HBTQ-kultur. Världens viktigaste kyss - David Levithan.

Från förlagets presentation av Världens viktigaste kyss (2013) av David Levithan.

Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakt med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar – i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten. Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. Och där emellan: kyssas.

David Levithan har nu publicerat så många böcker själv eller tillsammans med en medförfattare att händernas 10 fingrar inte längre räcker till. Och i princip alla finns det ett HBTQ-tema. Och fokus på New York. Så även här. Är då boken bra? Nja, Levithan vill ju som vanligt väl. Att lämna berättelser om (oftast) unga personer som känner sig utanför. Inte bara när det gäller sexuell läggning och/eller könsidentitet utan generellt. Så även här. Och David Levithan misslyckas inte. Men det betyder inte att det automatiskt blir något riktigt bra.

Det blir ofta för pretentiöst.

Han försöker här få till ett koncept där han gör sig till tolk för hur de många män som hade sex med män och dog av aids (fram till mitten av 1990-talet) skulle betrakta dagens HBTQ-ungdomar. Egentligen är det ett omöjligt projekt. Därför att vi alla är individer. Ingen kan göra sig till tolk för en kollektiv grupp. Och just därför blir det ofta för pretentiöst. I synnerhet som Levithan förmodligen (han förklarar själv i boken att han är för ung för det) inte har personlig erfarenhet av just det han vill försöka förklara. Men som tidigare driver han berättelsen framåt.

Först i slutet av boken där en av de många unga bögarna vill ta livet av sig blir det verkligt angeläget som litteratur. När en ung kille som blivit utkastad av sina föräldrar för att han är homo går upp på en bro för att kasta sig från den blir det riktigt obehagligt. Där Levithan ger röst åt de många män som hade sex med män men som dog för tidigt. "Stopp, stopp, vi vet vad lidande är, men du känner inte till vad som händer framåt. Vi var dödsdömda men ville fortsätta leva, vi hade inget val men det har du".

Där och just där blir boken riktigt angelägen.