Våroffer.

I Paris 1913 blev det skandal när man framförde Stravinskijs Våroffer. Många i publiken började bua och en del menar att det krävdes polisnärvaro för att man skulle kunna framföra andra akten. Sällan eller aldrig har någon del av den klassiska musiken orsakat sådana kontroverser. En betydande del av publiken lämnade stället innan balettföreställningen var slut.

Senare har verket hyllats och de flesta idag som gillar den här typen av musik konstaterar att Stravinskij var "före sin tid". Den ryske kompositören Stravinskij berättade själv att han fick inspiration till att bli kompositör när han besökte ett framförande av baletten Törnrosa av Tjajkovskij som för övrigt kanske är den mest välkände homosexuelle kompositören inom klassisk musik. Jag vill tipsa om Tjavkovskij. Han blev ibland anklagad för att göra "lättköpt" musik, idag hade han nog kallats "kommersiell", men att han hade betydande musikalisk talang är tydligt.

Våroffer. Vad är det? Stravinskijs balett handlade om hedniska ryska offerriter. Visst är det till viss del en paradox. Våren betyder förväntan. Längtan att det ska bli varmare. Kanske optimism. Men som Karin Boye, själv lesbisk, skrev i dikten Ja, visst gör det ont.

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Idag är det långfredag. För många kristna har nog Våroffer även en annan betydelse. En dag när någon offrar sig. På ett kors. För andras skull. Även om jag inte själv definierar mig som kristen har jag haft så mycket kontakt med Svenska kyrkan att jag vet hur viktig den här helgen är för många. Jag vet mycket väl att man inte måste vara homofob för att inte gilla när Jesus i Ecce Homo spelar kort och dricker brännvin vid nattvardsbordet. Men jag försvarar rätten att göra sådana bilder. Som jag försvarar rätten att göra bilder av Muhammed.

Vilka krav har vi rätt att ställa på våra medmänniskor? Sångaren Ricky Martin har för några dagar sedan berättat offentligt att han är bög. De flesta reaktioner, även från mig, har varit typ "det visste vi redan". Men en del har också kallat Ricky Martin för "svikare". Att han borde berättat det här tidigare, för att vara en förebild för andra homosexuella. Spontant kan man givetvis hålla med. Det har varit ett visst hyckleri i tystnaden från Ricky Martin. Det hade varit bra om han berättat det tidigare. Men vem har egentligen rätt att döma honom?

I början av 1990-talet var jag besviken på min favoritgrupp Pet shop boys (ja, de är ännu mina favoriter). Trots att det var ganska tydligt att de båda killarna i gruppen nog var bögar så avfärdade de att snacka om det offentligt. Men så en dag när jag resonerade om det så konstaterade jag att jag själv inte berättat för någon i min omgivning att jag är bög. Förutom för de jag träffade när jag besökte gayställen. Om jag nu själv inte berättat för andra, med vilken rätt krävde jag då att killarna i Pet shop boys inte bara skulle berätta för sin omgivning utan även offentligt i media att de var bögar?

Jag konstaterade att det jag ägnade mig åt egentigen var "projicering". D.v.s. att man kritiserar andra för något som man själv inte bearbetat. Är det inte ofta så vi människor gör?

Idag 2010 har jag berättat för de flesta i min omgivning att jag är homo, och jag har inte heller några tydliga "krav" att andra ska göra samma sak. Kanske för att jag är tryggare i min egen identitet.

Vilken rätt har vi att kräva "våroffer" av våra medmänniskor? Att de som Stravinsjij ska vara "före sin tid". För till sist måste varje människa själv avgöra när tiden är mogen. Och egentligen förväntar vi väl också att andra ska visa oss samma respekt?

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.