Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.
För ovanlighetens skull ska jag skriva en "fredagskrönika" en måndag. Men kanske det blir något på fredag också för den skull. :-)
För drygt en månad sedan kritiserade jag skarpt RFSL för att några från föreningen försökte stoppa mitt föredrag vid Regnbågsfestivalen. Dessbättre så avgjorde både styrelserna för RFSL-riks och RFSL-Malmö samma dag att det var fel och att jag skulle få hålla mitt föredrag. Tyvärr blev det trots det problem eftersom infon inte nått besökarna i lokalen. Jag var mycket kritisk då. Och är det ännu mot de ansvariga.
Trots det skrev jag här på bloggen förra veckan och gav RFSL en eloge för dess remissvar om utvärderingen av sexköpslagen. Och jag citerade i en annan bloggpost RFSL:s enkät till riksdagskandidater. Är det möjligt att både skarpt kritisera och berömma en förening? Mitt svar är ja.
Det som det handlar om är att ha rätt perspektiv. Vi är alla människor med olika åsikter, attityder och värderingar. Ibland handlar konflikter om något så banalt som att personkemin inte fungerar. Vid andra situationer är det någon konflikt i sak. Vi har all rätt att reagera när något händer som vi menar är fel. Frågan är hur vi sedan går vidare.
När NATO bildades 1949 samlade folk från högerkonservativa till vänstersocialdemokrater. De hade nog få saker gemensamt politiskt. De var inte ens ense om vilket ekonomiskt system som var bäst, kapitalism eller socialism. Men de jobbade för något större, att bekämpa försök från kommunistdiktaturen Sovjetunionen att invadera Västeuropas demokratier. Oavsett om vi är för eller emot att Sverige ska bli medlem i NATO, jag är själv för det, kan vi konstatera att det var orsaken till att föreningen startade.
Jag vill då passa på att ge en eloge åt Helmut Schmidt, socialdemokratisk förbundskansler i början av 1980-talet i Västtyskland. NATO hade då börjat placera ut missiler, främst i Storbritannien och Västtyskland, som var riktade mot Sovjet och andra länder i Warszawapakten (det kommunistiska Östeuropas motsvarighet till NATO). Det blev ett ramaskri bland många i fredsrörelsen i Västeuropa. Helmut Schmidt blev även internt i sitt parti kritiserad. Men en del historiker idag menar att fastheten från NATO:s sida då bidrog till att Sovjet några år senare kollapsade och konstaterade att de inte hade ekonomiska resurser att hålla igång kapprustningen.
Oavsett vilken teori man har bör varje NATO-vänlig människa i Sverige även borgerliga individer, ge Helmut Schmidt ett erkännande för sitt engagemang. Vad spelar det för roll att han kallade sig socialdemokrat? Det handlar om något större än höger-vänster. Det handlar om demokrati-diktatur.
Och så är det i många andra situationer. Konflikter med folk som delvis har samma mål som en själv har sin tid. Att samlas för något gemensamt har sin tid. De senaste dagarna har det blivit tydligt när Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om en strategi för Sveriges engagemang för Afgahnistan. Ni tror väl inte att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sa ja till den överrenskommelsen främst för att de gillar varandra som politiker?
Tyvärr är oppositionsgrupper i många diktaturer oense och bekämpar främst varandra. Det glädjer givetvis de ansvariga i diktaturregimen. När vi som är HBT-engagerade konstaterar att homofientliga grupper, de må vara högerextremister, religiösa extremister eller något annat är oense inbördes så visst tycker vi det är bra. Det gynnar ju vår sak. Av samma orsak gynnar det de homofientliga om vi som är HBT-vänliga främst bråkar med varann år efter år.
Något jag själv tycker är tråkigt är att det ännu 2010 är så mycket personkonflikter inom en del invandrarföreningar som är engagerade mot rasism. Ibland är det som om vissa tycker att det viktigaste är att i den offentliga debatten få kritisera någon annan människa eller grupp som jobbar för invandrares rättigheter. Jag har själv följt delar av den rivaliteten bland några människor i Malmö. När man följer debatten i vissa andra länder tycks det vara samma tendens där bland de som är med i HBT-föreningar.
Att jobba för något större är centralt ibland. Det är att acceptera och respektera att man själv har känslor, sympati och antipati, för diverse människor som jobbar för samma sak. Men att man ibland måste fokusera på något annat, det som är centralt för ens politiska eller ideologiska kamp.
Visst. Om högerkonservativa och vänstersocialdemokrater 1949 hade sagt "nej, aldrig att jag vill träffas på NATO-möten med de där" hade Västeuropa kanske trots det förblivit demokratiskt utan någon västlig försvarsallians. Om vi som är HBT-engagerade säger "aldrig att jag skriver något positivt om någon jag varit i konflikt med vid någon situation" kanske vi trots det får ett HBT-vänligare samhälle. Men chanserna ökar radikalt att vi ska nå framgångar tillsammans om vi ibland fokuserar på det som är centralt - inte våra sympatier och antipatier för individer utan för det som vi sakpolitiskt är engagerade för.
Det handlar om perspektiv. Vad som på lång sikt är viktigast.
För ovanlighetens skull ska jag skriva en "fredagskrönika" en måndag. Men kanske det blir något på fredag också för den skull. :-)
För drygt en månad sedan kritiserade jag skarpt RFSL för att några från föreningen försökte stoppa mitt föredrag vid Regnbågsfestivalen. Dessbättre så avgjorde både styrelserna för RFSL-riks och RFSL-Malmö samma dag att det var fel och att jag skulle få hålla mitt föredrag. Tyvärr blev det trots det problem eftersom infon inte nått besökarna i lokalen. Jag var mycket kritisk då. Och är det ännu mot de ansvariga.
Trots det skrev jag här på bloggen förra veckan och gav RFSL en eloge för dess remissvar om utvärderingen av sexköpslagen. Och jag citerade i en annan bloggpost RFSL:s enkät till riksdagskandidater. Är det möjligt att både skarpt kritisera och berömma en förening? Mitt svar är ja.
Det som det handlar om är att ha rätt perspektiv. Vi är alla människor med olika åsikter, attityder och värderingar. Ibland handlar konflikter om något så banalt som att personkemin inte fungerar. Vid andra situationer är det någon konflikt i sak. Vi har all rätt att reagera när något händer som vi menar är fel. Frågan är hur vi sedan går vidare.
När NATO bildades 1949 samlade folk från högerkonservativa till vänstersocialdemokrater. De hade nog få saker gemensamt politiskt. De var inte ens ense om vilket ekonomiskt system som var bäst, kapitalism eller socialism. Men de jobbade för något större, att bekämpa försök från kommunistdiktaturen Sovjetunionen att invadera Västeuropas demokratier. Oavsett om vi är för eller emot att Sverige ska bli medlem i NATO, jag är själv för det, kan vi konstatera att det var orsaken till att föreningen startade.
Jag vill då passa på att ge en eloge åt Helmut Schmidt, socialdemokratisk förbundskansler i början av 1980-talet i Västtyskland. NATO hade då börjat placera ut missiler, främst i Storbritannien och Västtyskland, som var riktade mot Sovjet och andra länder i Warszawapakten (det kommunistiska Östeuropas motsvarighet till NATO). Det blev ett ramaskri bland många i fredsrörelsen i Västeuropa. Helmut Schmidt blev även internt i sitt parti kritiserad. Men en del historiker idag menar att fastheten från NATO:s sida då bidrog till att Sovjet några år senare kollapsade och konstaterade att de inte hade ekonomiska resurser att hålla igång kapprustningen.
Oavsett vilken teori man har bör varje NATO-vänlig människa i Sverige även borgerliga individer, ge Helmut Schmidt ett erkännande för sitt engagemang. Vad spelar det för roll att han kallade sig socialdemokrat? Det handlar om något större än höger-vänster. Det handlar om demokrati-diktatur.
Och så är det i många andra situationer. Konflikter med folk som delvis har samma mål som en själv har sin tid. Att samlas för något gemensamt har sin tid. De senaste dagarna har det blivit tydligt när Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om en strategi för Sveriges engagemang för Afgahnistan. Ni tror väl inte att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sa ja till den överrenskommelsen främst för att de gillar varandra som politiker?
Tyvärr är oppositionsgrupper i många diktaturer oense och bekämpar främst varandra. Det glädjer givetvis de ansvariga i diktaturregimen. När vi som är HBT-engagerade konstaterar att homofientliga grupper, de må vara högerextremister, religiösa extremister eller något annat är oense inbördes så visst tycker vi det är bra. Det gynnar ju vår sak. Av samma orsak gynnar det de homofientliga om vi som är HBT-vänliga främst bråkar med varann år efter år.
Något jag själv tycker är tråkigt är att det ännu 2010 är så mycket personkonflikter inom en del invandrarföreningar som är engagerade mot rasism. Ibland är det som om vissa tycker att det viktigaste är att i den offentliga debatten få kritisera någon annan människa eller grupp som jobbar för invandrares rättigheter. Jag har själv följt delar av den rivaliteten bland några människor i Malmö. När man följer debatten i vissa andra länder tycks det vara samma tendens där bland de som är med i HBT-föreningar.
Att jobba för något större är centralt ibland. Det är att acceptera och respektera att man själv har känslor, sympati och antipati, för diverse människor som jobbar för samma sak. Men att man ibland måste fokusera på något annat, det som är centralt för ens politiska eller ideologiska kamp.
Visst. Om högerkonservativa och vänstersocialdemokrater 1949 hade sagt "nej, aldrig att jag vill träffas på NATO-möten med de där" hade Västeuropa kanske trots det förblivit demokratiskt utan någon västlig försvarsallians. Om vi som är HBT-engagerade säger "aldrig att jag skriver något positivt om någon jag varit i konflikt med vid någon situation" kanske vi trots det får ett HBT-vänligare samhälle. Men chanserna ökar radikalt att vi ska nå framgångar tillsammans om vi ibland fokuserar på det som är centralt - inte våra sympatier och antipatier för individer utan för det som vi sakpolitiskt är engagerade för.
Det handlar om perspektiv. Vad som på lång sikt är viktigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar