Påverkade det Socialdemokraternas HBT-politik att Mona Sahlin blev ordförande? Ja. Påverkar det partiets HBT-politik att hon lämnar sin post? Förmodligen inte. Det kanske låter motsägelsefullt men jag ska förklara hur jag resonerar.
Först vill jag dock berätta när jag mötte Mona Sahlin. Det var på en konferens i Malmö om s.k. hedersrelaterat våld. Måste varit ca 2005, några år före att hon blev ordförande i sitt parti. Hon skulle hålla ett tal och hade satt sig i bänkraden framför mig vid konferensen. Det blev tydligt direkt att Mona Sahlin hade en viss karisma.
En del sa till henne i valrörelsen "du är bättre i verkligheten än i TV" och jag håller till viss del med. Hon hade problem i TV-debatter, främst därför att hon enligt mig var för svag i ekonomiska debatter. Där klarade hon sig inte emot m-ordföranden Fredrik Reinfeldt. En del har försökt få det till att kvinnliga politiker automatiskt blir förklarade för att vara ekonomiskt okunniga. Men jag tycker det är en felaktig och förenklad teori. Själv tycker jag både Maud Olofsson (c) och Maria Wetterstrand (mp) hanterar ekonomiska debatter bra. Det oavsett om vi tycker de i sak har rätt eller inte.
Men Mona Sahlin hade något annat. En "trendkänslighet". Det kan kanske tyckas vara en förolämpning. Och en del högerextremister har använt just det argumentet emot henne. Men jag ska förklara vad jag menar.
En del låtsas nu efteråt att Sahlin var bland de första politikerna i Sverige att börja jobba för homosexuellas rättigheter. Det är inte sant. Hon blev riksdagsledamot 1982 men trots det sa hon inget om bögars och lesbiskas rättigheter förrän i mitten av 1990-talet i riksdagen. Några andra socialdemokrater engagerade sig ibland men inte Mona Sahlin på 1980-talet.
Men när homorättigheter började bli en samhällsdebatt på allvar blev Sahlin tydlig. Det som det handlar om är att fånga in nya trender. Det mest kända exemplet i Sverige är kanske när Gösta Bohman, då ordförande i Moderaterna, började tala om "den nya individualismen" i mitten av 1970-talet. Det var på det "röda" 1970-talet. Men Bohman kände av vart vindarna bar. Trenden hade startats i USA men ännu inte helt nått Sverige. Bohmans retorik gjorde så småningom Moderaterna till det största borgerliga partiet, en position de ännu behåller.
Det här betyder inte att Bohman var den bäst lämpade att hantera Sveriges ekonomi på 1970-talet. De katastrofala statsfinanserna kan visserligen inte bara skyllas på honom som ekonomiminister men visst hade han ett ansvar. Men precis som med Sahlin handlar det om att fånga nya trender.
Mona Sahlin var också bland de första ledande s-politiker att konstatera att "betongsossar" inte hade framtiden för sig. Att några pampar ska avgöra vad medlemmarna ska engagera sig för. Även där skaffade hon sig fiender (hon blev även ogillad av en del konservativa sossepolitiker för att hon var HBT-vänlig). Men fångade också en trend bland "vanliga s-sympatisörer".
Sahlin har varit bland de viktigaste politikerna för att Sverige ska bli ett HBT-vänligare samhälle. Hon har jobbat för de frågorna även när det ibland inte var populärt på 1990-talet. För det förtjänar hon en eloge. Precis som Fredrik Reinfeldt förtjänar en eloge för motsvarande arbete inom Moderaterna.
Socialdemokraterna har de senaste åren blivit ett tydligt HBT-vänligt parti. Till viss del är orsaken att Mona Sahlin varit pådrivande i det arbetet. Men även många andra s-politiker har varit engagerade. Och det är just därför jag är ganska optimistisk om att partiet behåller sin nuvarande positiva politik för HBT-rättigheter. Det är en ganska bred enighet inom partiet om det.
Vad debatten om en ny partiordförande i Socialdemokraterna handlar om är därför inte främst om vad vederbörande tycker i sak. Utan om hur engagerad personen är när det gäller att prioritera bögars, lesbiskas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.
En sak måste vara tydlig. Socialdemokraternas valförlust 2010 beror inte på att partiet talat för mycket om HBT. Det har jag redan förtydligat här på bloggen. Tvärtom tror jag att om något parti förlorade på HBT-politiken i årets riksdagsval var det Kristdemokraterna. Och Moderaterna vann inom det borgerliga blocket. Det parti som de senaste åren skaffat sig en bättre HBT-politik.
Förhoppningsvis känner den som blir ny ordförande för Socialdemokraterna att parollerna om jämlikhet, solidaritet och allas lika värde förpliktigar. Oavsett vad vi tycker om partiets politik i sak borde det vara givet för ett parti som ofta snackar om jämlikhet att också vara HBT-vänligt. För jämlikhet handlar väl inte bara om etniskt svenska heterosexuella manliga industriarbetare. Eller hur?
Först vill jag dock berätta när jag mötte Mona Sahlin. Det var på en konferens i Malmö om s.k. hedersrelaterat våld. Måste varit ca 2005, några år före att hon blev ordförande i sitt parti. Hon skulle hålla ett tal och hade satt sig i bänkraden framför mig vid konferensen. Det blev tydligt direkt att Mona Sahlin hade en viss karisma.
En del sa till henne i valrörelsen "du är bättre i verkligheten än i TV" och jag håller till viss del med. Hon hade problem i TV-debatter, främst därför att hon enligt mig var för svag i ekonomiska debatter. Där klarade hon sig inte emot m-ordföranden Fredrik Reinfeldt. En del har försökt få det till att kvinnliga politiker automatiskt blir förklarade för att vara ekonomiskt okunniga. Men jag tycker det är en felaktig och förenklad teori. Själv tycker jag både Maud Olofsson (c) och Maria Wetterstrand (mp) hanterar ekonomiska debatter bra. Det oavsett om vi tycker de i sak har rätt eller inte.
Men Mona Sahlin hade något annat. En "trendkänslighet". Det kan kanske tyckas vara en förolämpning. Och en del högerextremister har använt just det argumentet emot henne. Men jag ska förklara vad jag menar.
En del låtsas nu efteråt att Sahlin var bland de första politikerna i Sverige att börja jobba för homosexuellas rättigheter. Det är inte sant. Hon blev riksdagsledamot 1982 men trots det sa hon inget om bögars och lesbiskas rättigheter förrän i mitten av 1990-talet i riksdagen. Några andra socialdemokrater engagerade sig ibland men inte Mona Sahlin på 1980-talet.
Men när homorättigheter började bli en samhällsdebatt på allvar blev Sahlin tydlig. Det som det handlar om är att fånga in nya trender. Det mest kända exemplet i Sverige är kanske när Gösta Bohman, då ordförande i Moderaterna, började tala om "den nya individualismen" i mitten av 1970-talet. Det var på det "röda" 1970-talet. Men Bohman kände av vart vindarna bar. Trenden hade startats i USA men ännu inte helt nått Sverige. Bohmans retorik gjorde så småningom Moderaterna till det största borgerliga partiet, en position de ännu behåller.
Det här betyder inte att Bohman var den bäst lämpade att hantera Sveriges ekonomi på 1970-talet. De katastrofala statsfinanserna kan visserligen inte bara skyllas på honom som ekonomiminister men visst hade han ett ansvar. Men precis som med Sahlin handlar det om att fånga nya trender.
Mona Sahlin var också bland de första ledande s-politiker att konstatera att "betongsossar" inte hade framtiden för sig. Att några pampar ska avgöra vad medlemmarna ska engagera sig för. Även där skaffade hon sig fiender (hon blev även ogillad av en del konservativa sossepolitiker för att hon var HBT-vänlig). Men fångade också en trend bland "vanliga s-sympatisörer".
Sahlin har varit bland de viktigaste politikerna för att Sverige ska bli ett HBT-vänligare samhälle. Hon har jobbat för de frågorna även när det ibland inte var populärt på 1990-talet. För det förtjänar hon en eloge. Precis som Fredrik Reinfeldt förtjänar en eloge för motsvarande arbete inom Moderaterna.
Socialdemokraterna har de senaste åren blivit ett tydligt HBT-vänligt parti. Till viss del är orsaken att Mona Sahlin varit pådrivande i det arbetet. Men även många andra s-politiker har varit engagerade. Och det är just därför jag är ganska optimistisk om att partiet behåller sin nuvarande positiva politik för HBT-rättigheter. Det är en ganska bred enighet inom partiet om det.
Vad debatten om en ny partiordförande i Socialdemokraterna handlar om är därför inte främst om vad vederbörande tycker i sak. Utan om hur engagerad personen är när det gäller att prioritera bögars, lesbiskas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.
En sak måste vara tydlig. Socialdemokraternas valförlust 2010 beror inte på att partiet talat för mycket om HBT. Det har jag redan förtydligat här på bloggen. Tvärtom tror jag att om något parti förlorade på HBT-politiken i årets riksdagsval var det Kristdemokraterna. Och Moderaterna vann inom det borgerliga blocket. Det parti som de senaste åren skaffat sig en bättre HBT-politik.
Förhoppningsvis känner den som blir ny ordförande för Socialdemokraterna att parollerna om jämlikhet, solidaritet och allas lika värde förpliktigar. Oavsett vad vi tycker om partiets politik i sak borde det vara givet för ett parti som ofta snackar om jämlikhet att också vara HBT-vänligt. För jämlikhet handlar väl inte bara om etniskt svenska heterosexuella manliga industriarbetare. Eller hur?
Uppdatering 1.
HBT-siten QX skriver om Mona Sahlin. Andra artiklar om Socialdemokraterna och vem som ska bli ny ordförande för partiet.
Vad jag vet är det ingen s-politiker som är öppet HBT som nämns bland möjliga kandidater. Egentligen är det väl bara ett riksdagsparti som varit i den situationen, när Andreas Carlgren framförts som kandidat till ny ordförande i Centerpartiet när Olof Johansson och Lennart Daléus avgick.
I spekulationerna om vem som skulle bli ny ordförande i Vänsterpartiet om Lars Ohly de närmaste åren lämnar sin post nämns Josefin Brink.
HBT-siten QX skriver om Mona Sahlin. Andra artiklar om Socialdemokraterna och vem som ska bli ny ordförande för partiet.
Vad jag vet är det ingen s-politiker som är öppet HBT som nämns bland möjliga kandidater. Egentligen är det väl bara ett riksdagsparti som varit i den situationen, när Andreas Carlgren framförts som kandidat till ny ordförande i Centerpartiet när Olof Johansson och Lennart Daléus avgick.
I spekulationerna om vem som skulle bli ny ordförande i Vänsterpartiet om Lars Ohly de närmaste åren lämnar sin post nämns Josefin Brink.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar