Även m, c och kd är undfallande emot HBTQ-fientlig islamism.

Igår kritiserade jag här på bloggen att det ofta finns en undfallenhet bland röd-gröna partier, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ etc att kritisera reaktionära muslimska samfund. Även liberala Expressen kritiserade igår på ledarplats att svenska politiker inte gör tillräckligt för att motverka islamismen. Intressant är att det avslöjas att Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna kanske senaste 10 åren ägnat sig åt samma undfallande attityd emot islamism (att Koranen ska gälla som lag i ett samhälle, det betyder bl.a. kriminalisering av samkönade relationer).

Hur hamnade vi här, varför har fler politiker inte agerat mot vår tids värsta terrororganisation? När jag frågar Folkpartiets Birgitta Ohlsson, som drev frågan under sin tid som demokratiminister, menar hon att hon fick slita hårt i Alliansregeringen för att ens få igenom en handlingsplan mot våldsbejakande extremism. ”Det blev mycket revirpink och intresset var ljumt från övriga partier”, säger hon. Inte nog med det fanns ett tryck som kom utifrån: ”Varenda gång vi skulle presentera nya initiativ mot våldsbejakande extremism, inkluderat extrem islamism och IS-rekrytering, rasade vissa muslimska föreningar innan de ens läst förslagen”. När Ohlsson på ett seminarium sa att ”alla religioner - också islam - måste ha sin egen Martin Luther, någon som ifrågasätter och moderniserar” väckte det också ilska. En föreningsföreträdare ringde regeringskansliet och meddelade att demokratiministern skulle ”passa sig”. Vi har alltså högt uppsatta makthavare, som Kaplan (MP), som har relativiserat IS terrorvälde, medan politiker som försöker motverka den våldsbejakande islamismen tvingas göra det i kraftig motvind. I ett sådant diskussionsklimat är det inte konstigt att samhällets arbete mot extremismen står och stampar. Under tiden kan IS-rekryterarna fortsätta sitt arbete med hjälp av föreningsbidrag.

Enligt Birgitta Ohlsson (bilden) var det alltså i princip bara Folkpartiet som inom tidigare borgerliga regeringen drev kampen emot islamism. Hon är givetvis part i målet men jag bedömer henne som en politiker som inte blivit anklagad för att ljuga i intervjuer och sällan kritiserat regeringskollegerna i övrigt inför journalister. Det är givetvis en skandal om Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna ville ge vika inför reaktionära muslimska organisationer och inte anta någon handlingsplan emot våldsbejakande islamism.

Men tyvärr inte helt oväntat. Moderaterna i Göteborg valde 2010 islamisten Abdirizak Waberi till en plats på listan som gav honom en riksdagsplats. Centerpartiet hade inte med något om hedersrelaterat våld i sitt valmanifest inför riksdagsvalet 2014. Den flathet som är tydlig inom röd-gröna partier finns alltså då även bland tre borgerliga partier. I övriga västdemokratier finns det ofta en bred ambition, från höger till vänster, att vilja bekämpa islamismen men att också bekämpa islamofobi. De som driver den viktiga kampen emot islamismen i Sverige är däremot bara dels ett främlingsfientligt parti, dels ett 5-%-parti.

Det är faktiskt inte klokt.