Kampen för jämställdhet är en frihetsrörelse.

Nordiskt forum startade igår och håller på fram till söndag i Malmö. Evenemanget handlar om feminism och kvinnors rättigheter. Det är som en pridefestival men för jämställdhet och utan någon parad (PR-mässigt tror jag de ansvariga gjort en felbedömning där, en feministisk parad i Malmö borde varit en del av programmet).

Men behövs då debatter om jämställdhet och feminism i Sverige? Vi är kanske världens mest jämställda land. Visst finns det radikalfeminister som närmast är kontraproduktiva när det gäller jämställdhet (och jag granskar dem kritiskt här på bloggen ibland). Visst osynliggör många feminister att även män ibland påverkas negativt av patriarkala strukturer, som i vårdnadstvister. Och den dagsaktuella granskningen är viktig. 

Jämställdhet handlar om mänskliga rättigheter.

Men ibland måste man också hitta ett större perspektiv. Och då kan man konstatera att kampen för jämställdhet, av folk som kallar sig feminister eller inte, egentligen är en frihetsrörelse. Att frigöras från konservativa könsroller. Att få utvecklas som människa, som individ, och få samma chanser oavsett om du är man, kvinna eller transperson. Att flickor ska få samma möjligheter som pojkar. Det är faktiskt en mänsklig rättighet.

Ännu idag är det vanligare att en VD för ett svenskt börsbolag heter Johan än är en kvinna.. 6 av 7 partiledare i riksdagen är män, förutom mp som har varsitt språkrör. Ännu värderas jobb där de flesta är män högre än där de flesta är kvinnor, en civilingenjör tjänar bättre än en sjuksköterska, en djurparksskötare bättre än en barnskötare. Över 90 % av världens tillgångar ägs av män.

Mansdominans även i minoritetsrörelser.

När EU-topparna har möten skulle man kunna tro det vore en bögklubb. 24 av 28 statsministrar i EU är män. Jag gillar gå på bögklubb med många män men på politisk nivå vill jag se en hyfsat jämn fördelning av folk av olika kön. Inte kvotering som jag är emot, men kvinnor behöver inte kvoteras, inte heller invandrare och HBT-personer. Ge folk samma möjligheter, bekämpa diskriminerande strukturer så blir det ordentligt jämnare fördelning.

Patriarkala strukturer finns i alla länder, även i Sverige. Situationen är bättre här, eller snarare mindre dålig än i de flesta andra länder, men det betyder inte vi nått ett jämställt samhälle. Patriarkala strukturer har funnits och finns delvis ännu i gay-HBTQ-rörelsen. Granskar man historiskt rörelser för homosexuella och svartas rättigheter (eller flera andra minoritetsgruppers) blir det tydligt hur mansdominerade de varit. Och hur många som tyckt det varit ett icke-problem. Det betyder inte att kvinnor bara varit offer, en del av dem har valt separatism före att jobba tillsammans med män. Men man måste också konstatera maktrelationerna generellt.

Bekämpa heteronormen.

Författaren Jonas Gardell berättade i en intervju för något år sedan att HBT-rörelsen nu glömmer bort bögar. Min analys är inte densamma. Jag hävdar att HBT-rörelsen har breddats (och att det är bra) och nu på allvar även synliggör lesbiskas och transpersoners problem, inte bara bögar i storstäderna som var fokuset för 30 år sedan. Nu finns det en mångfald av individer vars verklighet formuleras i aktivismen i HBT-rörelsen.

I land efter land kan man konstatera att kampen för jämställdhet och HBTQ-rättigheter går hand i hand. Jämställda länder är generellt mer HBTQ-vänliga och vice versa. Och det är nog ingen slump. För det handlar om att bekämpa heteronormen och patriarkala strukturer.

Därför, trots att jag ogillar en del (radikal)feminister tycker jag Nordiskt forum är ett viktigt evenemang.