Bitterhet.

Jag har varit bitter senaste dagarna. Facebook har kränkt mig genom att stänga av mig för en kommentar där jag försvarade Barbro Westerholm, liberal HBT-vänlig politiker gentemot en högerpopulistisk bög. I 30 fucking dagar får jag inte kommunicera med mina älskade fb-vänner, folk som ger tröst när det är mörkt och gläds med mig när det är ljust. Precis som jag emot dem.

Jag frågade en ung blond manlig studentpräst (som förmodligen är gay, även om min gaydar inte är den bästa har jag viss koll) om en kristen människa får vara bitter. Han kommenterade.

.... Självklart får man vara det. Det betyder att man inte accepterar att bli behandlad hur som helst, att värna sitt människovärde. Men senare måste man lämna bitterheten, man får inte fastna i den. För då förgör den oss inifrån.... 

Jag ska lämna det.

Och så är det givetvis. Jag och min mormor hade ett samtal med en medelålders man på 1980-talet. Jag vet ännu precis var vi var i rummet. Vi diskuterade bråk i äktenskap. Han kommenterade ungefär följande.

.... Visst bråkar jag och min fru ibland. Man tycker efter det synd om sig själv och är arga på varann. Men sedan måste man ta sig själv i kragen, hade vi inte gjort det hade vi inte varit ihop mer än 20 år....

Nu måste jag ta mig i kragen och lämna bitterheten och det ska jag göra.