När jag läste den här boken började jag fundera på TV-såporna från USA i början av 1980-talet. Man kan, med rätta, anklaga Hollywood och mainstreamkulturen i landet i väst för att vara feg och inte utmana homofobin. Ofta har budskapet till homo- och bisexuella skådespelare varit att stanna i garderoben. För sin karriärs skull. Och för filmbolagens vinsters skull. Men det där vore bara halva sanningen.
För Hollywood har utmanat. Indirekt. Faktum är att "liberalerna i Los Angeles" i decennier varit ett hatobjekt för den kristna högern i USA. Det började på allvar när TV-såpan Lödder på 1970-talet visade hur USA verkligen såg ut. Folk från den kristna högern, som fick ökat politiskt stöd i början av 1980-talet med Ronald Reagan som nyvald president, kritiserade serien för "att ha en oacceptabelt accepterande syn på homosexualitet, skilsmässor och aborter". De ville att TV som på 1950-talet borde visa "kärnfamiljer". Genom en organiserad bojkott av företag som visade reklam i TV-serien fick man "Lödder" att försvinna.
I en demokrati behövs det ibland inte våld för att tysta "obekväma röster". Det räcker att ringa några telefonsamtal till en del som är VD i några företag. "jag vill att du inte visar reklam för då kommer vi i vår (högerkristna) förening att aldrig köpa någon produkt från ditt företag". Den typen av homofobi hade inte fungerat idag i USA tack och lov men då fick det negativa resultat.
På 1980-talet visades även "Dallas" som nu ska återuppstå igen. Bobby Ewing (med sitt muskulösa släta bröst var han en sexsymbol för många bögar då) sa till sin bror, JR, efter att han kommenterat att deras bror är bög och därför "ingen man". "Han är mer man än du någonsin kommer att vara" var Bobbys replik till JR.
Eller "Dynastin" där Steve som öppet homosexuell blev omtalad. Visserligen blev han senare "hetero" (vilket gjorde att den man som spelade honom inte gillade rollen och offentligt kritiserade den och därför blev sparkad från serien) .
Varför skriver jag då det här i en recension av Ung, bög och jävligt kär från 2010? Därför att boken ofta påminner om en såpopera med bögar som rollfigurer.
Johannes Sandreyo hanterar skickligt språket i boken om en romans mellan två killar i en förort. En etniskt svenskt kille och en snubbe som är adopterad från El Salvador. Det är 2010. Eller 2011 idag. Språket är rätt från förorterna. Handlingen är ibland spännande. Det känns ofta autentiskt.
Trots det. Det är något som fattas. Jag skulle kalla det för "trovärdighet". Persongalleriet är stereotypt. Som figurerna i "Dallas" eller "Dynastin". Personerna i Sandreyos bok har ofta bara en eller två egenskaper. Om de inte plötsligt "byter" dem mot andra utan förklaring.
Ska jag var ärlig kollade jag "Dynastin" på 1980-talet främst för att de hade en bög som en av de främsta rollfigurerna. Samma orsak gör att jag fortsätter läsa "Ung, bög och jävligt kär".
Det här är inte kvalitétslitteratur. Det här är ibland ganska nära Starletromaner.
Men trots det har det sin charm.
Jag önskar min bloggbesökare en trevlig helg.
För Hollywood har utmanat. Indirekt. Faktum är att "liberalerna i Los Angeles" i decennier varit ett hatobjekt för den kristna högern i USA. Det började på allvar när TV-såpan Lödder på 1970-talet visade hur USA verkligen såg ut. Folk från den kristna högern, som fick ökat politiskt stöd i början av 1980-talet med Ronald Reagan som nyvald president, kritiserade serien för "att ha en oacceptabelt accepterande syn på homosexualitet, skilsmässor och aborter". De ville att TV som på 1950-talet borde visa "kärnfamiljer". Genom en organiserad bojkott av företag som visade reklam i TV-serien fick man "Lödder" att försvinna.
I en demokrati behövs det ibland inte våld för att tysta "obekväma röster". Det räcker att ringa några telefonsamtal till en del som är VD i några företag. "jag vill att du inte visar reklam för då kommer vi i vår (högerkristna) förening att aldrig köpa någon produkt från ditt företag". Den typen av homofobi hade inte fungerat idag i USA tack och lov men då fick det negativa resultat.
På 1980-talet visades även "Dallas" som nu ska återuppstå igen. Bobby Ewing (med sitt muskulösa släta bröst var han en sexsymbol för många bögar då) sa till sin bror, JR, efter att han kommenterat att deras bror är bög och därför "ingen man". "Han är mer man än du någonsin kommer att vara" var Bobbys replik till JR.
Eller "Dynastin" där Steve som öppet homosexuell blev omtalad. Visserligen blev han senare "hetero" (vilket gjorde att den man som spelade honom inte gillade rollen och offentligt kritiserade den och därför blev sparkad från serien) .
Varför skriver jag då det här i en recension av Ung, bög och jävligt kär från 2010? Därför att boken ofta påminner om en såpopera med bögar som rollfigurer.
Johannes Sandreyo hanterar skickligt språket i boken om en romans mellan två killar i en förort. En etniskt svenskt kille och en snubbe som är adopterad från El Salvador. Det är 2010. Eller 2011 idag. Språket är rätt från förorterna. Handlingen är ibland spännande. Det känns ofta autentiskt.
Trots det. Det är något som fattas. Jag skulle kalla det för "trovärdighet". Persongalleriet är stereotypt. Som figurerna i "Dallas" eller "Dynastin". Personerna i Sandreyos bok har ofta bara en eller två egenskaper. Om de inte plötsligt "byter" dem mot andra utan förklaring.
Ska jag var ärlig kollade jag "Dynastin" på 1980-talet främst för att de hade en bög som en av de främsta rollfigurerna. Samma orsak gör att jag fortsätter läsa "Ung, bög och jävligt kär".
Det här är inte kvalitétslitteratur. Det här är ibland ganska nära Starletromaner.
Men trots det har det sin charm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar