Svärta.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Amy Winehouse (bilden) dog för några dagar sedan. Hon blev 27 år. Främst känd för sin låt "Back to black". Tillbaka till det svarta. Närhelst någon dör är det sorgligt. Men extra tragiskt när någon som är ung avlider. Oavsett om det är på en norsk ö eller någon som haft missbruksproblem som blev ohanterliga. Meningslöst.

Men kan vi inte alla erkänna att vi balanserar mellan glädje och sorg. Det är att vara människa. Även i glädjen finns svärtan. Även i sorgen finns ett hopp. Oftast. Jag har själv ibland haft som mål att "göra mig av med problemen, sedan ska jag bli lycklig". Men det är ett omöjligt projekt. Jag brukar inte gilla poeten Kristina Lugn men hon har framfört följande "livet är ett sorgearbete, det är först när vi konstaterar det som vi kan bli lyckliga". Hur paradoxalt det än låter är det en viss sanning i det.

Kanske jag också nu förstår bättre varför jag gillar kontinental disco som ofta är betydligt mer i moll än den från USA och Storbritannien. Lyssna på introt till "Not a sinner, nor a saint" av gruppen Alcazar. Eller "D.I.S.C.O. (lust for life)" av tyske sångaren Fancy. Mitt i livsglädjen finns ett vemod.

Att bli älskad, behövd och sedd.

Varje människa som mördar eller skadar andra har ett eget ansvar. Att terrorister är fattiga och utanför är ofta en myt. Men man måste också konstatera att ju större utanförskap desto bättre blir fundamentalisters möjligheter att få stöd från andra.

En pappa läste en saga för sin 4-åriga dotter. Det handlade om en elak häxa som blev dödad i slutet av boken. Pappan, som skrev om det här i en tidning, berättade att det blev följande dialog.

Pappan - Det var väl bra att häxan dog.
Dottern. -Nej.
Pappan - Men hon var ju elak.
Dottern - Men om de andra bjudit in häxan till sina fester hade hon kanske inte blivit så elak.

Pappan avslöjade att han blev förvånad, hans dotter resonerade mer klokt än en del vuxna.

Människor vill bli älskade, vill känna sig behövda, vill bli sedda. En människa som nekas det här riskerar att bli farlig (de flesta blir inte det) . Det tar inte bort ansvaret för vad vederbörande gör, det är ett konstaterande.

Vad kan vi "vanliga" människor göra åt det här. Ingen kan ju tvinga någon att älska någon, man avgör ju inte ens själv vilka man älskar. Även att fixa att en människa blir behövd kan vara komplicerat om än inte omöjligt. Men vi har alla ett ansvar för att andra blir sedda.

Hur ofta rusar vi inte förbi människor som verkar må dåligt. Eller verkar vara utanför i något sammanhang. På ett möte, på en fest etc. Ibland måste vi givetvis fokusera på annat. Och ingen kräver att vi i varje situation ska strunta i vad som är viktigt för oss själva. Men att bli sedd är en grundläggande mänsklig strävan. Och för att bli sedd måste någon ta sig tid och mod att se.

"Back to black". Tillbaka till det svarta.

Även i glädjen finns svärtan. Men även i sorgen finns ett hopp.