Nåd före rätt.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Det här är trettonde delen, "Nåd före rätt".

Att låta nåd gå före rätt. Det betyder att ge något till någon som inte förtjänar det. Eller?

När det blir riktigt kallt ute dör en del människor. Av den enkla orsaken att de
inte har något hem. Hemlösa. Vem bryr sig kanske någon invänder? Ingen av mina kompisar är hemlösa. Men det är kanske någon annans kompis. Någon annans son, dotter, far eller mor som dör.

Sommaren 2009 skrev jag en bloggpost med rubriken Dömande. Några citat från den.

Jag vill erkänna att jag varit alldeles för dömande och kategorisk när jag var typ 20 år. Likt de flesta ungdomar. Det är så enkelt då. Man har hittat en ideologi, en metod som ska fixa de flesta problemen. Senare konstaterar men att det inte riktigt var så enkelt.

Men jag dömde också människor i marginalen. Politiskt var jag för social välfärd och är det ännu. Men känslomässigt kunde jag döma ut alkolisterna som skränade på en parkbänk. Vilka idioter! Varför kan de inte skärpa sig och bete sig som vanligt folk? Det var ibland min reaktion. Och de flesta av er som läser det här har nog ibland reagerat likadant.

Men idag när jag ser en alkolist som skränar och beter sig udda brukar jag föreställa mig vederbörande som 10-åring. Ett barn som inte planerat att bli a-lagare på en parkbänk. Jag vet inget som helst om vad som hänt efter att den där 10-åringen var ett naivt barn till att senare bli en alkolist på ett torg. Sannolikt har vederbörande varit med om tuffa saker. Vilken rätt har jag då att döma?

När f.d. diktatorn Saddam Hussein blev åtalad och dömd att avrättas protesterade många, bl.a. Amnesty International som jag är engagerad i. Det provocerade en del, även i Sverige. Hur är det möjligt att jobba för att en grym diktator ska ha rätt att leva?

För mig är det ganska enkelt. Vi människor förtjänar diverse saker. Vi kvalificerar oss. Kanske det måste var så i ett fritt samhälle. Men vissa saker måste det inte krävas kvalifikation för. En sådan sak är rätten till liv.

Den historiska erfarenheten är att när vi börjar lämna principen om rätt till liv så startar en process som ofta blir annorlunda än de flesta gissat. Många har fått för sig att Adolf Hitler planerade massavrättningar av judar redan på 1920-talet. Faktum är att det mesta tyder på att det var först i början av 1940-talet det blev sådana planer.

Däremot så avgjorde naziregimen redan på 1930-talet att vissa allvarligt funktionshindrade människor inte hade rätt att leva. Staten skickade ett meddelande att de skulle avrättas. Med byråkratisk finess så förtydligade naziregimen att beslutet inte gick att överklaga. Hitler testade sedan gränserna och konstaterade att han fick acceptans för varje ny åtgärd.

I en film om naziregimens förföljelser av homosexuella som jag kollade förra året så var det en man som förtydligade varför han aldrig protesterat emot regimen trots att han senare hamnde i koncentratiojnsläger för att han var bög. Hans kommentar var ungefär följande.

För det första hade jag och mina närmaste en känsla av att det inte berörde oss. Det var andra, främst judarna, som drabbades. För det andra så förändrades inte situationen radikalt. Istället så förändrade nazisterna lagarna successivt. Varje förändring i sig verkade inte hemsk.

Visst är det så att vissa rättigheter måste inte vi människor kvalificera oss för. Vi vet alla att vi har både positiva och negativa sidor. Rätten till liv är en mänsklig rättighet. Det är inte möjligt att avskaffa den rättigheten. Då devalverar vi människovärdet.

Kanske någon invänder att Hilters regim och problemet med hemlöshet i Sverige inte är samma sak. Nej, men människorvärdet betyder även att alla hemlösa ska ha rätt att få vara inomhus när det är kallt ute. De kanske har betett sig illa, de kanske har fått så många chanser som helst men inte hanterat sitt ansvar. De har trots det rätt att vara inomhus när det är kallt.

Vi närmar oss våren men jag hoppas att så många av er engagerar sig för att Sverige som välfärdssamhälle kan fixa så att ingen människa dör för att de måste vara ute när det är kallt. Det är ingen höger-vänster-fråga. Det handlar om människovärde.

Vissa saker måste det inte krävas kvalifikation för. En sådan sak är att få vara inomhus när det är kallt. Återigen vill jag citera det jag skrev i bloggposten Dömande.

Har ni läst tidningen Amos? Det är den första "kristna" tidningen som jag verkligen gillat. Den är från Svenska kyrkan och visar respekt för sina läsare. Genom att inte i varje situation ha givna svar. En artikel i den tidningen handlade om att vi ofta visar "medlidande" om hemlösa. Men få av oss resonerar som "det kunde varit jag själv". Vi har ofta en "von oben-attityd" mot hemlösa.

Sanningen är att vi alla har olika erfarenheter. Vi har varit med om olika saker. Är även a-lagaren min medmänniska? Som kanske senare kan skaffa egen bostad och inte dricka sprit på en parkbänk varje dag?

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.