Björklund + Baylan = sant?

Tänk dig att du besöker riksdagen i en grupp som gör ett studiebesök. Du får ett mobilsamtal och hamnar efter de andra. De går in i ett rum och du skyndar efter. Av misstag råkar du öppna dörren till en städskrubb istället för till konferensrummet.

I städskrubben är Folkpartiets ordförande Jan Björklund och Socialdemokraterna partisekreterare Ibrahim Baylan tillsammans i ett grovhångel. De har tagit av sig skjortorna och slipsarna men har ännu byxorna på sig. Jag vet inte hur du skulle reagera i den situationen men det lämpligaste ordet jag kan hitta för min reaktion vore - förvånad.

Nu handlar i.o.f.s. inte filmen Fyra år till som idag recenseras både i DN och SvD om just Björklund och Baylan (eller en partisekreterare-wannabe i s som det skrivs i någon recension). Men det visar trots det hur utmanande konceptet är. Även i det liberala och homovänliga Sverige 2010.

Från recensionen i Dagens Nyheter.

En folkpartistisk parti­ledare som öppet gaydejtar på nätet är kanske inte direkt något realistiskt scenario. Men medge att det är en rätt rolig tanke. Jan Björklund, någon? Det finns en obetalbar scen i ”Fyra år till” där Björn Kjellmans parti­ledare David Holst, som nyss förlorat ett val där han var nära att bli landets statsminister, vaknar upp hos en nätkärlek och hör killen mumla i sin telefon en bit bort ungefär: ”Gissa vem jag har här? Nänä, det är inte Carl Philip ...” En scen som antyder den vassa humorn i filmen, men som egentligen är en randanmärkning. För egentligen handlar politikerkomedin snarare om ett slags gayversion av en urgammal ”Romeo & Julia”-historia, det vill säga plötslig uppflammande kärlek över fiendegränserna.

Svenska Dagbladet ger filmen beröm.

Man måste invända att det går lite väl lätt för David – som är uppfostrad i sträng baptistisk händerna-på-täcket-anda, därtill gift och med krav på ett medialt propert yttre – att acceptera sitt uppvaknande nästan helt utan krisande. Samtidigt som det är just befriande att det skildras så odramatiskt och självklart.

Framförallt är det roligt, och ett par nivåer smartare än en genomsnittlig svensk komedi

Jag har inte sett filmen men visst blir man något nyfiken att kolla den.

Annars kan ju den verkliga politiken vara väl så dramatisk. Det vet väl om inte annat Kristdemokraterna som, precis som Socialdemokraterna, nu är i kris. Vi som är kritiska mot Kristdemokraternas HBT-politik kan väl möjligen känna viss skadeglädje över att dess ordförande nu är trängd. Hägglund har hanterat äktenskapsdebatten de senaste åren uselt och ältade sitt nej till en könsneutral äktenskapslag trots att det var stabil majoritet för reformen både i riksdagen och bland svenska folket.

Samtidigt måste vi vara medvetna om att många (men inte alla) av de i partiet som nu kritiserar Hägglund vill vrida tillbaka partiets politik till att återigen bli tydligt homofientlig. Ingvar Svensson som lämnade riksdagen i år efter att länge varit ledamot där menar i en debattartikel följande.

I eftervalsdebatten har det förekommit inslag som vill föra partiet till en konfessionell position. Det är krafter som sponsras av Världen Idag och Kanal 10 och delvis av Ja till livet. För partiet vore detta en förödande utveckling. Det tog partiet årtionden att kämpa sig upp ur det konfessionella diket – partiet var aldrig formellt konfessionellt men flera av dess tidiga företrädare uppträdde på ett sätt så att omvärlden uppfattade oss som en kristen politisk sekt. Och detta lider vi fortfarande av.

Det är bara att notera att huvuddelen av de inom partiet som nu driver denna linje har kommit in i partiet relativt sent och har inte partiets historia klar för sig. Det är också därför jag under lång tid har påpekat behovet av en ordentlig ideologisk skolning inom partiet. Saken har inte förbättrats av att de ideologiskt konservativa som anslutit sig till partiet tidvis har lierat sig med dessa konfessionella krafter.
Kan bli ett minne blott

Skulle partiet ställa sig bakom denna konfessionella syn på politiken så är det ute med partiet. Då handlar det om valresultat på 1,5 procent i bästa fall. Det är erfarenheten från 1960- och 70-talen. Kristdemokrati kommer att bli ett minne blott

Det är viktigt att förtydliga att Ingvar Svensson själv i mitten på 1990-talet framfört vidriga homofientliga argument i en debattartikel i Dagens Nyheter i samband med partnerskapsdebatten. För det ska han ha skarp kritik. Men han har tydligen ändrat sin attityd sedan dess. Tyvärr är det andra i kd som ännu är kvar i homofientligheten, Lennart Sacrédeus, Tuve Skånberg, Annelie Enochson, Mikael Oscarsson etc. Att hålla borta dem från politiskt inflytande bör vara lika viktigt som att hindra att de främlingsfientliga Sverigedemokraterna påverkar regeringens politik.

Några positiva nyheter är möjligt att hitta från andra länder. Litauens president Dalia Grybauskaitė har fördömt förslagen i landets parlament att förbjuda "uppmuntran till homosexuella relationer" berättar ILGA-Europa (motsvarigheten till RFSL på Europanivå).

Det kan tyckas vara en detalj för situationen för kristna homosexuella och bisexuella i Europa. Men när tyska Online-Focus skriver följande har det viss principiell betydelse.

Die Landessynode der evangelischen Kirche in Bayern hat das Zusammenleben homosexueller Pfarrer und Pfarrerinnen mit ihren Partnern im Pfarrhaus gebilligt. Die Mehrheit für den Beschluss war groß.

Det som det handlar är att en evangelisk kyrka i den konservativa delstaten Bayern i Tyskland avgjort att präster som ingått partnerskap med någon av samma kön ska få leva tillsammans med vederbörande i prästgården. Majoriteten för beslutet var stor. Det här är givetvis ett tydligt erkännande av samkönade relationer. Konservativt kristna låtsas ofta som att Svenska kyrkan är isolerad och extrem när den accepterar homorelationer. Men faktum är att de lutherska främsta samfunden i Sverige, Norge, Danmark och Island är för respekt för samkönade relationer. Även till viss del är situationen sådan i Finland om än att det är mer kontroversiellt där. Det man ofta bråkar om är om man ska säga ja till samkönade vigslar. Men det är en tydlig majoritet för att respektera monogama homorelationer där folk ingått äktenskap-partnerskap.

Och den liberaliseringstrenden har sedan flera år även nått samfund i Nederländerna och norra Tyskland. Och USA och Kanada för den delen. Att nu även ett evangeliskt samfund i det konservativa Bayern visar respekt för samkönade relationer visar att det här är en utveckling som är internationell när det gäller protestantiska samfund.

Svenska kyrkan är inte isolerad. Möjligen bara något före de flesta andra protestantiska samfund.