Inför prideparaden - transkvinnan skrek förtvivlat "varför gör ni inte något?"

Inför prideparaden i Malmö imorgon, lördag,  publicerar jag igen en bloggpost som jag skrev 2013 om Stonewallrevolten 1969 och aktivism.

När högerextremister nått rekordval i EU och t.o.m. öppet nazistiska partier finns i EU-parlamentet. När fascister och kommunister i Ryssland förenas i hat emot HBTQ-personer, När islamister som gillar fascistregimer som Iran och Saudiarabien finns även i Europa men ibland håller tyst utåt av taktiska orsaker. När hatbrott och diskriminering finns även i "föregångslandet Sverige" och i Malmö. Då kan vi gå ut i en parad för människovärde och emot HBTQ-fientlighet och annan intolerans.


Transkvinnan föstes ut från en bar mot en polisbil. Hon skrek förtvivlat till de andra som stod och tittade på, som vanligt. Nästa gånger kanske det var deras tur att brutalt fösas bort. Ännu en räd från polisen. För det var ju lugnast att titta på. Så kanske man själv slipper åka till polisstationen. Skammen. Att vara annorlunda. Att ryktet kanske sprider sig till arbetskamrater, släktingar och andra.

Men just den där kvällen stod inte folk still. Några började kasta saker, till en början främst småsaker fimpar, kapsyler, efter ett tag även flaskor. Poliserna blev helt överrumplade. Sedan dess blev gayvärlden, senare HBTQ-världen, aldrig sig lik. Där utanför baren Stonewall startade en process som till slut ledde till att t.o.m. landets president skulle argumentera för samkönade pars rätt att ingå äktenskap. Och att transpersoner ska bli bemötta med respekt för den könsidentitet de själva vill tillhöra. Hade någon sagt det utanför baren hade nog folk cyniskt kommenterat "Yeah right, och den där presidenten är väl mulatt också, älskling du drömmer för mycket absurda saker".

Aktivism synliggör konflikter som tidigare varit relativt dolda i samhällsdebatten.

Mandy Smith hade en singel 1987, Positive reaction. När jag ibland följer aktivism för lika rättigheter eller för den delen miljöengagemang får jag en association till den. Trots att låten är råkommerisiell (producerad av Stock-Aitken-Waterman vars låtar var och är populära bland många bögar). Men det är den där första strofen. Lyssna på de första 15 sekunderna av låten, från Youtube.

HBTQ-aktivister, anti-rasister, feminister, miljöengagerade eller för den delen de som idag jobbar för integritet och emot massövervakning har säkert ofta inte medvetet resonerat att de vill ha en reaktion. Men egentligen är det ju syftet med aktivism. Att rucka något på normerna. Det blir verkligen inte "a positive reaction" direkt som Mandy sjunger, ofta synliggör aktivism för lika rättigheter konflikter som tidigare varit relativt dolda i samhällsdebatten. Att slåss med polisen är vanligen inte acceptabelt i en demokrati. Men en verklig demokrati kräver också respekt för minoriteter. En respekt som helt saknades för den grupp som vi idag kallar HBTQ från officiellt håll i New York den där sommardagen 1969.

Allt är möjligt. Kom ihåg det. Det är möjligt att förändra världen genom aktivism. Som kan leda till positiva reaktioner så småningom. 76 länder har ännu totalförbud mot samkönade relationer. Och där Ryssland blir mer och mer homofientligt. Men det är ingen naturlag att det måste vara så.

Kolla bara den där transkvinnan som skrek "varför gör ni inte något?"

I just want a reaction....