fredagen den 19:e mars 2010

Gryning.



Eftersom jag vet att det är en del nya bloggbesökare här så har jag resonerat om vilken bloggpost från förra året jag själv gillar bäst. Och som jag vill tipsa om. Givetvis är jag partisk. Det är ju jag som fixat vad som skrivits här på bloggen sedan jag startade den juni 2009.

Det är många politiska bloggposter som varit viktiga. Men om jag ska recensera min egen blogg (och jag vet att det här är något udda) så hamnar jag till sist att min bloggpost med temat Mörker är den jag själv är mest stolt över.

Jag ska förtydliga att när jag kollade utställningen så hade jag själv en del saker som var problematiska. Inget som jag ska snacka om här. Men det gjorde att, trots att jag kollade utställningen redan hösten 2008, först sommaren 2009 skrev om det.

Är det inte så för oss alla? Vi kan låtsas vara objektiva och sakliga? Men när vi betraktar kultur så är det en del som blir nära oss.

Idag mår jag tack och lov mycket bättre än hösten 2008. Om det jag ska återkomma senare i den här bloggposten. Men kolla först den bloggpost som jag själv betraktar som min retoriska favorit 2009.


Jag tittar på tavlan igen. En man som är korsfäst. Jesus? Det är något obehagligt med den. Förutom själva korsfästelsen.

Är på ett galleri nära köpcentret Triangeln i Malmö. De senaste två åren har jag börjat besöka gallerier vilket jag inte gjort förut. Ganska intressant. Den här utställningen hade väl varit rutin om det inte varit för den där tavlan.


Ska jag fråga galleriansvarige? Jo, jag gör det. "Den där tavlan måste väl vara religiöst inspirerad. En man med skägg som i sina händer har en man som är korsfäst. Den är vacker men också tragisk"


Den galleriansvarige mannen verkar intresserad av att någon besökare kontaktar honom. "Jo, den är intressant. Den där tavlan gjorde konstnären efter att hans son tagit sitt liv."


Jag tittar igen. Och nu blir det så tydligt, det obehagliga. För mannan som är "fadern" i bilden har en fruktansvärd ångest. Det syns på hans ögon. Och när jag fått veta varför konstnären gjorde tavlan så blir det ganska tydligt att det nog varit en bearbetning av sorgen.


Vem skulle inte fått en fruktanvärd ångest av att ens barn tagit sitt liv? Hur hanterar man en sådan situation?


Jag försöker låtsas som att det är en vanlig galleriutställning. Men det är inte möjligt att värja sig. Ögonen. Ångesten. Referensen till Gud som offrar sin son.


Det följer mig resten av kvällen när jag besöker andra evenemang.


Är det inte så att vi har den där svärtan inom oss alla? Att det kanske är en orsak till att man tycker sådana här saker är svåra att hantera. Andras sorg, andras bekymmer. Är det därför vi ofta tycker det är svårt att hantera andra människors sorg? Att vi ibland t.o.m undviker människor som sörjer eller mår dåligt av andra orsaker?


Att vi inte vet vad vi ska säga. Trots att det bästa vi kan göra kanske är att bara vara närvarande. För visst är det så att när vi haft egna bekymmer har vi inte förväntat oss perfekta kommentarer från våra vänner utan bara vanlig medmedmänsklighet. Närvaro.


Man brukar säga att alla människor har sin ryggsäck med besvikelser. Det är nog sant.


I Bibeln offrar Gud sin son. Om det är sant eller inte måste vi inte vara eniga om. Men det är en kulturreferens.


För den som gjorde tavlan på galleriet i Malmö var det mer konkret. Hans son hade tagit sitt liv. Återigen, hur hanterar man det?


Hur hanterar vi våra egna sorger?


Mörker.


Och sedan ljus?



Vänsterpartiet är det parti som jag gillar sämst av riksdagspartierna. Men när Alice Åström snackar om narkotikapolitik då lyssnar jag. Hon har själv varit missbrukare på 1970-talet. Knarkare. Utlämnad. Föraktad. Idag riksdagsledamot.

En annan comeback-kid är Chris Bryant (bilden till den här bloggposten), idag Europaminister i den brittiska socialdemokratiska regeringen i Storbritannien. I en intervju nyligen berättade han att när han för några år sedan avslöjades med bilder av sig själv i kalsonger på gaysiten Gaydar samtidigt som han var parlamentsledmaot så mådde han så dåligt så att han inte sov ordentligt på tre månader. Idag är han alltså minister med ansvar för Europa i den brittiska regeringen.

Det har varit mycket nyheter om problem om våld i Malmö. Och visst. Jag ska inte romantisera situationen här. Det är en del problem. Men trots det så vill jag förtydliga att jag aldrig känner mig så trygg som när jag är hemma i min stadsdel, nära Värnhemstorget, i Malmö. Här är inte några fina villor. Här är många a-lagare, här en folk från olika etniciteter. Men här har jag min trygghet. Här kan man vara sig själv.

Vi kan alla få upprättelse. Chris Bryant fick det. Även Alice Åström. Och kanske senare en del av a-lagarna på Värnhemstorget.

Även du och jag.

Mörkret kan bli gryning.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

4 kommentarer:

  1. En bra recension, och bra val av recensionsmaterial.

    SvaraRadera
  2. Jag visste inte att du gillade vänstern sämst. Trodde det var KD? Men det kanske beror på vilken frågan gäller. Du gillar kanske KD:s ekonomiska politik bättre än vänsterns medan du föredrar V när det hbt och kvinnofrågor?

    I övrig en bra post. Fortsatt trevlig helg!

    Mvh homoliberal

    SvaraRadera
  3. Homoliberal

    "Jag visste inte att du gillade vänstern sämst. Trodde det var KD? Men det kanske beror på vilken frågan gäller. Du gillar kanske KD:s ekonomiska politik bättre än vänsterns medan du föredrar V när det hbt och kvinnofrågor?"

    Du har helt rätt. Man gillar och ogillar ju partier av olika orsaker.

    Bedömer man bara HBT-politiken så är kd sämst bland riksdagspartierna. Men inom de flesta andra områden, EU, skolan, ekonomi, utrikespolitiken etc. etc. så menar jag som liberal att v är sämst. Att jag sällan skriver om det är för jag på den här bloggen fokuserar på HBT-rättigheter.

    Man har ju många egenskaper. HBT-personer är även skattebetalare, företagare, löntagare, föräldrar, arbetslösa etc. Och därför är det nog få som låter bara HBT-politiken avgöra partisympatiser. Men jag hoppas det är viktigt för många, HBT-rättigheter är centrala mänskliga rättigheter.

    Bengt

    SvaraRadera