lördag 2 mars 2019

Tysklands nederlag i Stalingrad är verkligen inte något att fira från ett mänskligt perspektiv.



Min morfar var från Österrike som 1938 med tvång blev en del av Tyskland. Med tvång är dock en modifikation, det fanns två delar av Europa där majoriteten av befolkningen välkomnade tyska trupper, Österrike av kulturella orsaker, Ukraina p.g.a. Josef Stalins terror. 

En del tycker Tysklands förlust i Stalingrad ska firas. På politisk nivå är det givetvis så. Men min morfar dog som tysk soldat i Stalingrad. Det var ett fruktansvärt lidande både på den tyska och ryska fronten. Fler tyska soldater dog där än det gjorts i kriget dittills. Regimen hade mörkat den svåra situationen, att ryssarna inringat den tyska brigaden. Tyska krigsplan åkte dit med risk för att bli nedskjutna. För de flesta tyskar blev förlusten en chock. Tysk radio spelade sorgemusik i tre dagar. 

Tyska soldater saknade vinterutrustning.

Adolf Hitler hade räknat med en snabb seger (senast september 1941) men sedan blev det vinter. Och de tyska soldaterna hade inte vinterutrustning vilket de ryska hade. Tyska kvinnor fick i panik virka kläder åt soldaterna. Min morfar hade också hopp och drömmar. Han var också en människa. Var han nazist eller anti-nazist? Vad jag kan bedöma, ingetdera. Han bara följde med, som i så många krig. För att han måste.

Uppdatering 1.

Jag gillade scenen i "Vår tid är nu" där hovmästaren Gustav konfronteras av en svensk nazist 1945.

"Tysklands kapitulation är verkligen inget att fira" Gustav kommenterar "givetvis inte". Självklart var det politiskt något att fira men han ville vara vänlig emot en gäst i kombination med brist på civilkurage.


Uppdatering 2.

Jag har ett personligt motiv till att värna EU och att Sverige och Finland ska bli medlemmar i NATO.

Men också att ett möjligt demokratiskt Ryssland ska inkluderas i gemenskaperna.

"Aldrig igen".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar