Jag är bög. Jag är politiskt intresserad. Alltså borde filmen Fyra år till vara perfekt. Där folkpartiledaren David (som var nära att bli statsminister men kd klarade inte riksdagsspärren) blir hopplöst förälskad i Martin. Det startar komplikationer. Inte nog med att David (som är ihop med en kvinna) måste konfrontera sina homosexuella känslor. Martin är också en socialdemokratisk statssekreterare. En "politisk fiende".
Håller filmen måttet? Först måste man konstatera att det här en komedi. Man driver med politiker från både höger och vänster. Men det blir aldrig entydiga karikatyrer. Regissören Tova Magnusson (som själv spelar Davids fru i filmen) hittar en balans. Trots det vill jag förtydliga att början av filmen är relativt trevande och inte trovärdig när de båda männen möts. Men det tar sig efter hand.
Jag gissade att filmens "kändis" Björn Kjellman skulle vara den som är bäste skådisen. Visst är hans insats klart godkänd som den ambivalente folkpartiledaren David som är osäker på sin känslor. Men den skådespelare som verkligen glänser i filmen är hyfsat okände Eric Ericson som spelar s-politikern Martin. Visst är hans rollfigur en streber. Men med självironi. Vilket hans kommentar till David avslöjar efter att den senare hittat på var han är när han inte vill avslöja att han tillbringat natten i samma säng som en annan man. "Du ljuger så bra så att man kan tro du är sosse".
Balans mellan cynism och sårbarhet.
"Martin" visar också en sårbarhet som balanserar den cyniska attityden. Han är helt enkelt trovärdig. Filmen är rolig. Men trots det stannar ett allvar kvar. För filmen är inte bara en parodi. Ännu är det bland vissa "tabu" att bli förälskad i någon med helt andra politiska värderingar.
Det har varit så länge men det kanske blivit extra tydligt i debatten efter terrorattentatet i Norge. Hur vänsterfolk försöker få det till att den hälft av Sveriges befolkning som är borgerliga är "onda". Och vice versa. Jag har själv för flera år sedan varit politiskt engagerad. Och jag mötte då folk som tyckte att "sossar är strebrar som bara sökt sig till ett parti där de kan göra karriär". Men även vänsterfolk som låtsas som att "högerfolk vill egentligen ha högre arbetslöshet och fler fattiga".
Jag har tidigare varit politiker (i Folkpartiet) men har sedan flera år lämnat partipolitiken. Jag har träffat hundratals borgerliga politiker. På slutna sammanträden. På fester där folk varit berusade. Jag har mött borgerliga politiker som framfört rasistiska, homofoba och sexistiska saker (och jag har bemött dem). Men aldrig någonsin har någon borgerlig politiker ens när vederbörande varit full på någon konferens framfört att det är bra med högre arbetslöshet eller att vissa blir fattigare.
Sluta demonisera hälften av Sveriges befolkning.
På samma vis lovar jag att det finns rasism, homofobi, sexism etc. bland röd-gröna politiker. Men även där tror jag de flesta jobbar för ett bättre samhälle. Några av de trevligaste människor jag mötte när jag var engagerad i fp var s-politiker.
Det är nog dags att sluta att inte bara demonisera muslimer. Eller HBT-personer. Utan även borgerliga respektive röd-gröna politiker. Jag ska förklara att jag hyrde filmen Fyra år till från Malmö stadsbibliotek (kostar 20 kronor för två dygn, ett tips) före terrorattentatet i Norge. Men debatten efteråt gör filmen aktuell.
Jens Stoltenberg förtjänar beröm.
Man kan inte annat än att berömma socialdemokratiske statsministern i Norge Jens Stoltenberg för hans hantering av den allvarliga krisen. Det hade varit hur enkelt som helst för honom att ta billiga partipolitiska poänger mot det största oppositionspartiet, Fremskrittpartiet. Man skulle önska att en del (vänster)-bloggar i Sverige hade haft samma omdöme som Stoltenberg.
Det här ger en extra dimension åt filmen Fyra år till. 2011 kan tack och lov de flesta acceptera samkönade relationer (även om homofobi ännu är ett allvarligt problem). Men hur accepterande är vi för relationer där människor har annorlunda värderingar.
Om en socialdemokratisk och moderat politiker blir förälskade i varann (oavsett om det är ett samkönat eller olikkönat par) är det inte egentligen en markering mot den terrorism som förklarar att det är en kamp där man antingen måste vara för eller emot något. Och där det aldrig finns någon nyanser. Och aldrig mänsklighet. Som att du själv inte avgör vem du blir förälskad i.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Håller filmen måttet? Först måste man konstatera att det här en komedi. Man driver med politiker från både höger och vänster. Men det blir aldrig entydiga karikatyrer. Regissören Tova Magnusson (som själv spelar Davids fru i filmen) hittar en balans. Trots det vill jag förtydliga att början av filmen är relativt trevande och inte trovärdig när de båda männen möts. Men det tar sig efter hand.
Jag gissade att filmens "kändis" Björn Kjellman skulle vara den som är bäste skådisen. Visst är hans insats klart godkänd som den ambivalente folkpartiledaren David som är osäker på sin känslor. Men den skådespelare som verkligen glänser i filmen är hyfsat okände Eric Ericson som spelar s-politikern Martin. Visst är hans rollfigur en streber. Men med självironi. Vilket hans kommentar till David avslöjar efter att den senare hittat på var han är när han inte vill avslöja att han tillbringat natten i samma säng som en annan man. "Du ljuger så bra så att man kan tro du är sosse".
Balans mellan cynism och sårbarhet.
"Martin" visar också en sårbarhet som balanserar den cyniska attityden. Han är helt enkelt trovärdig. Filmen är rolig. Men trots det stannar ett allvar kvar. För filmen är inte bara en parodi. Ännu är det bland vissa "tabu" att bli förälskad i någon med helt andra politiska värderingar.
Det har varit så länge men det kanske blivit extra tydligt i debatten efter terrorattentatet i Norge. Hur vänsterfolk försöker få det till att den hälft av Sveriges befolkning som är borgerliga är "onda". Och vice versa. Jag har själv för flera år sedan varit politiskt engagerad. Och jag mötte då folk som tyckte att "sossar är strebrar som bara sökt sig till ett parti där de kan göra karriär". Men även vänsterfolk som låtsas som att "högerfolk vill egentligen ha högre arbetslöshet och fler fattiga".
Jag har tidigare varit politiker (i Folkpartiet) men har sedan flera år lämnat partipolitiken. Jag har träffat hundratals borgerliga politiker. På slutna sammanträden. På fester där folk varit berusade. Jag har mött borgerliga politiker som framfört rasistiska, homofoba och sexistiska saker (och jag har bemött dem). Men aldrig någonsin har någon borgerlig politiker ens när vederbörande varit full på någon konferens framfört att det är bra med högre arbetslöshet eller att vissa blir fattigare.
Sluta demonisera hälften av Sveriges befolkning.
På samma vis lovar jag att det finns rasism, homofobi, sexism etc. bland röd-gröna politiker. Men även där tror jag de flesta jobbar för ett bättre samhälle. Några av de trevligaste människor jag mötte när jag var engagerad i fp var s-politiker.
Det är nog dags att sluta att inte bara demonisera muslimer. Eller HBT-personer. Utan även borgerliga respektive röd-gröna politiker. Jag ska förklara att jag hyrde filmen Fyra år till från Malmö stadsbibliotek (kostar 20 kronor för två dygn, ett tips) före terrorattentatet i Norge. Men debatten efteråt gör filmen aktuell.
Jens Stoltenberg förtjänar beröm.
Man kan inte annat än att berömma socialdemokratiske statsministern i Norge Jens Stoltenberg för hans hantering av den allvarliga krisen. Det hade varit hur enkelt som helst för honom att ta billiga partipolitiska poänger mot det största oppositionspartiet, Fremskrittpartiet. Man skulle önska att en del (vänster)-bloggar i Sverige hade haft samma omdöme som Stoltenberg.
Det här ger en extra dimension åt filmen Fyra år till. 2011 kan tack och lov de flesta acceptera samkönade relationer (även om homofobi ännu är ett allvarligt problem). Men hur accepterande är vi för relationer där människor har annorlunda värderingar.
Om en socialdemokratisk och moderat politiker blir förälskade i varann (oavsett om det är ett samkönat eller olikkönat par) är det inte egentligen en markering mot den terrorism som förklarar att det är en kamp där man antingen måste vara för eller emot något. Och där det aldrig finns någon nyanser. Och aldrig mänsklighet. Som att du själv inte avgör vem du blir förälskad i.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar