Efter några kapitel av En grundläggande anatomisk harmoni (2011) av Ajohan Lathi (bilden) blir det svårt att undvika associationer till Amado Mio av Pier Paulo Pasolini som jag recenserade här på bloggen i mars i år.
Dels blir det tydligt vilken hög standard Pasolini höll i sin bok som skrevs redan på 1940-talet men publicerades först flera decennier senare. Han sa, med viss självironi, att han måste blanda erotiken med citat av kända författare för att hans böcker inte skulle klassas som pornografi utan som något kulturellt. Jag minns ännu en del av boken där bokens "jag" (ca 26 år) skulle rita en teckning av en kille typ 16 år. Han fick scenen att bli sexuellt laddad. Inte genom att använda könsord utan därför att han berättade detaljerat hur killens kläder i skrevet förändrades när killen satte sig tillrätta så att man såg hans "privata delar".
Varför avslöjar jag då det här i en recension av en annan bok? Därför att Ajohan Lahti närmast är besatt av att få med sexuella delar, de må vara (oftast) samkönade eller (sällan) olikkönade. I en del situationer använder Lathi "hen" där det inte blir tydligt vad den sexuella partners kön är. Det är nästan i varje kapitel "kuk", "röv", ibland "fitta".
Ingen del av boken är "sexuellt laddad" - trots många "kuk" och "röv".
Jag vill förtydliga att jag på inget vis är pryd. Jag är liberal. Och sexliberal. Och positiv till porr om ingen kommer till skada. Men ska man få med sex naturligt i en bok som inte är porr är det komplicerat. Lathi gör en bok som inte är skönlitterär utan främst kan definieras som poesi. Och det är tydligt att Lathi har ambitioner att få sin bok att vara "queer". Och kanske till viss del lyckas.
Men att få sex integrerat i en bok som inte är porr är inte enkelt. Och jag tycker att det faktiskt inte är någon del av boken som är sexuellt laddad som scenen när "jag" i Pasolinis bok får chans att kolla en annan mans skrev.
Av princip "dissar" jag inte okända författare här på bloggen. De som är kända ska klara att bli kritiserade. Men jag vill förtydliga att det här inte en någon tydlig "dissning" av Lahti som försöker problematisera hur svårt det är att vara människa. Depressioner, ångest, konflikter.
Och det är oundvikligt att konstatera att Lathi ibland har poänger. Som berör. Visst är han mycket pessimistisk ibland. Kombinerat med positiva attityder om än sällan. Kanske de flesta kan känna igen någon del från sin egen situation.
Boken är annorlunda än kanske något annat från en svensk författare. Poesi där den främsta formeln är bögsex kombinerat med problem. Visst är det till viss del orättvist att jämföra med Pasolini. Som att jämföra någon ny svensk popgrupp med Pet shop boys. Eller någon ny svensk rockgrupp med Bruce Sprinsteen.
Den här boken är medioker. Inte bra. Men inte heller dålig. Jag läste den färdigt vilket jag inte gjort med alla böcker jag börjat kolla.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Dels blir det tydligt vilken hög standard Pasolini höll i sin bok som skrevs redan på 1940-talet men publicerades först flera decennier senare. Han sa, med viss självironi, att han måste blanda erotiken med citat av kända författare för att hans böcker inte skulle klassas som pornografi utan som något kulturellt. Jag minns ännu en del av boken där bokens "jag" (ca 26 år) skulle rita en teckning av en kille typ 16 år. Han fick scenen att bli sexuellt laddad. Inte genom att använda könsord utan därför att han berättade detaljerat hur killens kläder i skrevet förändrades när killen satte sig tillrätta så att man såg hans "privata delar".
Varför avslöjar jag då det här i en recension av en annan bok? Därför att Ajohan Lahti närmast är besatt av att få med sexuella delar, de må vara (oftast) samkönade eller (sällan) olikkönade. I en del situationer använder Lathi "hen" där det inte blir tydligt vad den sexuella partners kön är. Det är nästan i varje kapitel "kuk", "röv", ibland "fitta".
Ingen del av boken är "sexuellt laddad" - trots många "kuk" och "röv".
Jag vill förtydliga att jag på inget vis är pryd. Jag är liberal. Och sexliberal. Och positiv till porr om ingen kommer till skada. Men ska man få med sex naturligt i en bok som inte är porr är det komplicerat. Lathi gör en bok som inte är skönlitterär utan främst kan definieras som poesi. Och det är tydligt att Lathi har ambitioner att få sin bok att vara "queer". Och kanske till viss del lyckas.
Men att få sex integrerat i en bok som inte är porr är inte enkelt. Och jag tycker att det faktiskt inte är någon del av boken som är sexuellt laddad som scenen när "jag" i Pasolinis bok får chans att kolla en annan mans skrev.
Av princip "dissar" jag inte okända författare här på bloggen. De som är kända ska klara att bli kritiserade. Men jag vill förtydliga att det här inte en någon tydlig "dissning" av Lahti som försöker problematisera hur svårt det är att vara människa. Depressioner, ångest, konflikter.
Och det är oundvikligt att konstatera att Lathi ibland har poänger. Som berör. Visst är han mycket pessimistisk ibland. Kombinerat med positiva attityder om än sällan. Kanske de flesta kan känna igen någon del från sin egen situation.
Boken är annorlunda än kanske något annat från en svensk författare. Poesi där den främsta formeln är bögsex kombinerat med problem. Visst är det till viss del orättvist att jämföra med Pasolini. Som att jämföra någon ny svensk popgrupp med Pet shop boys. Eller någon ny svensk rockgrupp med Bruce Sprinsteen.
Den här boken är medioker. Inte bra. Men inte heller dålig. Jag läste den färdigt vilket jag inte gjort med alla böcker jag börjat kolla.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar