Den här boken handlar främst om Erik. En kille som identifierar sig som heterosexuell, är ihop med flickvännen Hanna, går på gymnasiet. Han skulle nog själv kalla sig "en vanlig kille".
Efter många år träffar han återigen Andreas när han flyttar tillbaka till samhället där hans pappa bor. Erik och Andreas var kompisar som barn. När de möts igen känns det först som om de är främlingar för varann men efterhand får de bättre kontakt igen.
Men när Erik och hans flickväns relation får allvarliga problem p.g.a en otrohetsaffär börjar han ifrågasätta mycket i sitt liv. Johanna Lindbäck berättar trovärdigt och nyanserat om hur det är att vara tonåring idag (boken är från 2010). Om hur ungdomar söker bekräftelse men även funderar på hur de själv ska agera mot andra. Berättelsen utspelas i trakten av Luleå vilket vanligtvis inte har någon betydelse annat än att de ibland åker bort typ 4 mil för att köpa godis (jag lovar, vi som bor i Skåne skulle aldrig göra det, för de flesta av oss är 4 km en orsak att inte åka för långt bort utan vänta tills butiken öppnar nästa dag).
Till sist avslöjas det att en av de tre huvudpersonerna (Erik, Andreas, Hanna) i boken egentligen är homosexuell. Men innan dess har Erik fått orsak att fråga sig själv. Vem kan man lita på egentligen? Och kan man lita på sig själv? Hur gör man när man är i kris? Och hur bemöter man andra som är i kris?
Det vore enkelt att avfärda det här som en ungdomsbok. Visst, den utspelas i en ungdomsmiljö. Och är lämplig för att starta en debatt bland ungdomar om det egna ansvaret. Men debatten handlar om sådant som även vuxna möter. Hur är vi ärliga mot oss själva? Och andra. Och när ska man berätta saker.
Situationen i Libyen.
Jag brukar inte kommentera dagspolitiken i mina HBT-kultur-bloggposter men idag är en extraordinär dag eftersom FN:s säkerhetsråd beslutat att ge klartecken för att inrätta en flygförbudszon i Libyen och att slå ut delar av Kadaffis stridstrupper för att fixa att flygförbudet fungerar i praktiken.
Jag stödjer definitivt det här och tycker det är välavvägt. Att gå in med marktrupper är ett riskabelt projekt och inget som heller rebellerna i Libyen efterfrågat. Däremot vill de ha en flygförbudszon. Jag hoppas att USA, Frankrike och Storbritannien så snart som möjligt ser till att det blir möjligt. För Libyens civilbefolknings skull. Och för att hålla hoppet om demokrati vid liv i regionen.
I FN:s säkerhetsråd la bl.a. Tyskland, Ryssland och Kina ner sina röster vid omröstningen. En del blir kanske förvånad att Tyskland är i det sällskapet. Eftersom jag är intresserad av tysk kultur vill jag lämna en förklaring till varför det blivit en sådan situation.
Västtyskland, senare Tyskland, har i decennier varit en lojal medlem av NATO. Det har tidigare krasst handlat om att skydda landet från en invasion från kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Men i Tyskland har det också sedan länge varit en stark pacifistisk tradition, långt mer populär än i Sverige och de flesta andra länder i Västeuropa. Orsaken är givetvis dels dess erfarenhet från andra världskriget. Storbritannien fick betala ett dyrt pris för kriget, men deras städer blev oftast hyfsat välbehållna. I Tyskland var 1945 många städer grushögar, inte bildligt utan bokstavligt.
Även att landet har varit delat har orsakat ett trauma som nog de flesta svenskar inte förstår. De människor som bäst kan veta hur det är finns nog i Sydkorea (de i Nordkorea har inte fått infon). Många tyskar konstaterar att senast det var krig i deras område ledde det till katastrof. Men att återförenandet 1989-1990 orsakade av en fredlig process.
Tyskland var en av de främsta motståndarna mot invasionen i Irak. Den enda gång de stött ett krig var mot Serbien på 1990-talet men det orsakade enorma slitningar internt, en av de gröna ministrarna fick blod kastat på sig på en partikonferens.
Jag är kritisk mot Tyskland i sak när det gäller attityden hur man ska hantera Libyen. Men en sak kan vi konstatera. I Österrike har främlingsfientliga partier ofta fått 20-30 % av rösterna i de senaste parlamentsvalen. Jag vill hävda att de inte tagit itu med sin (naziflirtande) historia och att det är orsaken. Något motsvarande hade varit omöjligt i Tyskland.
