Försvinner.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer.... filosofi.... det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. .....

Våren 1978.

Min mamma och pappa bråkar varje dag i en månad. I flera timmar. Jag och min lillebror vill bara slippa det. Efter ungefär en månad flyttar min pappa till sina föräldrar.

Senare kommer han och vill att det ska bli som vanligt igen. Min mamma är tveksam och frågar mig och min bror. Han tycker det är ok men jag markerar att det inte är det. Tycker att min pappa har svikit, att det inte kan bli som förr. Min mamma accepterar det. Det har följt mig sedan omedvetet. Jag förhindrade en återförening. Men jag var bara ett barn, 12 år. Det är oacceptabelt ett barn ska få det ansvaret även om min mamma ville vi skulle vara ense om vi skulle återförenas.

Hösten 1978.

Min mamma frågar hur vi ska göra, om vi ska sälja huset i byn Sankt Olof och flytta till Simrishamn. Jag kommenterar "jag vill inte prata om det". Jag skäms för att mina föräldrar ska skilja sig, på den skånska landsbygden är det ännu ovanligt på 1970-talet. Jag skäms trots att jag vet att jag inte har något ansvar. Min mamma börjar gråta. Tycker synd om henne.

1978.

Fram till dess var vi en vanlig släkt. De flesta fanns på min pappas sida, de försvann allihop maj 1978. Först senare har jag fattat hur mycket det påverkat mig. Att man inte riktigt kan lita på folk, de kanske bara försvinner.

1980-talet.

Som 12-åring blir jag både politiskt och sexuellt medveten. Att det finns något utanför hemmet och de närmaste. Att världen inte är rättvis ibland och att det är något man ska förändra. Att det finns sexuella begär. Och att manskroppar kan vara intressanta. Men det senare var givetvis en hemlighet. Det fick inte avslöjas.

Först 1990 kontaktade jag RFSL i Lund där jag bodde som student. Tvekade flera månader men ringde till sist det där samtalet. Och resten är historia.


Uppdatering 1. 

Äldre kvinnor nästan neg för prästen på 1970-talet.

Då hade han (det var nästan alltid en man) en informell makt gentemot äldre. Kvinnor försökte få prästen att besöka deras hem för kaffe och kakor. Oftast avböjde han artigt med hänvisning till tidsbrist. Men ibland måste han visa sig social och gjorde ett besök. Det skämtades om det i byn, att en del trodde de redan nått himlen.

Jag ska dock inte raljera för mycket om de kvinnorna. De var säkert inskränkta när det gäller jämställdhet och det vi idag kallar HBTQ-rättigheter. Men de hade ett glas saft att erbjuda för det barn som var törstigt.