Utan förstärkt rättsväsende får samtyckeslagen marginell effekt.

Det är nästan rörande vilken tilltro vissa har till den nya samtyckeslagen som riksdagen röstat för (§ 5 från riksdagens protokoll 22 maj). Samtliga riksdagspartier är för den.

Så här är det. Att andelen polisanmälda som sedan blir fällda för våldtäkt är mycket låg handlar främst om beviskraven. Det är åklagaren som ska visa att den åtalade "bortom rimligt tvivel" är skyldig till brottet. Och våldtäkter handlar ofta om "ord emot ord" om något som vanligen är frivilligt. Det är inte den som är åtalad som ska bevisa sig vara oskyldig. Det är en central västerländsk rättsprincip. Och den blir kvar - även med samtyckeslagen. 

Många lär bli besvikna när andelen fällande domar om några år förmodligen är kvar på nuvarande nivå eller ökat marginellt. Tolka mig rätt. Jag är för samtyckeslagen. Den får förmodligen så småningom en viss normerande effekt. Den är ett nytt verktyg för åklagarna.

Bevisprövning central i en rättegång.

Men nu krävs det att hela rättsväsendet får ökade resurser för att behandla sexualbrott. Väntetiden för DNA-analyser (av sperma och annat) är idag i medel närmare två månader trots att själva analysen bara tar några timmar. Det är galet. Det handlar också om att polisen snabbt måste säkra eventuella bevis (det som i rättsväsendet kallas stödbevisning) och hålla förhör med inblandade. Tyvärr fungerar det ofta inte så idag. Det handlar om att reglerna för utvisning för utländska medborgare bör skärpas.

En del partier hävdar att genuskunskap ska vara en del av utbildningen för folk i rättsväsendet. Jag håller med. Men låt oss vara ärliga. I en rättegång är det bevisprövningen som är central. Inte teorier om patriarkala strukturer. Utan ett förstärkt rättsväsende när det gäller sexualbrott gör samtyckeslagen bara marginell nytta.