Flera tidningar berättar om det idag är 30 år sedan de första fallen av aids blev kända.
Några år senare, 1983, konstaterades de första fallen av aids i Sverige. Till en början visste man inte hur sjukdomen smittade men en del gissade att det hade något med blod att göra. RFSL engagerade sig för att till homo- och bisexuella män sprida information om sjukdomen och avrådde bögar från att vara blodgivare. Även en del läkare försökte få ansvariga politiker intresserade av problemet. Regering och riksdag var dock till en början ointresserade av att göra något. Attityden var ofta "det där är främst ett problem borta i U.S.A) Att homofobin var mycket värre då påverkade nog också situationen. När sjukdomen främst drabbade bögar var få engagerade.
Av de som i början och mitten av 1980-talet blev smittade och fick aids var ca 80 % män som har sex med män. Av de smittade (inom alla grupper) bodde ca 80 % i Stockholmsområdet. Idag är de flesta som får hiv heterosexuellt smittade och sjukdomen är betydligt mer geografiskt spridd än då.
Fas 2. Panik.
Först januari 1985 debatterades aids i riksdagen för första gången, maj samma år startade Aidsdelegationen. Socialstyrelsen förbjöd 1985 vissa grupper, bl.a. män som har sex med män, att ge blod. I början av 1986 förvandlades det tidigare ointresset till något som närmast kan kallas panik. Fokus var på att skydda "vanliga" människor från att bli smittade av HTLV-III (som hiv då kallades). Det ena mer extrema förslaget efter det andra lämnades. Någon riksdagsledamot ville skapa ett nationellt polisregister där alla som man visste var smittade skulle finnas med, några debattörer vill att starta aids-byar dit alla som blivit smittade skulle skickas och tvingas stanna kvar. Det var i den fasen som Sverige (som ensamt land i Västeuropa) förbjöd s.k. bastuklubbar (ställen där män som har sex med män träffades, oftast för tillfälliga sexuella kontakter).
Fas 3. Nyansering.
Några år senare 1988 började debatten att sansa sig och fokus hamnade förutom på att skydda "friska" att förbättra situationen för hiv-smittade. Sverige hade dock, och har, en av de mest repressiva lagarna mot hiv i världen. I riksdagen var det enighet om den repressiva politiken. Alla partier, även Miljöpartiet som var utanför riksdagen, var för att förbjuda bastuklubbar 1987. Partierna var också ense om att tillåta tvångsförvaring (utan att vederbörande gjort något brott) av hiv-positiva som misstänktes att inte följa läkares förhållningsregler.
Vissa nyanser fanns det dock. På 1980-talet var det främst Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet som i den offentliga debatten argumenterade för en repressiv politik när det gäller hiv och aids. Folkpartiet, Vpk (nu v) och Miljöpartiet stödde förbudet mot bastuklubbar men var oftast tysta i den offentliga debatten. Fp och Vpk jobbade i riksagen, senare med stöd av Miljöpartiet när de blev riksdagsparti, för att tillåta människor att anonymt testa sig (om de var smittade bröts dock sekretessen). Övriga partier accepterade så småningom det och reformen blev genomförd och gäller ännu.
I argumenteringen på 1980-talet för rätten till anonyma tester var ofta homo- och bisexuella män i fokus, vid testerna skulle folk berätta om de gissade de fått smittan via heterosexuella kontakter, homosexuella kontakter eller injektioner av narkotika. Eftersom homosexualitet då generellt var tabu i det svenska samhället gissade man att många homo- och bisexuella män inte skulle testa sig om de var tvungna att uppge namn när de besökte ett sjukhus i området där de bodde och de inte litade på sekretessen.
Kristdemokraterna som då var ännu värre moralister än idag, argumenterade för "en annan sexualmoral", "sex inom äktenskapet" (för heteropar). I övrigt var partiet, kanske något oväntat, bland de mer "liberala" (något mindre repressiva) när det gäller behandlingen av hiv-positiva. Centerpartiet bytte i början av 1990-talet till en "liberalare" policy och därefter var det s och m som försvarade den, i internationell jämförelse, kontrollerande politiken mot folk med hiv och aids.
Ekonomi i fokus i Portugal - men flera viktiga reformer för bögar och lesbiska är ännu inte genomförda.
I Portugal är det idag parlamentsval. Givetvis är det den allvarliga ekonomiska krisen som är i fokus. Landet har annars det senaste året fått betydligt HBT-vänligare lagar. Bl.a. en könsneutral äktenskapslag och en frihetlig lag för juridiska könsbyten. Förslagen har i parlamentet röstats igenom med stöd av socialdemokratiska regeringspartiet PS, vänstersocialistiska BE, kommunistiska PCP, gröna PEV och en del ledamöter från högerpartiet PSD som är landets största oppositionsparti. Kristdemokratiska CDS-PP och de flesta i PSD var dock emot en könsneutral äktenskapslag och hade en partnerskapslag som sitt alternativ. Kristdemokraterna var också emot en frihetlig lag för juridiska könsbyten.
Oavsett om det blir fortsatt vänstermajoritet eller den borgerliga sidan i Portugal vinner valet idag lär det inte blir några försämringar av HBT-rättigheter. Flera viktiga reformer, bl.a. homoadoptioner och inseminationer för lesbiska kvinnor, är dock ännu inte genomförda. Chansen för att parlamentet senare ska rösta ja till det är nog betydligt större om det blir vänsterseger än om de borgerliga partierna får majoritet.
Två HBT-negativa kandidater i Peru.
Val är det också i Peru, till presidentposten. Något hopp om tydligt förbättringar blir det dock inte med de två kandidaterna, vänsterpopulisten Ollanta Humala och högerpopulisten Keiko Fujimori. Båda är HBT-negativa. Bland unga i Peru är dock 31 % för en könsneutral äktenskapslag.
Alejandro Toledo från liberala Alianza Perú Posible fick 10 april inte tillräckligt med röster för att gå vidare till den andra omgången. Partiets vicepresidentkandidat Carlos Bruce är en av två ledande politiker att argumentera för en partnerskapslag för samkönade par. Den andre är avgående presidenten Alan Garcia från socialdemokratiska ARPA. Han har dock inte genomfört reformen, orsaken är nog att han inte fått tillräckligt stöd av parlamentet.
Det var den 5 juni 1981 som amerikanska epidemiologer publicerade en rapport där man beskrev fem mystiska fall med homosexuella män som fått immunsystemen utslagna. Få anade då att vilket mörkt kapitel i världshistorien som hade inletts. Men nu vet vi svaret.Fas 1. Ointresse.
De senaste tre decennierna har 30 miljoner människor dött i immunbristsjukdomen Acquired Immune Deficiency Syndrome, som förkortningen aids står för.
Några år senare, 1983, konstaterades de första fallen av aids i Sverige. Till en början visste man inte hur sjukdomen smittade men en del gissade att det hade något med blod att göra. RFSL engagerade sig för att till homo- och bisexuella män sprida information om sjukdomen och avrådde bögar från att vara blodgivare. Även en del läkare försökte få ansvariga politiker intresserade av problemet. Regering och riksdag var dock till en början ointresserade av att göra något. Attityden var ofta "det där är främst ett problem borta i U.S.A) Att homofobin var mycket värre då påverkade nog också situationen. När sjukdomen främst drabbade bögar var få engagerade.
Av de som i början och mitten av 1980-talet blev smittade och fick aids var ca 80 % män som har sex med män. Av de smittade (inom alla grupper) bodde ca 80 % i Stockholmsområdet. Idag är de flesta som får hiv heterosexuellt smittade och sjukdomen är betydligt mer geografiskt spridd än då.
Fas 2. Panik.
Först januari 1985 debatterades aids i riksdagen för första gången, maj samma år startade Aidsdelegationen. Socialstyrelsen förbjöd 1985 vissa grupper, bl.a. män som har sex med män, att ge blod. I början av 1986 förvandlades det tidigare ointresset till något som närmast kan kallas panik. Fokus var på att skydda "vanliga" människor från att bli smittade av HTLV-III (som hiv då kallades). Det ena mer extrema förslaget efter det andra lämnades. Någon riksdagsledamot ville skapa ett nationellt polisregister där alla som man visste var smittade skulle finnas med, några debattörer vill att starta aids-byar dit alla som blivit smittade skulle skickas och tvingas stanna kvar. Det var i den fasen som Sverige (som ensamt land i Västeuropa) förbjöd s.k. bastuklubbar (ställen där män som har sex med män träffades, oftast för tillfälliga sexuella kontakter).
Fas 3. Nyansering.
Några år senare 1988 började debatten att sansa sig och fokus hamnade förutom på att skydda "friska" att förbättra situationen för hiv-smittade. Sverige hade dock, och har, en av de mest repressiva lagarna mot hiv i världen. I riksdagen var det enighet om den repressiva politiken. Alla partier, även Miljöpartiet som var utanför riksdagen, var för att förbjuda bastuklubbar 1987. Partierna var också ense om att tillåta tvångsförvaring (utan att vederbörande gjort något brott) av hiv-positiva som misstänktes att inte följa läkares förhållningsregler.
Vissa nyanser fanns det dock. På 1980-talet var det främst Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet som i den offentliga debatten argumenterade för en repressiv politik när det gäller hiv och aids. Folkpartiet, Vpk (nu v) och Miljöpartiet stödde förbudet mot bastuklubbar men var oftast tysta i den offentliga debatten. Fp och Vpk jobbade i riksagen, senare med stöd av Miljöpartiet när de blev riksdagsparti, för att tillåta människor att anonymt testa sig (om de var smittade bröts dock sekretessen). Övriga partier accepterade så småningom det och reformen blev genomförd och gäller ännu.
I argumenteringen på 1980-talet för rätten till anonyma tester var ofta homo- och bisexuella män i fokus, vid testerna skulle folk berätta om de gissade de fått smittan via heterosexuella kontakter, homosexuella kontakter eller injektioner av narkotika. Eftersom homosexualitet då generellt var tabu i det svenska samhället gissade man att många homo- och bisexuella män inte skulle testa sig om de var tvungna att uppge namn när de besökte ett sjukhus i området där de bodde och de inte litade på sekretessen.
Kristdemokraterna som då var ännu värre moralister än idag, argumenterade för "en annan sexualmoral", "sex inom äktenskapet" (för heteropar). I övrigt var partiet, kanske något oväntat, bland de mer "liberala" (något mindre repressiva) när det gäller behandlingen av hiv-positiva. Centerpartiet bytte i början av 1990-talet till en "liberalare" policy och därefter var det s och m som försvarade den, i internationell jämförelse, kontrollerande politiken mot folk med hiv och aids.
Ekonomi i fokus i Portugal - men flera viktiga reformer för bögar och lesbiska är ännu inte genomförda.
I Portugal är det idag parlamentsval. Givetvis är det den allvarliga ekonomiska krisen som är i fokus. Landet har annars det senaste året fått betydligt HBT-vänligare lagar. Bl.a. en könsneutral äktenskapslag och en frihetlig lag för juridiska könsbyten. Förslagen har i parlamentet röstats igenom med stöd av socialdemokratiska regeringspartiet PS, vänstersocialistiska BE, kommunistiska PCP, gröna PEV och en del ledamöter från högerpartiet PSD som är landets största oppositionsparti. Kristdemokratiska CDS-PP och de flesta i PSD var dock emot en könsneutral äktenskapslag och hade en partnerskapslag som sitt alternativ. Kristdemokraterna var också emot en frihetlig lag för juridiska könsbyten.
Oavsett om det blir fortsatt vänstermajoritet eller den borgerliga sidan i Portugal vinner valet idag lär det inte blir några försämringar av HBT-rättigheter. Flera viktiga reformer, bl.a. homoadoptioner och inseminationer för lesbiska kvinnor, är dock ännu inte genomförda. Chansen för att parlamentet senare ska rösta ja till det är nog betydligt större om det blir vänsterseger än om de borgerliga partierna får majoritet.
Två HBT-negativa kandidater i Peru.
Val är det också i Peru, till presidentposten. Något hopp om tydligt förbättringar blir det dock inte med de två kandidaterna, vänsterpopulisten Ollanta Humala och högerpopulisten Keiko Fujimori. Båda är HBT-negativa. Bland unga i Peru är dock 31 % för en könsneutral äktenskapslag.
Alejandro Toledo från liberala Alianza Perú Posible fick 10 april inte tillräckligt med röster för att gå vidare till den andra omgången. Partiets vicepresidentkandidat Carlos Bruce är en av två ledande politiker att argumentera för en partnerskapslag för samkönade par. Den andre är avgående presidenten Alan Garcia från socialdemokratiska ARPA. Han har dock inte genomfört reformen, orsaken är nog att han inte fått tillräckligt stöd av parlamentet.
Uppdatering 1.
Cuf:s stämma har nu sagt ja till att föreningen är för surrogatmödraskap. Det är nog den första politiska föreningen av betydelse i Sverige som tydligt i sitt program även är för kommersiellt användande av surrogatmödraskap.
Cuf:s stämma har nu sagt ja till att föreningen är för surrogatmödraskap. Det är nog den första politiska föreningen av betydelse i Sverige som tydligt i sitt program även är för kommersiellt användande av surrogatmödraskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar