Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.
Jag är annorlunda. Och då syftar jag inte på att jag är bög.
När jag och Peter, en av mina närmaste vänner, träffades häromåret konstaterade vi att vi båda är annorlunda. Och att vi båda nu accepterar det. Vi t.o.m. skrattade när vi konstaterade det. Peter är bög och bor på en gård på den skånska slätten tillsammans med en annan man. Men de är bara kompisar. Peters främsta intresse är att samla på nya tågmodeller.
Själv samlar jag på skivor. Jag älskar musik. Och jag, och Peter, konstaterar att vi är annorlunda mot hur de flesta människor är. Vi lägger inte någon värdering i det.
Men vi som är HBT-personer har kanske ofta en tendens att avfärda varje avvikelse från normerna i samhället med att vi inte är hetero. Så enkelt är det inte ibland. Jag trodde själv det i flera år, att min känsla av att vara annorlunda bara handlade om att jag är bög. För då på 1990-talet var det enkelt att konstatera att en del människor var homofober.
Men i och med att homofobin blivit ovanligare (även om den ännu är ett allvarligt problem) så måste även vi som är homosexuella och bisexuella acceptera att vi inte kan skylla all vår känsla av annorlundaskap (vilket alltså inte är ett problem i sig) på någon heteronorm.
Det är nog många invandrare, kanske främst araber och muslimer, som idag känner sig annorlunda och gissar att det bara beror på att de inte är accepterade av folk som är främlingsfientliga. Ibland är det så. Men kanske Ali är annorlunda. Som människa.
Givetvis är det inte möjligt att definiera objektivt vem som är annorlunda och kriterierna för det. Men jag konstaterar de normer som existerar i samhället. En del HBT-personer längtar efter att bli en del av dem. Och jag har inga invändningar emot homopar som vill bo i ett radhus, känner att främsta tryggheten är en pensionsförsäkring, är "lagom" i diverse sociala situationer etc. Varför skulle de inte få längta efter det när en del heterosexuella gör det?
Alla människor är både "traditionella" och "alternativa".
Jag har alltid varit emot de som tycker att alla ska vara "alternativa". Eller de i gayrörelsen som tycker att bögar och lesbiska måste vara det. För visst är det så att vi alla egentligen har något "traditionellt" och "alternativt" inom oss. Bara i olika proportioner. Och det har egentligen inte med sexuell läggning eller könsidentitet att göra.
Kanske vi är 20-30 % av befolkningen som är "annorlunda". Och det är alright. Definitivt.
Själv hade jag i början av 1990-talet problem med tvångshandlingar. Vid en kris (av orsaker som jag inte ska avslöja här) höll jag på med att tvätta händerna i ungefär en timme. Jag överdriver inte, jag höll på med det en timme., Jag visste innerst inne själv att det var absurt men i det känslomässiga kaoset som var ett resultat av krisen hade jag i alla fall kontroll över något.
Det är med viss tvekan jag berättar det här. Och jag vill förtydliga att jag sedan flera år är helt fri från de problemen. Orsaken till att jag trots det berättar det är att jag vill att vi ska avdramatisera den här typen av problem som många människor känner av. Och att det är möjligt att lämna dem.
Mitt annorlundaskap idag handlar främst om att jag inte har en önskan om att följa någon Medelsvensson-vardag (vad det nu är). Något som även HBT-personer kan göra.
Vita vikta servetter och bohemkrogar.
Kanske det här blev tydligt tidigare idag när jag gick förbi en "fin" restaurang i Malmö. Ni vet med vita vikta servetter. Kollade in genom fönstret. Propra välklädda människor. De flesta av dem säkert trevliga.
När jag kollade in där längtade jag faktiskt till en annan krog i Malmö, Sidetrack nära Möllevångstorget. Där folk som är "annorlunda" är. Det är en blandning av bohemer, alternativa, etniska svenskar, invandrare, HBT-personer, missbrukare, det är nog en och annan prostituerad där också. En härlig blandning av folk som är "annorlunda".
Visst, en del av dem där är "besvärliga". De vet inte hur man ska föra en "artig" konversation som de fina människor på restaurangen med de vita vikta servetterna.
Men där på Sidetrack är det något som jag saknar på den "fina" restaurangen. Spontanitet och ärlighet. Och det visar hur en del av Malmö verkligen är.
Kalla det genuint.
Eller annorlunda.
Jag är annorlunda. Och då syftar jag inte på att jag är bög.
När jag och Peter, en av mina närmaste vänner, träffades häromåret konstaterade vi att vi båda är annorlunda. Och att vi båda nu accepterar det. Vi t.o.m. skrattade när vi konstaterade det. Peter är bög och bor på en gård på den skånska slätten tillsammans med en annan man. Men de är bara kompisar. Peters främsta intresse är att samla på nya tågmodeller.
Själv samlar jag på skivor. Jag älskar musik. Och jag, och Peter, konstaterar att vi är annorlunda mot hur de flesta människor är. Vi lägger inte någon värdering i det.
Men vi som är HBT-personer har kanske ofta en tendens att avfärda varje avvikelse från normerna i samhället med att vi inte är hetero. Så enkelt är det inte ibland. Jag trodde själv det i flera år, att min känsla av att vara annorlunda bara handlade om att jag är bög. För då på 1990-talet var det enkelt att konstatera att en del människor var homofober.
Men i och med att homofobin blivit ovanligare (även om den ännu är ett allvarligt problem) så måste även vi som är homosexuella och bisexuella acceptera att vi inte kan skylla all vår känsla av annorlundaskap (vilket alltså inte är ett problem i sig) på någon heteronorm.
Det är nog många invandrare, kanske främst araber och muslimer, som idag känner sig annorlunda och gissar att det bara beror på att de inte är accepterade av folk som är främlingsfientliga. Ibland är det så. Men kanske Ali är annorlunda. Som människa.
Givetvis är det inte möjligt att definiera objektivt vem som är annorlunda och kriterierna för det. Men jag konstaterar de normer som existerar i samhället. En del HBT-personer längtar efter att bli en del av dem. Och jag har inga invändningar emot homopar som vill bo i ett radhus, känner att främsta tryggheten är en pensionsförsäkring, är "lagom" i diverse sociala situationer etc. Varför skulle de inte få längta efter det när en del heterosexuella gör det?
Alla människor är både "traditionella" och "alternativa".
Jag har alltid varit emot de som tycker att alla ska vara "alternativa". Eller de i gayrörelsen som tycker att bögar och lesbiska måste vara det. För visst är det så att vi alla egentligen har något "traditionellt" och "alternativt" inom oss. Bara i olika proportioner. Och det har egentligen inte med sexuell läggning eller könsidentitet att göra.
Kanske vi är 20-30 % av befolkningen som är "annorlunda". Och det är alright. Definitivt.
Själv hade jag i början av 1990-talet problem med tvångshandlingar. Vid en kris (av orsaker som jag inte ska avslöja här) höll jag på med att tvätta händerna i ungefär en timme. Jag överdriver inte, jag höll på med det en timme., Jag visste innerst inne själv att det var absurt men i det känslomässiga kaoset som var ett resultat av krisen hade jag i alla fall kontroll över något.
Det är med viss tvekan jag berättar det här. Och jag vill förtydliga att jag sedan flera år är helt fri från de problemen. Orsaken till att jag trots det berättar det är att jag vill att vi ska avdramatisera den här typen av problem som många människor känner av. Och att det är möjligt att lämna dem.
Mitt annorlundaskap idag handlar främst om att jag inte har en önskan om att följa någon Medelsvensson-vardag (vad det nu är). Något som även HBT-personer kan göra.
Vita vikta servetter och bohemkrogar.
Kanske det här blev tydligt tidigare idag när jag gick förbi en "fin" restaurang i Malmö. Ni vet med vita vikta servetter. Kollade in genom fönstret. Propra välklädda människor. De flesta av dem säkert trevliga.
När jag kollade in där längtade jag faktiskt till en annan krog i Malmö, Sidetrack nära Möllevångstorget. Där folk som är "annorlunda" är. Det är en blandning av bohemer, alternativa, etniska svenskar, invandrare, HBT-personer, missbrukare, det är nog en och annan prostituerad där också. En härlig blandning av folk som är "annorlunda".
Visst, en del av dem där är "besvärliga". De vet inte hur man ska föra en "artig" konversation som de fina människor på restaurangen med de vita vikta servetterna.
Men där på Sidetrack är det något som jag saknar på den "fina" restaurangen. Spontanitet och ärlighet. Och det visar hur en del av Malmö verkligen är.
Kalla det genuint.
Eller annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar