Från en presentation av Välkomna varann - Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan (2017).
...... Samkönade relationer är en av frikyrkans mest stigmatiserade frågeställningar. I dag tvingas frikyrkliga personer som vill uttrycka samkönad kärlek ofta till församlingsexil och ensamhet. Samtidigt är många frikyrkoförsamlingar splittrade i både synsätt och praktik. Vad säger egentligen Bibeln om samkönade relationer och hur ska vi göra för att på allvar kunna välkomna varandra till kristen gemenskap? Välkomna varandra! innehåller fjorton texter som presenterar öppenhet för samkönade relationer i frikyrkliga församlingar. I enlighet med frikyrklig tradition tar texterna Bibeln på stort allvar, och visar hur dess budskap och berättelser pekar på en väg bort från förakt, utanförskap och kristen hemlöshet - mot ett tydligt ja till samkönade relationer. Texterna är skrivna av pastorer, teologer och sakkunniga. Flera är också författade av personer med egen erfarenhet av att vara homosexuell i frikyrkan. Välkomna varandra! fungerar både för personlig teologisk fördjupning och som underlag för samtal i församlingar. Boken innehåller också samtalsfrågor och fördjupningstips.....
"Tystnadskulturen" är ofta negativ.
Först vill jag förtydliga att det här är en viktig bok. Att den orsakat en del negativa kommentarer i frikyrkorörelsen närmast bekräftar det. En del av författarna kritiserar "tystnads-kulturen" om samkönade relationer i de flesta frikyrkliga församlingar idag. Jag håller med. Frånvaron av sakligt resonemang konserverar fördomar. Människor har farit illa i frikyrkorörelsen för att de inte följt heteronormen.
Många av författarna hanterar retoriken lysande. Det här är dock inte en bok som vänder sig främst till allmänheten utan till folk som är intresserade av kristen teologi. Inget fel i det. Den främsta bristen är att det blir många upprepningar när folk i kapitel efter kapitel ska förklara (ofta med samma argument) varför de är HBTQ-vänliga. Redaktören Tomas Poletti Lundström borde insett det problemet.
Kritik emot frikyrkliga samfunds biståndsverksamhet.
Niclas Öjebrandt är bäst när det gäller att göra teologiska intellektuella analyser i sina två kapitel. På andra kanten finns Lena Frisell som utifrån sina egna problem med att komma ut kritiserar heteronormen. Båda två har talang även om de är helt olika i sin stil. Lisa Arlbrandt riktar kritik emot hur frikyrkliga samfunds biståndsverksamhet har brister när det gäller att ta ställning för HBTQ-personers rättigheter i andra länder. Det är extra angeläget när många stater (i ungefär hälften av dem är kristendomen vanligaste religionen) ännu har förbud emot samkönade relationer även i privata hem.
Att tiga inför det borde vara skamligt även för den som inte vill vara med i en Prideparad.
Först vill jag förtydliga att det här är en viktig bok. Att den orsakat en del negativa kommentarer i frikyrkorörelsen närmast bekräftar det. En del av författarna kritiserar "tystnads-kulturen" om samkönade relationer i de flesta frikyrkliga församlingar idag. Jag håller med. Frånvaron av sakligt resonemang konserverar fördomar. Människor har farit illa i frikyrkorörelsen för att de inte följt heteronormen.
Många av författarna hanterar retoriken lysande. Det här är dock inte en bok som vänder sig främst till allmänheten utan till folk som är intresserade av kristen teologi. Inget fel i det. Den främsta bristen är att det blir många upprepningar när folk i kapitel efter kapitel ska förklara (ofta med samma argument) varför de är HBTQ-vänliga. Redaktören Tomas Poletti Lundström borde insett det problemet.
Kritik emot frikyrkliga samfunds biståndsverksamhet.
Niclas Öjebrandt är bäst när det gäller att göra teologiska intellektuella analyser i sina två kapitel. På andra kanten finns Lena Frisell som utifrån sina egna problem med att komma ut kritiserar heteronormen. Båda två har talang även om de är helt olika i sin stil. Lisa Arlbrandt riktar kritik emot hur frikyrkliga samfunds biståndsverksamhet har brister när det gäller att ta ställning för HBTQ-personers rättigheter i andra länder. Det är extra angeläget när många stater (i ungefär hälften av dem är kristendomen vanligaste religionen) ännu har förbud emot samkönade relationer även i privata hem.
Att tiga inför det borde vara skamligt även för den som inte vill vara med i en Prideparad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar