki, en lesbisk kvinna, försökte få mig till hennes "HBT-seniorträffar" i Malmö för några år sedan. Jag lovar att jag och Kicki känner till att jag är man och hon kvinna. Det enda man möjligen skulle tycka var kontroversiellt är att hon absolut ville jag skulle vara med på en träff för seniorer. Men när jag väl var där, att vara senior var tydligen att vara 40+ (allting är relativt) så var det trevligt. Men att en lesbisk kvinna igen och igen frågar om inte jag som bög vill vara med på en träff på en pizzeria (för att hon tyckte det var för få män på träffarna) gör väl att vi kan dementera det här ryktet om att folk som är homosexuella generellt ogillar folk av motsatta könet. :-)

Moderaten Fjellner trixar om "könsbyten".

EU-parlamentsledamoten Christofer Fjellner (m) har idag en debattartikel i Svenska Dagbladet. Han kommenterar där att de flesta länder i EU har sterilitetskrav för att få byta juridiskt kön.

Jag har låtit Europaparlamentets utredningstjänst undersöka alla EU-medlemsstaters lagstiftning kring hormonell behandling och kirurgiska ingrepp i samband med ett könsbyte. I stort kan staterna delas in i tre grupper.

Den första gruppen; Spanien, Finland, Ungern och Storbritannien, har inget steriliseringstvång.

Den andra gruppen kräver att individen genomgått en steriliseringsbehandling för att ett könsbyte ska få genomföras. Här ingår Sverige, Nederländerna, Danmark, Tyskland och tolv andra medlemsstater.

Den tredje och värsta gruppen har inte ens någon lagstiftning som möjliggör ett könsbyte. Detta gäller bland annat Slovenien, Rumänien, Cypern och Litauen.

På många sätt är Sverige ett föregångsland. Lagen som reglerar könsbyten infördes redan 1972. Och självklart ska vi fortsätta att vara ett föregångsland – både i EU och i resten av världen – genom att ändra lagen och slopa steriliseringskravet.

Fjellner är transvänlig.

Jag betvivlar inte att Christofer Fjellner själv är transvänlig. Han är också tydlig i debattartikeln med att han är emot nuvarande sterilitetskravet i könstillhörighetslagen från 1972. Men att tro att man utan kunskap kan sitta i Bryssel och beställa en utredning om lagar och få facit är närmast naivt.

För det första tycks Fjellner fått för sig att länder som inte har lagar som reglerar juridiska könsbyten därmed måste förbjuda sådana. Det är givetvis inte sant. Juridiska könsbyten i delar av Europa har tidigare avgjorts, och avgörs ännu, genom domstolsbeslut eftersom landet saknat någon könstillhörighetslag. Fler och fler länder har dock fixat lagar som reglerar processen. Fakta är att det idag bara är ett land i EU som inte helt tillåter juridiska könsbyten och det är Irland. Där håller dock ett lagförslag på att förberedas för att göra det möjligt.

Författningsdomstolarna i Tyskland och Österrike har förklarat sterilitetskrav för ogiltigt.

För det andra kommenterar inte Fjellner i sin artikel att författningsdomstolar i Tyskland och Österrike avgjort att respektive länders könstillhörighetslag är oförenliga med konstitutionen när det gäller kravet på sterilitet. Det här blev förtydligat i en sammanställning (bilden till den här bloggposten är kartan till artikeln) som tidningen Riksdag & Departement gjorde i december om könstillhörighetslagarna i Europa. När Fjellner sökt information från EU-parlamentets kansli om lagarna så har det meddelats att Portugal har kvar sterilitetskrav (vilket jag vet inte är sant) för juridiska könsbyten medan Finland inte har den typen av krav. Infon i Riksdag & Departement är den motsatta.

Danmark och Belgien ska ompröva tvångssteriliseringar av transsexuella.

Sedan är det flera länder där det är seriös politisk debatt om att avskaffa sterilitetskrav för juridiska könsbyten. De nya regeringarna i Danmark och Belgien har haft med det i sina regeringsförklaringar. I Irland har alltså ett förslag till ny lag lämnats av en regeringsutredning. Från en debattartikel i Irish Times, av Leslie Sherlock från HBT-föreningen LGBT Noice.

The group recommends that applicants fulfil the medical criteria of gender identity disorder (GID) diagnosis or present evidence of gender reassignment surgery, all to be approved by a three-person panel comprising one medical, one legal, and one independent person.

Mycket tyder alltså på att Irland som idag har EU:s mest konservativa lag inom området inom något år kommer att höra till den grupp som är progressivast. Även i andra länder, bl.a. Nederländerna, är det planer på att ompröva nuvarande sterilitetskrav.

Inget fel i att avslöja att de flesta EU-länder har sterilitetkrav för juridiska könsbyten.

Jag vill vara tydlig med att det givetvis inte är fel av Christoffer Fjellner att redovisa att de flesta länder i EU ännu har sterilitetskrav för juridiska könsbyten. Men att många stater har lagar som kränker transsexuella är givetvis ingen ursäkt i sak. Och om det tycks Fjellner vara ense. Kanske Fjellner vill att vi folk ska bli medvetna om att även transsexuella i många andra länder drabbas av sterilitetskrav. Då är det positivt. Men Fjellner undanhåller viktig information (som att Tysklands och Österrikes författningsdomstolar ogiltigförklarat deras lagar om tvångssteriliseringar för transsexuella) eller sprider felaktigheter som att länder som saknar könstillhörighetslagar förbjuder juridiska könsbyten.

Sverige blir aldrig föregångsland när det gäller frihetlig könstillhörighetslag.

Syftet tycks vara att förbereda m-politiker på den svekdebatt som, med rätta, kommer att drabba Moderaterna hårt om det inte blir något beslut i riksdagen om avskaffande av tvångssteriliseringar. Då vill Fjellner att vi ska få för oss att statsminister Fredrik Reinfeldt (m) egentligen inte förtjänar så tydlig kritik. Visst blev vi inget "föregångsland" våren 2012 men vi är ju inte bland de sämsta heller bland EU-länderna. Det här tycks vara Fjellners budskap.

Men det är falskt vilket jag redovisat. Om man rangordnar EU:s 27 medlemsländer efter hur frihetlig respektive stats könstillhörighetslag är hamnar Sverige utan problem på den sämre halvan. Om man räknar med att vi även har medborgarskapskrav (vilket de allra flesta andra länder inte har) så är vår lag en av de minst frihetliga i unionen. Och om Fredrik Reinfeldt, Christoffer Fjellner och andra m-politiker inte vill prioritera att våren 2012 avskaffa tvångssteriliseringar av en grupp människor så betyder det att de accepterar att Sverige ska stanna kvar där.

Att avskaffa tvångssteriliseringar handlar inte om att göra Sverige till ett föregångsland. För det kommer vi aldrig att bli inom det här området, de som var det var Spanien och Storbritannien. Vad debatten handlar om är ifall m-politiker ska fixa så att vi lämnar den sämre halvan inom EU när det gäller mänskliga rättigheter för transsexuella

HBT-kultur. HBT & heder.

Jag ska ärligt erkänna att jag var något skeptisk emot den här boken när jag lånade den från Malmö stadsbibliotek. Främst för att den är gjord av Almaeuropa och RFSL Ungdom. Det är den senare föreningen som jag ibland varit kritisk emot. Något jag kommenterat bl.a. här och här. Men varje bok ska bedömas efter sina egna meriter. Författare till den här är främst Frida Darj och Hedvig Nathorst-Böös från RFSL-Ungdom. De har samarbetat med Eduoardo Gratzky och Cecilia Jarl-Åberg från Almaeuropa.

Befriande tydlig om problemen.

Jag var alltså ganska kritisk från början. Men efter att ha granskat bokens innehåll konstaterar jag att det här, dessbättre, inte är något vars främsta syfte är att vara "politiskt korrekt" eller att försköna, eller svartmåla för den delen, situationen för de HBT-ungdomar som drabbas av hedersrelaterat våld.

Tvärtom är det befriande hur öppet och ärligt man redovisar situationen. Att ansvariga för boken konstaterar att homofobi och stigmatisering förekommer bland alla etniska grupper, även bland svenskar. Men att hedersrelaterat våld handlar om att ofta hela familjen (eller släkten) är inblandade med att hota, slå eller ibland även mörda någon för att "få bort skammen" från släkten. Givetvis är det enda skamliga i situationen att folk trakasserar HBT-personer men det visste ni nog redan.

Jämförelser med folk från frikyrkosamfund.

Det som är intressant är att, förutom de närmare 20 HBT-personer som är ifrån "hedersrelaterade" familjer, 3 människor från "frikyrkosamfund" är intervjuade. Ansvariga för boken förtydligar själva att det är två olika grupper. Visserligen försöker anhöriga till HBT-personerna i båda av dem att försöka få homosexuella att bli heterosexuella.

Men för de som är med i frikyrkosamfund handlar det om att folk i deras närhet "försöker rädda dem som kristna". De hotar och slår dem inte. Men "bestraffningen" kan vara nog så komplicerad. Det samfund som är närmast "hederskulturen" utan att vara en del av det är Jehovas vittnen. "Alexander" berättar att hans familj tog avstånd från honom och bröt all kontakt efter att han berättat att han är bög. Även om det inte ska jämföras med det våld och de hot som framförs från familjer påverkade av "hederskultur", varav de flesta är muslimska men en del kristna (eller hinduiska), kan det ibland få samma effekt.

Rädsla att vara "rasistisk".

Att problemen finns vet nog många sedan tidigare. Men i den här boken blir det tydligt. Här är inte några anonyma bögar, lesbiska, bisexuella och transpersoner i någon statistik. Här är berättelser. En slutsats som dras i boken är att många i den offentliga sektorn är fumliga. Man menar väl. Men det finns en rädsla för att "vara rasistisk" (känns den absurda argumentationen igen från andra debatter?) eller för att myndighetspersoner inte har kunskap om hur det är att bo i en familj med hederskultur.

Typ som att det ibland kanske inte är smart att berätta för ungdomens föräldrar. Vilket en del skolpersonal gjort trots att eleven inte velat det. Vilket orsakat att situationen förvärrats och ungdomen förlorat förtroendet för myndighetspersoner. Det som är bekymmersamt, och som också avslöjas i boken, är att myndighetspersoner, socialsekreterare, lärare etc. ofta nonchalerar de HBT-ungdomar som söker hjälp. Eller ännu värre, själva är homofober eller transfober.

Den här boken borde spridas. På en arbetsplats, skola eller föreningslokal nära dig.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Margaret Thatcher och konservativa Tory var homofober.

Dagens Nyheter har idag en kulturartikel om filmen Järnladyn, som handlar om konservativa Margaret Thatcher (bilden) som var statsminister 1979-1990. Meryl Streep, som spelar Thatcher i filmen framför bl.a. följande i intervjun.

Hela det konservativa partiet var folk från Eton och Oxbridge, men Thatcher plockade in folk som stod utanför den snäva, sociala cirkeln, folk som kom från andra klasser. Hon hade judar och homosexuella i sitt kabinett.

Jag förstår ju att Meryl Streep fått en mer nyanserad bild av Margaret Thatcher. Hon var ett hatobjekt för vänstern i Sverige, Storbritannien och många andra länder. Men hon fick igång tillväxten i landet och delar av hennes kamp mot militanta fackföreningar var berättigad (brittiska fackföreningar var då ofta betydligt mer ansvarslösa än svenska fackföreningar någonsin varit). Men samtidigt var Thatcher känslokall inför människor som hade det svårt, något som Meryl Streep själv antyder. Det handlade om sjuka, hemlösa men även om arbetslösa.

Thatcher var för ökad arbetslöshet för att bekämpa fackföreningar.

Ibland framförs det i vulgärdebatten i Sverige att borgerliga partier medvetet vill öka arbetslösheten, något som inte är sant. Men konservativa Tory och Thatcher hade i början av 1980-talet som strategi att öka arbetslösheten (på kort sikt) för att minska inflationen och bekämpa fackföreningar (för att sedan minska arbetslösheten på lång sikt). Det var inga konspirationsteorier från den brittiska vänstern, Tory framförde den strategin officiellt. Vilket fick även Moderaterna (som då var betydligt mer nyliberala än idag) att, med rätta, förtydliga att ökad arbetslöshet aldrig får avvändas som medel för att nå mål inom den ekonomiska politiken.

Men främst blir intervjun med Streep felaktig när det hävdas att Thatcher skulle vara en tolerant människa. Tory och Thatcher var ansvariga för att 1988 förbjuda positiv information av homosexualitet i skolor och inom brittiska kommuner. Det hävdas att Thatcher själv var engagerad för den absurda policyn. (Litauen försökte samma sak häromåret men dessbättre orsakade tryck från EU att det inte blev lag). Tory blockerade också alla andra reformer för bögar och lesbiska. Bland annat behölls förbudet för homosexuella att jobba inom försvaret (togs bort först av socialdemokratiska Labourregeringen i slutet av 199o-talet) och behöll en sexualbrottslag där åldersgränsen var 21 år (sic!) för manliga samkönade par medan den var 16 år för övriga par (åldersgränsen för homorelationer sänktes först i mitten av 1990-talet till 18 år när det var Toryregering och partiet var oense om reformen och blev sedan helt likställd när det var en Labourregering).

Socialdemokratiska Labour betedde sig fegt.

Man kan givetvis hävda att Thatcher bara vara en del av den konservatism som blev populär i USA och Storbritannien på 1980-talet. Men dåvarande president Ronald Reagan (med sitt ursprung i den liberala Holywoodmiljön där många vara smyghomosexuella vilket han väl visste om) i USA försämrade aldrig homosexuellas rättigheter trots att den kristna högern, som han samarbetade med, ville det. Thatcher och Tory var närmast unika på 1980-talet i Västeuropa genom att försämra den juridiska situationen för bögar och lesbiska.

Tyvärr betedde sig socialdemokratiska Labour fegt på 1980-talet. Trots att de i övrigt var "radikala", partiets ekonomiska politik var närmast vänsterextrem, så ville de inte jobba för att avskaffa de homofoba lagarna. Bara de brittiska liberalerna gjorde det vilket hedrar dem. På 1990-talet gjorde dock Labour en helomvändning och förvandlade som regeringsparti landet till att bli ett av de HBT-vänligaste i Europa.

Thatcher var givetvis, som de flesta andra politiker, någon med både positiva och negativa sidor. Men homofobin var definitivt bland hennes dåliga sidor. För den som vill få en nyanserad bild av Storbritannien på 1980-talet med Tory i regeringen rekommenderar jag boken Skönhetens linje som jag recenserat här.

Idag är dessbättre alla de tre största partierna i Storbritannien, konservativa Tory, socialdemokratiska Labour och liberala Liberal democrats, tydligt HBT-vänliga.

Uppdatering 1.

I en bloggpost från igår kritiserade jag kd:s arbetsgrupp för att lämna ett förslag till familjepolitiskt program som i princip helt struntar i jämställdhet mellan män och kvinnor i Sverige. 2012. Det är sanslöst. Och oansvarigt. Tydligen har även kd:s eget kvinnoförbund reagerat.

Förslaget att avskaffa dagens öronmärkta månader i föräldraförsäkringen får underkänt av Kristdemokraternas eget kvinnoförbund. De så kallade pappamånaderna är viktiga för jämställdheten, anser KD-kvinnorna.

- Vi vill inte att kvinnor ska hamna efter lönemässigt. I dag stannar kvinnorna hemma längre, och tappar därmed i lönekarriären. Dessutom behöver barnen båda sina föräldrar, motiverar kvinnoförbundets ordförande Maria Fälth....

Riksdagsledamoten Désirée Pethrus, tidigare ordförande för KD:s kvinnoförbund, poängterar att frågan om jämställdhet lyfts fram i partiets principprogram. ”Jämställdhet börjar redan i hemmet och barnet lär sig tidigt av föräldrarnas roller”, står det bland annat.

Emma Henricsson från kd-familjearbetsgruppen bemöter kritiken. Det börjar bli ett mönster inom familjepolitiken oavsett om det handlar om en könsneutral äktenskapslag, homoadoptioner, inseminationer för lesbiska kvinnor på kliniker, rätten för transsexuella att slippa tvångssteriliseringar eller att bidragssystemet för vård av barn ska strunta i jämställdhetsaspekten. Sex av riksdagspartierna och närmare hälften av kd är på ena sidan. Sverigedemokraterna och drygt hälften av kd på den andra. Det vore mig fjärran att använda "guilt by association". Ett förslag måste inte vara fel för att sd stödjer det. Men borde inte det här mönstret bli en varningsklocka för de kd-politiker som trots allt är resonerande och sansade?

Protest utanför Sveriges Londonambassad emot tvångssteriliseringar.

Vanligtvis brukar vi svenskar visa solidaritet med andra folk. En metod är att demonstrera utanför landets ambassad. Som en markering emot brott mot mänskliga rättigheter. Nu har vi hamnat i den omvända situationen. Och det är inte direkt smickrande för svenska regeringens del. Brittiska Pinknews avslöjar att ett 40-tal aktivister för transrättigheter samlades utanför Sveriges ambassad (bilden) i London i måndags.

Worldwide protest at continuing insistence by the Swedish government on what has been described as a policy of eugenics in respect of trans men and women led on Monday to the unusual sight of a demo outside that country’s London embassy.

The protest was good-natured and polite, with around 40 members and supporters of the UK’s trans community giving out leaflets, displaying placards and engaging embassy staff in good natured debate.

Nonetheless, protesters were clear that the issue is serious and will not go away.

The dispute arises from the fact that under Swedish law, dating back to 1972, trans individuals may not obtain recognition in their identified gender unless they first undergo sterilisation. In many instances – MtF gender re-assignment, for instance – this will be the natural outcome of surgery anyway. But there are other circumstances – FtM re-assignment, for instance, where this is not the case.

Not only does this run counter to what is now accepted practice in a number of countries, including Portugal, the UK and Spain, but Sweden also sets an additional requirement: the destruction of any biological reproductive material, including sperm and eggs, which could later be used in IVF procedures. It is an approach that has been condemned by Thomas Hammarberg, the commissioner for human rights of the Council of Europe, who has said that such a requirement “clearly runs against principles of human rights and human dignity”.

Outrage is all the fiercer, as it is understood that there is a majority in the Swedish parliament in favour of abandoning this stance…but that moves to do so have been blocked by Sweden’s prime minister Fredrik Reinfeldt in order to retain the support of minority right-wing elements within the governing coalition. This claim has, however, been explicitly denied by Minister Erik Ullenhag.

Giving support to the demonstration was internationally acclaimed gender variant visual artist/activist/educator, Del LaGrace Volcano, who said: “It has taken more than a decade for the mainstream lesbian and gay community in Sweden, represented by RFSL, to wake up to this issue, but THEY are now finally making some headway.

“My feeling is that a new, younger – and more militant – component within Sweden’s trans community are emerging: in the past, many tended to self-pathologise. This generation refuses to do so – and are determined to stand up for their rights as human beings.”

The Swedish ambassador was unavailable for comment at this time – but may do so at a later date.

Enigt socialutskott vill i vår behandla förslag till ny könstillhörighetslag.

Det börjar bli något pinsamt för den borgerliga regeringen att ännu inte enats om att föreslå ett avskaffande av sterilitetskravet i könstillhörighetlagen. Som jag tidigare avslöjat planerade regeringen i januari att i april lämna en proposition (regeringsförslag) om förändringar av lagen. Det skulle betyda att riksdagen inte hinner behandla förslaget i vår eftersom det är ett krav (i riksdagens arbetsordning) att propositioner ska lämnas senast i mitten av mars för att det ska vara möjligt.

Efter att riksdagsledamöter från Miljöpartiet och Vänsterpartiet för några veckor sedan engagerade sig för ett snabbt avgörande har dock ett enigt socialutskott beslutat att behandla 2011/12:SoU23 Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag senare i vår och justera (slutligt avgöra) sitt betänkande (rapport) 31 maj. Det skulle då betyda att riksdagen i sin helhet debatterar och röstar om förslaget i juni. Förhoppningsvis kan en ny lag vara på plats 1 juli 2012. Men det är inte säkert att det blir så. Även om beslut fattas i juni träder ibland nya lagar i kraft först vid årsskiftet därefter.

Lämnas ingen proposition i mars bör borgerliga riksdagsledamöter rösta på mp-förslag.

