Mod.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Det här är fjortonde delen, "Mod".

Vad är mod? Det är en egenskap som ofta hyllas. Är det att inte vara rädd? Nej, den som aldrig är rädd saknar självbevarelsedrift. Det är inte ett tecken på mod.

Någon har konstaterat, mod är att göra det som är rätt. Trots att du är rädd. Eller nervös för att använda en mildare känsla.

Ibland får jag komplimanger för mitt arbete med den här bloggen. Det är kul givetvis. Men jag är inte modig. Inte heller de flesta andra i Sverige 2010 som engagerar oss för HBT-rättigheter. Visst har vi ett visst civilkurage som gör det trots att vi vet att alla inte gillar det. Men jag skulle inte vilja kalla det för mod.

Däremot var de som var först med att offentligt engagera sig för homorättigheter modiga.

Allan Hellman var den förste i Sverige som offentligt berättade att han var homosexuell, i tidningen Se 1951. Reaktionen lät inte vänta på sig. Hellman som var välkänd lokalt förlorade nästan alla sina bekanta efter det.

Bättre gick det nog för Bengt Martin som var den förste att berätta i svensk TV att han vara homo. Det var 1968 i programmet Storforum. Men visst blev det debatt. Efter TV-programmet fick Bengt Martin mer än 1000 brev från, ofta ensamma och desperata, homosexuella som berättade om sin situation. Bengt Martin avled förra lördagen, 20 februari 2010.

Visst måste det krävts mod av Bengt Martin? En del homoengagerade ringde i slutet av 1960-talet till riksdagsledamöter från diverse partier. När de framfört vad det gällde så svarade alla ledamöterna att de inte var intresserade.

Hur resonerade Bengt Martin den där dagen han skulle vara med i TV? Det vet vi inte, men vi som är engagerade idag ska vara tacksamma att han gjorde det.

Bengt Martin skrev trilogin om Joakim. En ung kille som försökte hitta kärlek i det homofientliga 1940-talet. När jag började besöka gayställen 1990 så var böckerna från Bengt Martin bland de första jag läste. Och jag rekommenderar dem.

Det är visserligen en annan situation på 1940-talet. Men desto viktigare att veta för ungdomar idag. Och mycket är tidlöst. Att försöka hitta någon att älska och bli älskad av. Att bli respekterad. När man läser berättelserna om Joakim så får man en känsla av sympati. Han har sina problem, sina förhoppningar. Han är inte perfekt, har sina brister och sina talanger. Men han försöker.

Idag är det en del ungdomar som snackar om att de hellre vill roa sig på dansställen än att syssla med gaypolitik. Och jag unnar verkligen folk att vara ute och dansa, hångla och ha kul. Men om det inte varit för sådana som Bengt Martin hade det kanske inte varit möjligt. Utan deras engagemang hade Sverige inte blivit hyfsat homovänligt.

Bengt Martins trilogi

1968 Sodomsäpplet

1969 Nejlikmusslan

1970 Att finnas till

är klassiker.

Återigen, jag rekommenderar dem. Inte bara som en hyllning till Bengt Martin. Utan även för att de har ett värde som litteratur om hur det var att vara homosexuell i Sverige på 1940-talet.

Om vi kan fixa samma mod som Bengt Martin, då blir Sverige ett ännu HBT-vänligare samhälle.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.