Hot från reaktionära muslimer stoppade gayvänlig moské i Uppsala.

För nästan exakt två år sedan publicerade jag en bloggpost om en positiv nyhet. Mohamed Omar (bilden) planerade att starta den första homovänliga moskén i Sverige.

Sverige kommer få sitt första homovänliga muslimska samfund. Och förmodligen blir det också första gången i världen som ett sådant projekt startas på initiativ av någon som själv inte är öppet HBTQ, Mohamed Omar....  Som till råga på allt tidigare varit islamist, en tolkning av islam som argumenterar för att samkönade relationer ska vara förbjudna i lag.

Vad hände efteråt? Jag har bara konstaterat att det inte blivit några notiser om att verksamheten startat men trodde att orsaken var att det ofta är en lång process att få ihop ett nytt samfund med egen byggnad. Nu visar det sig dock att Mohamed Omar själv stoppade planerna - efter hot från konservativa muslimer. April 2014 kommenterade han följande på sin blogg.

.... Det hände också någonting annat våren 2013. Jag och mina vänner tänkte öppna en gayvänlig moské i Uppsala. Gayvänligheten var inte huvudsaken utan en av flera saker. Det skulle behövas ett rum där unga muslimer otvunget kunde utforska sin tro. Vad innebär det att vara muslim i ett sekulärt, modernt samhälle. Måste man vara ”troende” för att ha rätt att kalla sig muslim eller kan man vara muslim och ateist eller muslim och agnostiker? Vad har det funnits för olika tolkningar av islam genom historien? Vad finns det för progressiva tänkare idag?

Kvällen den 23 april var jag gäst i Jenny Strömstedts talkshow i TV4 för att prata om mina idéer. Jag berättade också kort om tiden 2009 till 2011 då jag var dum nog att kalla mig ”islamist”. Som avslutning sa jag: ”Jag är övertygad om att den mentala istid som Ebba Grön sjöng om kommer att smälta. Vi går mot mer tolerans och mer kreativitet, och jag vill bidra till den utvecklingen.”

Dagen efter åkte jag till jobbet som vanligt. Jag körde taxi vissa nätter. Jag möttes av en orolig chef som förklarade att han hade kontaktats av arga muslimer som hotade med att bränna ner bolaget. De hade tagit reda på var jag jobbade och var jag bodde. Några ifrågasatte hur min chef, som var muslim, kunde ha en sådan pervers människa som anställd. Han menade att det hela måste vara ett missförstånd. Jag som var en sådan hyvens kille kunde inte ha kommit med en sådan vidrig och skamlig idé som en gayvänlig moské. Jag insåg att det inte gick att varken förklara eller försvara saken så jag instämde. Ja, det var ett missförstånd.

Detta var bara början. Sedan började hoten komma via Facebook och telefon. Jag fick hotfulla blickar på stan. Vänligt inställda muslimer kom fram och sa något i stil med: ”Ja, vi vet att du inte har sagt något sånt. Du är bra. Medierna förfalskar”. De som var mindre vänligt inställda haffade mig på gatan och förhörde mig under aggressiva former. Vissa av mina muslimska vänner och bekanta, som jag ansåg någorlunda toleranta, betraktade mig hädanefter som en fiende och slutade prata med mig. Finns många fler saker jag skulle kunna berätta, men det räcker med att säga att det blev ohållbart. Jag bor dessutom i ett område med en stor andel inte-så-progressiva muslimer. Jag hade inte kunnat fortsätta leva där om mosképlanerna förverkligats. Tänk om nyheten hade hamnat på Al-Jazeera?

Ett av mina argument för moskén var att den skulle kunna motverka den växande islamofobin i landet genom att visa att muslimer inte alls behöver vara intoleranta och reaktionära, utan att de tvärtom kan vara öppna och nyfikna. Det gick uppenbarligen inte hem hos alla. Det blev ingen gayvänlig moské i Uppsala den här gången. Men det kommer.....

Det här är återigen ett tecken på att många muslimer i Sverige har reaktionära homofientliga värderingar. Inte alla men en del. Och de reaktionära är inte bara en liten marginell minoritet bland muslimer. Det finns även forskning som visar att homofientliga attityder är betydligt mer vanliga bland muslimska gymnasieelever än bland övriga grupper.

Många politiker, i synnerhet inom Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ etc. kritiserar, med rätta, homofientliga värderingar bland en del kristna samfund. Men samma politiker tiger ofta fegt om att nästan alla (förutom de som startats av HBTQ-muslimer själva) muslimska samfund är homofientliga. Man skulle annars förvänta sig att röd-gröna partier tydligt borde stödja progressiva muslimer i kampen emot reaktionära. Precis som de stödjer progressiva kristna i kampen emot reaktionära.

Sedan finns främlingsfientliga Sverigedemokraterna som har dubbla måttstockar åt andra hållet. Med rätta kritiserar partiet reaktionära muslimska samfund men aldrig reaktionära kristna samfund. Och partiet har ofta ultra-konservativa värderingar.

Men två fel gör inte ett rätt.

Skärpning!