Var kritiska mot Tyskland. Men de har lärt sig något av sin historia. Jag önskar jag kunde säga samma sak om Ryssland.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Efter många år träffar han återigen Andreas när han flyttar tillbaka till samhället där hans pappa bor. Erik och Andreas var kompisar som barn. När de möts igen känns det först som om de är främlingar för varann men efterhand får de bättre kontakt igen.
Men när Erik och hans flickväns relation får allvarliga problem p.g.a en otrohetsaffär börjar han ifrågasätta mycket i sitt liv. Johanna Lindbäck berättar trovärdigt och nyanserat om hur det är att vara tonåring idag (boken är från 2010). Om hur ungdomar söker bekräftelse men även funderar på hur de själv ska agera mot andra. Berättelsen utspelas i trakten av Luleå vilket vanligtvis inte har någon betydelse annat än att de ibland åker bort typ 4 mil för att köpa godis (jag lovar, vi som bor i Skåne skulle aldrig göra det, för de flesta av oss är 4 km en orsak att inte åka för långt bort utan vänta tills butiken öppnar nästa dag).
Till sist avslöjas det att en av de tre huvudpersonerna (Erik, Andreas, Hanna) i boken egentligen är homosexuell. Men innan dess har Erik fått orsak att fråga sig själv. Vem kan man lita på egentligen? Och kan man lita på sig själv? Hur gör man när man är i kris? Och hur bemöter man andra som är i kris?
Det vore enkelt att avfärda det här som en ungdomsbok. Visst, den utspelas i en ungdomsmiljö. Och är lämplig för att starta en debatt bland ungdomar om det egna ansvaret. Men debatten handlar om sådant som även vuxna möter. Hur är vi ärliga mot oss själva? Och andra. Och när ska man berätta saker.
Situationen i Libyen.
Jag brukar inte kommentera dagspolitiken i mina HBT-kultur-bloggposter men idag är en extraordinär dag eftersom FN:s säkerhetsråd beslutat att ge klartecken för att inrätta en flygförbudszon i Libyen och att slå ut delar av Kadaffis stridstrupper för att fixa att flygförbudet fungerar i praktiken.
Jag stödjer definitivt det här och tycker det är välavvägt. Att gå in med marktrupper är ett riskabelt projekt och inget som heller rebellerna i Libyen efterfrågat. Däremot vill de ha en flygförbudszon. Jag hoppas att USA, Frankrike och Storbritannien så snart som möjligt ser till att det blir möjligt. För Libyens civilbefolknings skull. Och för att hålla hoppet om demokrati vid liv i regionen.
I FN:s säkerhetsråd la bl.a. Tyskland, Ryssland och Kina ner sina röster vid omröstningen. En del blir kanske förvånad att Tyskland är i det sällskapet. Eftersom jag är intresserad av tysk kultur vill jag lämna en förklaring till varför det blivit en sådan situation.
Västtyskland, senare Tyskland, har i decennier varit en lojal medlem av NATO. Det har tidigare krasst handlat om att skydda landet från en invasion från kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Men i Tyskland har det också sedan länge varit en stark pacifistisk tradition, långt mer populär än i Sverige och de flesta andra länder i Västeuropa. Orsaken är givetvis dels dess erfarenhet från andra världskriget. Storbritannien fick betala ett dyrt pris för kriget, men deras städer blev oftast hyfsat välbehållna. I Tyskland var 1945 många städer grushögar, inte bildligt utan bokstavligt.
Även att landet har varit delat har orsakat ett trauma som nog de flesta svenskar inte förstår. De människor som bäst kan veta hur det är finns nog i Sydkorea (de i Nordkorea har inte fått infon). Många tyskar konstaterar att senast det var krig i deras område ledde det till katastrof. Men att återförenandet 1989-1990 orsakade av en fredlig process.
Tyskland var en av de främsta motståndarna mot invasionen i Irak. Den enda gång de stött ett krig var mot Serbien på 1990-talet men det orsakade enorma slitningar internt, en av de gröna ministrarna fick blod kastat på sig på en partikonferens.
Jag är kritisk mot Tyskland i sak när det gäller attityden hur man ska hantera Libyen. Men en sak kan vi konstatera. I Österrike har främlingsfientliga partier ofta fått 20-30 % av rösterna i de senaste parlamentsvalen. Jag vill hävda att de inte tagit itu med sin (naziflirtande) historia och att det är orsaken. Något motsvarande hade varit omöjligt i Tyskland.
Var kritiska mot Tyskland. Men de har lärt sig något av sin historia. Jag önskar jag kunde säga samma sak om Ryssland.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar