En bok, Över regnbågen - röster ur en rörelse (2010) som ges ut inför RFSL:s 60-årsjubileum. Hur spännande är det?
Anna-Maria Sörberg, som är ansvarig för boken Det sjuka (2009), som granskade svensk hiv-politik, är den som försöker hålla ihop berättelserna i Över regnbågen - röster ur en rörelse. Det är med blandade känslor jag börja kolla den här boken. För givetvis delar jag allas engagemang för HBT-rättigheter. Ingen ska betvivla att folk från och utanför RFSL har ett genuint engagemang, precis som jag själv, för situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Men det sista Sverige behöver är en bok där HBT-personer, invandrare, hiv-positiva, kvinnor, funktionshindrade och andra betraktas som "offer" som det är synd om. Inom RFSL, invandrarföreningar etc. är ofta "offerperspektivet" centralt. I kombination med att man vädjar om mer skattepengar.
Boken ger olika perspektiv.
Hur håller då boken? Visst är offerperspektivet där. Och det är väl ofrånkomligt i ett Sverige som ännu 2011 har en struktur som ofta diskriminerar personer som är utanför normen. Men boken ger också olika perspektiv. Många av kapitlen är resonerande. För- och nackdelar med olika strategier. Det gör att den, tack och lov, inte blir någon propaganda.
Ämnena spretar ordentligt. Många kapitel har inte någon direkt koppling till HBT-politiken. Och det är faktiskt bokens styrka. När man börjar med ett kapitel om den "slankhetsnorm" (mot feta) som gäller i samhället blir det tydligt att den här boken försöker närma sig hur det är är idag. Att vi har lämnat debatten om samkönade par är lika bra föräldrar som andra och börjat resonera om andra saker.
Det kanske mest gripande kapitlet är Reb Kerstinsdotter ansvarig för. Som obamhärtigt avslöjar hur många i HBT-rörelsen struntat i om lokaler för homosexuella, bisexuella och transpersoner är tillgängliga för personer med funktionshinder.
Jag noterade, nöjt, att Stockholm Pride hade en medveten policy för att göra Prideevenemang tillgängliga för alla i somras. Men hur var det tidigare? Och hur är det ännu på många HBT-ställen? Det här något som vi som är HBT-engagerade i många år inte prioriterat. Men om vi kräver att alla människor ska få utrymme att vara sig själva måste det gälla även människor med funktionshinder.
Anna Galin, från RFSL-Västerbottens styrelse, framför ett viktigt bidrag om att landsbygd inte är detsamma som homofobi. Ännu är det många bögar och flator som lämnat glesbygd för storstad som tror att situationen i deras hemort är ungefär som den var när de lämnade den.
Petter Wallenberg, en av de ansvariga för boken Bögjävlar (2007) , framför en intressant teori om många bögars gillande av kitsch. Även om han tyvärr blir generaliserande att "bögar gillar". I en bok 2011 borde varje skribent fatta att folk i en grupp är internt olika. Den typen av stereotyper som framfördes förr borde HBT-aktivister lämnat.
Kapitalistiska "kristna" länder generellt bäst för HBT-personer.
Men mest intressant kanske boken blir när Anna-Maria Sörberg i det avslutande kapitlet invervjuar en f.d. ordförande (Sören Juvas) och nuvarande ordföranden (Ulrika Westerlund) i RFSL. Sörberg pressar de två med följdfrågor om bl.a. kvotering.
Ulrika Westerlund klarar sig hyfsat - förutom när hon ska avslöja att hon egentligen sympatiserar med de "som vill avskaffa kapitalismen". I debatter om att alla muslimska samfund är homofientliga har Westerlund ofta varit tyst. Men däremot offentligt kritiserat Frälsningsarmén som förtjänar kritik för sin homofientlighet men tydliggjort att de accepterar homosexuella (i samkönade relationer) som medlemmar. Det har inget muslimskt samfund gjort.
En del i RFSL är som trotsiga tonåringar. I planekonomier eller muslimska länder skulle de inte få något som helst i bidrag. Det är bara i kapitalistiska "kristna" demokratier som staten ger pengar till HBT-föreningar. Trots att föreningarna sedan kritiserar de som ger bidrag. Det är givetvis alright att de gör det i fritt samhälle. Men nog borde de fundera på hur deras situationen varit om de bott i Nordkorea eller Kuba. Eller Syrien och Egypten.
Trots de här invändningarna rekommenderar jag boken Över regnbågen. Boken är viktig. Inte för att man måste hålla med om allt som skribenterna framför (vem gör förresten det i någon bok?) utan för att den kan starta viktiga debatter bland HBT-engagerade.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Anna-Maria Sörberg, som är ansvarig för boken Det sjuka (2009), som granskade svensk hiv-politik, är den som försöker hålla ihop berättelserna i Över regnbågen - röster ur en rörelse. Det är med blandade känslor jag börja kolla den här boken. För givetvis delar jag allas engagemang för HBT-rättigheter. Ingen ska betvivla att folk från och utanför RFSL har ett genuint engagemang, precis som jag själv, för situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Men det sista Sverige behöver är en bok där HBT-personer, invandrare, hiv-positiva, kvinnor, funktionshindrade och andra betraktas som "offer" som det är synd om. Inom RFSL, invandrarföreningar etc. är ofta "offerperspektivet" centralt. I kombination med att man vädjar om mer skattepengar.
Boken ger olika perspektiv.
Hur håller då boken? Visst är offerperspektivet där. Och det är väl ofrånkomligt i ett Sverige som ännu 2011 har en struktur som ofta diskriminerar personer som är utanför normen. Men boken ger också olika perspektiv. Många av kapitlen är resonerande. För- och nackdelar med olika strategier. Det gör att den, tack och lov, inte blir någon propaganda.
Ämnena spretar ordentligt. Många kapitel har inte någon direkt koppling till HBT-politiken. Och det är faktiskt bokens styrka. När man börjar med ett kapitel om den "slankhetsnorm" (mot feta) som gäller i samhället blir det tydligt att den här boken försöker närma sig hur det är är idag. Att vi har lämnat debatten om samkönade par är lika bra föräldrar som andra och börjat resonera om andra saker.
Det kanske mest gripande kapitlet är Reb Kerstinsdotter ansvarig för. Som obamhärtigt avslöjar hur många i HBT-rörelsen struntat i om lokaler för homosexuella, bisexuella och transpersoner är tillgängliga för personer med funktionshinder.
När lokalen är otillgänglig är det därmed av ett beslut fattat av människor.Hur tillgängliga är HBT-ställen 2011?
- Det handlar om att prioritera estetik framför solidaritet. Men väljer utifrån plånbok, men också utifrån sina föreställningar om vad som är snyggt. Och samtidigt prioriterar man bort en grupp hbt-personer, trots att man påstår sig vara till för de alla.
Det säger Sarah Mosleh en dag i oktober 2010. Sarah är flata, hbtq-aktivist och funkisaktivist som använder permomobil.
Jag noterade, nöjt, att Stockholm Pride hade en medveten policy för att göra Prideevenemang tillgängliga för alla i somras. Men hur var det tidigare? Och hur är det ännu på många HBT-ställen? Det här något som vi som är HBT-engagerade i många år inte prioriterat. Men om vi kräver att alla människor ska få utrymme att vara sig själva måste det gälla även människor med funktionshinder.
Anna Galin, från RFSL-Västerbottens styrelse, framför ett viktigt bidrag om att landsbygd inte är detsamma som homofobi. Ännu är det många bögar och flator som lämnat glesbygd för storstad som tror att situationen i deras hemort är ungefär som den var när de lämnade den.
Petter Wallenberg, en av de ansvariga för boken Bögjävlar (2007) , framför en intressant teori om många bögars gillande av kitsch. Även om han tyvärr blir generaliserande att "bögar gillar". I en bok 2011 borde varje skribent fatta att folk i en grupp är internt olika. Den typen av stereotyper som framfördes förr borde HBT-aktivister lämnat.
Kapitalistiska "kristna" länder generellt bäst för HBT-personer.
Men mest intressant kanske boken blir när Anna-Maria Sörberg i det avslutande kapitlet invervjuar en f.d. ordförande (Sören Juvas) och nuvarande ordföranden (Ulrika Westerlund) i RFSL. Sörberg pressar de två med följdfrågor om bl.a. kvotering.
Ulrika Westerlund klarar sig hyfsat - förutom när hon ska avslöja att hon egentligen sympatiserar med de "som vill avskaffa kapitalismen". I debatter om att alla muslimska samfund är homofientliga har Westerlund ofta varit tyst. Men däremot offentligt kritiserat Frälsningsarmén som förtjänar kritik för sin homofientlighet men tydliggjort att de accepterar homosexuella (i samkönade relationer) som medlemmar. Det har inget muslimskt samfund gjort.
En del i RFSL är som trotsiga tonåringar. I planekonomier eller muslimska länder skulle de inte få något som helst i bidrag. Det är bara i kapitalistiska "kristna" demokratier som staten ger pengar till HBT-föreningar. Trots att föreningarna sedan kritiserar de som ger bidrag. Det är givetvis alright att de gör det i fritt samhälle. Men nog borde de fundera på hur deras situationen varit om de bott i Nordkorea eller Kuba. Eller Syrien och Egypten.
Trots de här invändningarna rekommenderar jag boken Över regnbågen. Boken är viktig. Inte för att man måste hålla med om allt som skribenterna framför (vem gör förresten det i någon bok?) utan för att den kan starta viktiga debatter bland HBT-engagerade.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar