Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.
2009 sa Svenska kyrkan ja till att viga samkönade par. Aldrig tidigare hade något lands främsta religiösa samfund blivit för något sådant. Men hur hade situationen varit om Sverige varit katolskt idag?
Det är givetvis vad man brukar kallar en hypotetisk fråga. Men en sak är säker - några homovigslar hade inte blivit genomförda av katolska kyrkan. Det kan man konstatera när man betraktar samfundets policy i andra länder.
Ibland får vi för oss att förändringar - och förbättringar - formas av en rät linje. Utvecklingen går entydigt åt ett håll. Men varje historiskt intresserad människa konstaterar att det inte är sant. Ofta blir det något man kan kalla vacklande.
Norden vacklade i början av 1500-talet om religion.
Norden vacklade verkligen i början av 1500-talet när det gäller religion. Från Tyskland (som då var uppdelad i många stater) nådde protestantismen även Sverige (inklusive Finland) och Danmark (inklusive Norge och Island). I Sverige bröt kung Gustav Vasa med påven 1527, men det var först decennier senare som protestantismen blev officiell religion.
I Danmark var situationen mer komplicerad. De lutheranska tendenserna nådde först södra delarna av Jylland, grannar med Tyskland. Sedan var det i flera decennier en konflikt om vilken del av kristendomen som skulle segra. Till en början nådde protestantismen framgångar men trängdes sedan tillbaka. Det var vad vi idag skulle kalla för ett "ideologiskt krig". Men en stad stod kvar vid de "nya lärorna", Malmö, som då var den näst största staden i Danmark efter Köpenhamn.
Danmark var officiellt relativt tolerant och accepterade båda riktningarna. Men ett "chicken-race" startade mellan ledningen i Köpenhamn och de ansvariga för Malmö. Katolska kyrkan i Danmark hotade med att om borgerskapet i Malmö inte anpassade sig till situationen och lämnade protestantismen skulle de riskera att bli "behandlade som judarna", att när som helst riskera att bli förvisade från landet. Då var judar en grupp som oftast var rättslösa i samhället.
Men borgerskapet i Malmö stod på sig. De hade fått stadsrättigheter och där var det förtydligat att de själva avgjorde sin situation både när det gäller handel och religion, inom landets lagar. Några år senare nådde protestantismen nya framgångar och Danmark fick det i praktiken som sin religion 1537.
Givetvis var varken protestanterna i Malmö eller katolikerna i Köpenhamn homovänliga. Men det här visar att det ibland kan löna sig att hålla fast vid sina attityder. Ingen vet hur situationen blivit om ledande borgare i Malmö inte gjort det - men att de bidrog till att protestantismen blev den vanligaste religionen är tydligt. Och att Svenska kyrkan senare blev för samkönade vigslar.
Två sånger.
Först Lena Philipsson med Om igen som hon tävlade med i Melodifestivalen 1988. Jag bodde i Lund då som student och brukade ha närradion på ibland. En frikyrklig församling sände ett program där de spelade låten. Men innan dess förklarade den som var ansvarig att låten även kunde var riktad mot Jesus. Visst, låtar är tolkningsbara. Även om jag identifierar mig inte som kristen.
En sak är tydlig. Med en medioker sångare eller sångerska skulle den låten kunna bli ett fiasko. Men här är kanske Lena Philipssons bästa stund hittills.
En annan sång är Midsummer night av gruppen Troll. Ja, ni som följer min blogg vet att jag gillar disco. Lyssna på början av låten, där syntharna kommer igång och där en "mekanisk" groda börja kväka. Sällan blandas melankoli med hopp så tydligt i en poplåt. För övrigt är Alexander Bard, öppet bisexuell sångare, inblandad i det här. Bard är en av de främsta låtskrivarna från Sverige. Först kommer givetvis Andersson-Ulveaus. Men därefter skulle Bard kunna vara en av de som förtjänar andraplatsen. Tyvärr har hans ibland kontroversiella kommentarer gjort att många också fått en negativ attityd till honom inom musiken.
Saker vacklar. Det gjorde det i början av 1500-talet i Skåne. Samma känsla får vi ofta idag. En känsla av melankoli och hopp. Kampen för HBT-rättigheter är inte rätlinjig. Vi kommer att möta framgångar och motgångar. Vi kommer att vackla. Men då, just då, gäller det att hålla fast vid våra värderingar.
Jag önskar mina bloggbesökare Glad Midsommar.
2009 sa Svenska kyrkan ja till att viga samkönade par. Aldrig tidigare hade något lands främsta religiösa samfund blivit för något sådant. Men hur hade situationen varit om Sverige varit katolskt idag?
Det är givetvis vad man brukar kallar en hypotetisk fråga. Men en sak är säker - några homovigslar hade inte blivit genomförda av katolska kyrkan. Det kan man konstatera när man betraktar samfundets policy i andra länder.
Ibland får vi för oss att förändringar - och förbättringar - formas av en rät linje. Utvecklingen går entydigt åt ett håll. Men varje historiskt intresserad människa konstaterar att det inte är sant. Ofta blir det något man kan kalla vacklande.
Norden vacklade i början av 1500-talet om religion.
Norden vacklade verkligen i början av 1500-talet när det gäller religion. Från Tyskland (som då var uppdelad i många stater) nådde protestantismen även Sverige (inklusive Finland) och Danmark (inklusive Norge och Island). I Sverige bröt kung Gustav Vasa med påven 1527, men det var först decennier senare som protestantismen blev officiell religion.