Men för att det ska bli möjligt för riksdagen att rösta på en proposition måste den alltså lämnas till riksdagen senast i mitten av mars. I princip alla propositioner ska först lämnas till lagrådet för yttrande. Ofta är förslagen dit identiska med propositionen som lämnas senare (förutom ibland när lagrådet haft allvarliga invändningar). Vanligen får lagrådet förslaget från regeringen ca en månad före den officiella propositionen. Det skulle betyda att socialminister Göran Hägglund (kd) och övriga regeringen måste enas om ett förslag redan om några veckor. Gör de inte det, och socialutskottet i riksdagen håller fast vid sitt löfte att behandla ärendet i vår (vilket borde vara en hederssak för dem) kan de istället rösta på en motion (förslag) från Miljöpartiet om en ny könstillhörighetslag. Deras förslag är i princip identiskt med det som Socialstyrelsen lämnade juni 2010.

Jag utgår från att HBT-engagerade borgerliga riksdagsledamöter i den situationen faktiskt röstar på mp:s förslag. Då blir det en majoritet och ett beslut om en ny frihetlig könstillhörighetslag. Men det bästa är givetvis om regeringen i februari lämnar en lagrådsremiss om att i könstillhörighetslagen avskaffa kraven att vara ogift, svensk medborgare och steril för att få byta kön juridiskt.

Det hedrar transaktivister att de i London engagerar sig för mänskliga rättigheter i Sverige. Men jag hoppas den borgerliga regeringen fixar att det blir sista gången de ska känna att de behöver göra det.


Uppdatering 1.

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund, som olyckligtvis även råkar vara Sveriges socialminister, har idag först kommenterat att regeringen inte ska lämna en proposition till ny könstillhörighetslag där ett avskaffande av sterilitetskravet är en del. Nu har han tydligen ångrat sig och gjort avbön.

Kristdemokraternas kris förvärras. Inte nog med att de i ett halvår främst ägnat sig åt att sprida negativa rykten om varann (inte konstigt att de då haft tid att granska hur man ska formulera en ny könstillhörighetslag utan tvångssterilieringar). Nu har förvirringen blivit ännu tydligare för partiet. Kd verkar närmast ha en dödsdrift som kan leda dem ut ur riksdagen 2014.

Kd:s och sd:s familjepolitik var föråldrad redan igår.

Igår lämnade en arbetsgrupp inom Kristdemokraterna ett förslag till ny familjepolitik. Den främsta delen av rapporten handlar om att ersätta dagens vårdnadsbidrag (som finns i en del kommuner) med att föräldrar ska kunna starta en enskild firma (sic!) för att få skattepengar för vård av egna barn. Kd-gruppen vill även avskaffa både "pappamånaderna" och "jämställdhetsbonusen" när det gäller föräldraförsäkringen.

Kritiken har varit kompakt från de flesta utanför Kristdemokraterna. Förskoleminister Nyamko Sabuni (fp) framför följande i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Efter att ha tagit del av de förslag som KD lägger på det familjepolitiska området blir jag dock förskräckt... Hela rapporten andas fientlighet mot jämställdhet, forskning, kunskap och tillväxt

Tyvärr ofta polariserad debatt.

Även två s-politiker har lämnat kritik efter att kd-gruppen redovisade sitt förslag i samma tidning. Ordförande för den familjepolitiska gruppen är riksdagsledamoten Emma Henricsson (bilden) och bland övriga ledamöter finns Charlie Weimers, knökkonservativ f.d. ordförande för partiets ungdomsförbund.

Debatten är tyvärr ofta polariserad när det gäller vårdnadsbidrag eller andra alternativ till förskola för småbarn. Å ena sidan har vi politiker från Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som låtsas som att införande av generösa bidrag för att vara hemma i flera år är oproblematiskt för jämställdheten. Å andra sidan är det många liberaler, socialister och gröna som fått för sig att exakt samma längd på föräldraledighet passar för alla föräldrar och barn. Båda sidor borde erkänna att här finns en målkonflikt mellan valfrihet å ena sidan, jämställdhet och arbetslinjen å den andra. Själv är jag positiv till att det finns ett begränsat vårdnadsbidrag. Även om jag hade föredragit att det varit infört i hela landet med staten som ansvarig.

Förvärra problem i förorter.

Men det förslag som kd-gruppen nu framför är typ vårdnadsbidrag gånger 4. Det skulle bli så förmånligt (även om nivåerna per barn är begränsade) att stanna hemma eller att inte använda förskolor att för många småbarnsföräldrar (främst kvinnor) skulle det löna sig dåligt att börja jobba. Extra tydligt hade situationen blivit i förorter där patriarkala strukturer redan är ett problem. Till det kommer att kd-politikerna vill ta bort pappamånaderna och jämställdhetsbonusen.

Jag är principiellt emot kvotering men har pragmatiskt accepterat nuvarande två pappamånader (främst för att ge pappor moraliskt stöd i förhandlingar med konservativa arbetsgivare). Men för mig handlar motståndet mot mer kvotering om att det är fel medel, jag håller med om målet. Att den nuvarande fördelningen av föräldraledighet faktiskt drabbar kvinnor i en del anställningsituationer.

Men kd-politikerna håller tydligen inte ens med om att nuvarande snedfördelning är ett problem. Det som är fascinerande är att jämställdhetsperspektivet är nästan helt frånvarande i kd-rapporten.

Expressen avslöjar kd:s hyckleri.

Värsta hyckleriet är annars att kd har så dålig trovärdighet just att argumentera för att "familjer är olika". Jag rekommenderar ledarartikeln i liberala Expressen.

Kristdemokraterna vill, vid sidan av arbetslinjen, finansiera en "relationslinje" för människor som önskar "bryta normen"

Vad nu då, tänker ni konfyst, talar vi om KD-bidrag till blyga transor? Har Hägglunds heliganer blivit queera? Ni är misstänksamma. Med all rätt, ska det strax visa sig.
Ingenting har hänt; KD är fortsatt intolerant mot människor som inte passar in i urgamla, av religionen noggrant inpiskade normer. Partiet försöker bara erövra politisk mark genom att manipulera språket....

Detta projekt går ut på att odla hemmafruar; för säkerhets skull vill man skrota både pappamånader och jämställdhetsbonus. Och man hävdar envetet att Sverige vimlar av människor som drömmer om hemmafrulivet - i förtvivlad tysthet. Ty, skriver KD-kvintetten, "det krävs mod för att bryta normen om två heltidsarbetande föräldrar".

De ut­­trycker sig cyniskt, måste man säga. KD har ju ingen pardon med människor som bryter mot samhällets kardinalnorm: heteronormen. Ack, nej; för HBTQ-individer förordar Kristdemokraterna en strikt "antirelationslinje": inget äktenskap och inga barn, vare sig genom adoption eller insemination. Däremot gärna tvångssterilisering! Men KD:s intolerans mot en minoritet hindrar alltså inte Emma Henriksson & Co. från att stjäla uttrycket "bryta normen" - ett uttryck som HBTQ-rörelsen har skänkt en positiv laddning, till priset av spe, förföljelse och död.

Så ytterst smakfullt.

KD vill förstås inte alls bryta några normer. De vill återupprätta normen som säger att mannen ska försörja familjen medan kvinnan stannar hemma med barnen. Det är en norm som har förlorat i kraft, men den är långt ifrån död; det tar längre tid än några årtionden att avliva djupt rotade föreställningar om manligt och kvinnligt.

Visst är en del liberaler, socialister och grön väl kategoriska i sin kritik mot kd-förslag om någon typ av vårdnadsbidrag. Men det man främst kan konstatera är att Kristdemokraterna, och Sverigedemokraterna, står för en familjepolitik som var föråldrad redan igår.

Uppdatering 1.

Här är en annan debatt med koppling till jämställdhet. En där många till vänster men även en del andra fegt duckar. Eller ännu värre, som Vänsterpartiet, kritiserar Skolverket som förtydligat att det i vissa situationer är möjligt att förbjuda heltäckande slöjor (burka och niqab) i skolor. (Feministiskt initiativ är ännu mer hycklande, om möjligt, i den här typen av debatter men det partiet är idag marginaliserat till att få stöd av några promillen av befolkningen)

Jesus Alcala kritiserade i en debattartikel i Dagens Nyheter att Skolverket inte förbjöd heltäckande slöjor generellt i skolor. Och jag håller med honom.

Varför vägs inte den burka/niqabbärande elevens rätt mot andra elevers rätt? Är rätten att bära burka och niqab viktigare än rätten att röra sig fritt? Ska den manssyn som burka och niqab uttrycker få tvinga fram ”praktiska lösningar”, det vill säga inskränkningar i andras rättigheter?

Och är det verkligen rimligt att lägga ansvaret för de här svåra avvägningarna på den enskilde läraren?

Representanter för skolverket svarar idag i DN.

Ett förbud för till exempel skolelever att i vissa angivna sammanhang bära en speciell klädsel kan dock godtas även om klädseln är religiös. Det ska i så fall handla om enskilda fall då klädseln väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar. Detta är också innebörden i Skolverkets vägledning.

Men så bra då. Om något religiöst samfund hävdar att det tillhör dess religion att folk måste vara nakna eller ha hakkors (från början en religiös symbol utan koppling till nazismen) måste väl skolverket tycka det är alright. För generellt bör ju inte ett hakkors på tröjan eller att någon elev är naken (i alla fall på nederdelen av kroppen när eleven sitter vid en bänk) störa samspelet mellan lärare och elever. Konstruerade exempel? Inte mer än att elever ska ha ansiktet dolt för lärare. I flera länder, bl.a. Frankrike, Spanien och Nederländerna, är nu heltäckande slöjor på offentlig plats antingen förbjudna eller håller på att förbjudas. Det är att gå för långt men inom utbildningsväsendet borde burka och niqab vara totalförbjudet. Punkt. Slut.

Uppdatering 2.

Etniskt ursprung inte avgörande i sig.

Jag vill förtydliga två saker. Dels en kommentar om förorterna. Jag hävdar inte att det i sig är "värre" att någon som har invandrarursprung får vårdnadsbidrag-barnomsorgspeng-skatteavdrag än någon etnisk svensk. Ni som följer min blogg vet nog om det men jag vill trots det förtydliga det.

Jag har själv framfört att jag är för nuvarande begränsade vårdnadsbidrag. Om en kvinna, eller man för den delen, från Iran och som bor på Södermalm i Stockholm och är integrerad i samhället, jobbat i 10 år och använder vårdnadsbidraget i något år är det givetvis samma sak som att någon etnisk svensk gör samma sak. Men det här handlar om en grupp som ofta är långt från arbetsmarknaden, bor i förorter och är nära patriarkala strukturer. Jag har tidigare helt varit för vårdnadsbidrag som en valfrihetsreform och är det ännu principiellt men den här aspekten har fått mig att konstatera att det inte är lämpligt att höja bidragsnivån.

Dyr reform.

Det andra som är viktigt att framföra är att Kristdemokraterna i sin beräkningar om reformernas kostnader nog utgår från att få kommer att använda deras förslag om det hade blivit verklighet. Att Sverige på 1960-talet och i början av 1970-talet hade en högre tillväxt än många andra länder hade främst två orsaker. Dels arbetskraftsinvandringen (då var förvärvsfrekvensen högre bland invandrare än etniska svenskar) och att kvinnor, precis som män, började förvärvsarbeta. Kd hänvisar till att 30 % av småbarnsföräldrar skulle vilja vara hemma med sina barn. Låt oss anta att nästan var tredje småbarnsförälder verkligen skulle stannat hemma med barnen från 1 till 6 års ålder. Kostnaden hade handlat om 10-tals miljarder och en del sektorer, bl.a. vården skulle på sina ställen braka ihop p.g.a. personalbrist. Inte konstigt att finansminister Anders Borg (m) med kraft var emot att fördubbla nivån på vårdnadsbidraget som kd framförde 2006 i förhandlingar om borgerliga valmanifestet. Kd (och sd) har givetvis all rätt att argumentera för sina förslag, de kan använda andra argument än ekonomiska, men att det skulle bli dyrt är tydligt. Och då får de två partierna avslöja var de skulle hämta pengarna. Om nu småbarnsföräldrar verkligen skulle följa deras politik och faktiskt ofta stanna hemma till dess barnen är 6 år.

Uppdatering 3.

Ordförande för sex föreningar, bl.a. Ulrika Westerlund från RFSL, riktar i en ny debattartikel i SvD kritik mot kd:s hyckleri inom familjepolitiken.