Ni kanske känner till Röda Nejlikan. Det var en av mina favoriter när jag var tonåring. Även om jag politiskt sympatiserar med franska revolutionen (i dess början och för dess långsiktiga följder, tyvärr urartade det efter några år) så var det enkelt att fascineras av den engelske adelsmannen som låtsades leva ett något dekadent liv i London med främsta intresse för kläder och fester men som i verkligheten även försökte smuggla flyktingar från revolutionens Frankrike. Det var Scarlet Pimpernel alltså Röda Nejlikan.
Senare gjordes en nutida variant av Röda nejlikan. Då reste han till Berlin när andra världskriget höll på som värst. Han försökte få fångar fria från tyska koncentrationsläger. Han konstaterade till sist att det inte lyckades, han blev avslöjad som "brittisk spion" och blev jagad genom Tyskland. I sista stund lyckades han fly över gränsen till det neutrala Schweiz.
I slutscenen av filmen så säger han, vänd mot Tyskland. "I´ll be back". Ni kanske invänder att det är väl inte något med det. Vi vet ju alla att det blev en vändning. Tyskland förlorade. Och visst är filmen brittisk krigspropaganda.
Men notera att den här filmen gjordes 1941. När Tyskland var som mäktigast i Europa. När man, efter tre veckor, lyckats ockupera hela Frankrike. Och var i pakt med Sovjetunionen. Storbritannien var ensamt kvar som "fiende" till Hitlerregimen. USA höll sig ännu neutralt.
I den situationen blir det något optimistiskt, för att uttrycka sig milt, att snacka om "I´ll be back". Men några år senare blir det en realititet.
Jag jämför mig givetvis inte med någon Röda Nejlikan-figur. :-) Och nog inte någon av er heller. Men visst är det så att vi alla ibland har haft en känsla av att något varit komplicerat, att man kanske inte har motivationen just nu. Men att man ska jobba vidare sedan.
Och det är så jag känner nu. Inom några dagar ska jag jobba vidare. För mänskliga rättigheter. För bögar, lesbiska och transpersoner.
I många länder i världen är det folk som har det tufft. Som är fängslade för att de jobbar för HBT-rättigheter. Men, jag hoppas att de säger som Röda Nejlikan. Och som jag gör.
"I´ll be back".
Senare gjordes en nutida variant av Röda nejlikan. Då reste han till Berlin när andra världskriget höll på som värst. Han försökte få fångar fria från tyska koncentrationsläger. Han konstaterade till sist att det inte lyckades, han blev avslöjad som "brittisk spion" och blev jagad genom Tyskland. I sista stund lyckades han fly över gränsen till det neutrala Schweiz.
I slutscenen av filmen så säger han, vänd mot Tyskland. "I´ll be back". Ni kanske invänder att det är väl inte något med det. Vi vet ju alla att det blev en vändning. Tyskland förlorade. Och visst är filmen brittisk krigspropaganda.
Men notera att den här filmen gjordes 1941. När Tyskland var som mäktigast i Europa. När man, efter tre veckor, lyckats ockupera hela Frankrike. Och var i pakt med Sovjetunionen. Storbritannien var ensamt kvar som "fiende" till Hitlerregimen. USA höll sig ännu neutralt.
I den situationen blir det något optimistiskt, för att uttrycka sig milt, att snacka om "I´ll be back". Men några år senare blir det en realititet.
Jag jämför mig givetvis inte med någon Röda Nejlikan-figur. :-) Och nog inte någon av er heller. Men visst är det så att vi alla ibland har haft en känsla av att något varit komplicerat, att man kanske inte har motivationen just nu. Men att man ska jobba vidare sedan.
Och det är så jag känner nu. Inom några dagar ska jag jobba vidare. För mänskliga rättigheter. För bögar, lesbiska och transpersoner.
I många länder i världen är det folk som har det tufft. Som är fängslade för att de jobbar för HBT-rättigheter. Men, jag hoppas att de säger som Röda Nejlikan. Och som jag gör.
"I´ll be back".
Ja, jag brukar läsa här ibland, och uppskatta texterna och infon om vad som händer vad gäller gay-rättigheter. Men jag är inte så insatt att jag känt att jag kunnat tillägga något. Hälsan tiger still. :) Tack för att jag får läsa och hoppas du återkommer.
SvaraRadera/flickrummet
Hej
SvaraRaderaTack för din kommentar.
Det är lugnt.
Bengt