I Danmark var situationen mer komplicerad. De lutheranska tendenserna nådde först södra delarna av Jylland, grannar med Tyskland. Sedan var det i flera decennier en konflikt om vilken del av kristendomen som skulle segra. Till en början nådde protestantismen framgångar men trängdes sedan tillbaka. Det var vad vi idag skulle kalla för ett "ideologiskt krig". Men en stad stod kvar vid de "nya lärorna", Malmö, som då var den näst största staden i Danmark efter Köpenhamn.
Danmark var officiellt relativt tolerant och accepterade båda riktningarna. Men ett "chicken-race" startade mellan ledningen i Köpenhamn och de ansvariga för Malmö. Katolska kyrkan i Danmark hotade med att om borgerskapet i Malmö inte anpassade sig till situationen och lämnade protestantismen skulle de riskera att bli "behandlade som judarna", att när som helst riskera att bli förvisade från landet. Då var judar en grupp som oftast var rättslösa i samhället.
Men borgerskapet i Malmö stod på sig. De hade fått stadsrättigheter och där var det förtydligat att de själva avgjorde sin situation både när det gäller handel och religion, inom landets lagar. Några år senare nådde protestantismen nya framgångar och Danmark fick det i praktiken som sin religion 1537.
Givetvis var varken protestanterna i Malmö eller katolikerna i Köpenhamn homovänliga. Men det här visar att det ibland kan löna sig att hålla fast vid sina attityder. Ingen vet hur situationen blivit om ledande borgare i Malmö inte gjort det - men att de bidrog till att protestantismen blev den vanligaste religionen är tydligt. Och att Svenska kyrkan senare blev för samkönade vigslar.
Två sånger.
Först Lena Philipsson med Om igen som hon tävlade med i Melodifestivalen 1988. Jag bodde i Lund då som student och brukade ha närradion på ibland. En frikyrklig församling sände ett program där de spelade låten. Men innan dess förklarade den som var ansvarig att låten även kunde var riktad mot Jesus. Visst, låtar är tolkningsbara. Även om jag identifierar mig inte som kristen.
En sak är tydlig. Med en medioker sångare eller sångerska skulle den låten kunna bli ett fiasko. Men här är kanske Lena Philipssons bästa stund hittills.
En annan sång är Midsummer night av gruppen Troll. Ja, ni som följer min blogg vet att jag gillar disco. Lyssna på början av låten, där syntharna kommer igång och där en "mekanisk" groda börja kväka. Sällan blandas melankoli med hopp så tydligt i en poplåt. För övrigt är Alexander Bard, öppet bisexuell sångare, inblandad i det här. Bard är en av de främsta låtskrivarna från Sverige. Först kommer givetvis Andersson-Ulveaus. Men därefter skulle Bard kunna vara en av de som förtjänar andraplatsen. Tyvärr har hans ibland kontroversiella kommentarer gjort att många också fått en negativ attityd till honom inom musiken.
Saker vacklar. Det gjorde det i början av 1500-talet i Skåne. Samma känsla får vi ofta idag. En känsla av melankoli och hopp. Kampen för HBT-rättigheter är inte rätlinjig. Vi kommer att möta framgångar och motgångar. Vi kommer att vackla. Men då, just då, gäller det att hålla fast vid våra värderingar.
Jag önskar mina bloggbesökare Glad Midsommar.
Glad Midsommar önskar jag dig också Bengt! Och tack för dina tankar om kamp, melankoli och hopp! Och för länken till "Om igen" med Lena Ph! Helt underbar!
SvaraRadera/Håkan
Hej Håkan!
SvaraRaderaTack.
Jag vet du och många andra gör ett viktigt arbete för att få kristna samfund HBT-vänligare. Samma sak görs inom judiska och muslimska samfund.
Det har gjorts en ny enkät om vad svenska folket vill att Svenska kyrkan ska syssla med. Jag blev iofs inte förvånad att förnyande av gudstjänster hamnade långt ner på listan. Däremot att resonerande om livsfrågor hamnade på en dålig plats. Jag har respekt för att Svenska kyrkan (och andra religiösa samfund) gör viktiga sociala insatser. Det tycker jag ni ska fortsätta med. Och man får respektera att människor inte vill ha teologiska debatter närhelst SvK ska göra något.
Men mitt tips, som en kärleksfull kritiker, till er i SvK är att inte förvandla er till bara en social institution. Många andra kan göra det lika bra eller bättre. Många inom offentliga sektorn borde göra mer där.
Men ni kan tillföra något som socialförvaltningen inte har mandat att göra (och definitivt inte utanför kontorstid). Starta debatter om meningen med livet, om kris, sorg, glädje, förhoppningar.
Räta på ryggen, gör ert sociala arbete men sök även efter existentiella samtal. Jag vet att många, inte minst unga, människor längtar efter det. Sådana samtal bör föras även av sekulära grupper men det är en annan debatt.
Bengt
Tack Bengt för dina råd! Håller helt med dig, kyrkan skall inte enbart ägna sig åt sociala insatser. Men tycker ofta det ger sig självt. I gemenskap kommer ofta livsfrågorna fram. Frågorna kommer när man känner förtroende och trygghet. Varför livsfrågor kommer långt ner på listan är svårt att säga. Men enkäten du hänvisar till visar på en allvarlig kris som kyrkan är i, gudstjänster kommer långt ner på listan. Där finns det mycket att göra.
SvaraRaderaHa det bra!
Håkan