Givetvis vet jag att det inte är Hägglund som själv skrivit ihop det men det känns trots det ganska kul att få ett brev från en partiordförande. Och retoriken är typisk för Göran Hägglund, inget homofientligt men däremot heteronormativitet och konservatism.
Det mest intressanta är givetvis att Hägglund i sitt svar inte kan ge ett exempel på forskning som visar att barn i samkönade familjer mår sämre än andra barn. Det är viktigt att notera. Alla forskningsrapporter hittills visar att barn i homofamiljer mår lika bra som andra barn och indirekt erkänner Hägglund det.
Jag ska lämna fler kommentarer till hans brev i en senare bloggpost (bl.a. hans feltolkning av remissvar i homoadoptionsdebatten 2001-2002) men jag publicerar redan nu Göran Hägglunds svar i sin helhet. Även om jag inte håller med honom så är det positivt att han (hans medarbetare) i alla fall svarar och det utförligt också. Det ironiska är för övrigt att flera av Hägglunds närmaste kd-medarbetare på regeringskansliet själva är för homoadoptioner.
Hej Bengt!
Tack för ditt brev med frågor till mig. Du frågade dels om vilka rapporter jag hänvisar till som visar att barn i samkönade familjer mår generellt sämre än andra barn, dels om ett samkönat par som bor tillsammans med barn är en familj.
Jag kan börja med att poängtera att jag aldrig har hävdat att barn i samkönade familjer mår generellt sämre än andra barn. Det är en olycklig och felaktig tolkning av mitt svar.
Jag väljer att besvara den andra av dina två frågor först. Ja, jag betraktar ett samkönat par med barn som en familj. Familjer kan se olika ut och sammansättningen kan variera och det kan också förändras över tid.
Den första frågan vill jag besvara lite mer utförligt.
Till att börja med är det på sin plats att klargöra vad som är – och vad som inte är – politikers uppgift och ansvar. Jag anser inte att det är politikers uppgift att lägga sig i frivilliga sexuella relationer mellan vuxna eller vem som skaffar barn med vem. Det varken kan eller bör politiker bestämma – det vore helt orimligt.
Men det är däremot politikers ansvar och skyldighet att verka för att de barn som kommer till världen får så bra villkor som möjligt samt att deras rättigheter garanteras genom lagstiftning, fungerande rättsväsende och socialt skyddsnät.
När det gäller homosexualitet och föräldraskap är det framförallt två frågor som stått i centrum för den politiska diskussionen. Samkönade pars rätt att prövas som adoptivföräldrar samt lesbiska pars rätt till assisterad befruktning. Det är främst i ljuset av dessa två frågor som mina uttalanden ska tolkas.
I båda dessa frågor har politiken ett ansvar att säkerställa att barnets intressen och rättigheter tas tillvara. I det ena fallet för att det offentliga utser nya vårdnadshavare för ett barn. I det andra fallet därför att det offentliga upplåter resurser och aktivt medverkar till att ett barn blir till. I båda dessa lägen ställs alldeles särskilt stora krav på reflektion, eftertanke och försiktighet.
Min självklara utgångspunkt i diskussionen är att ett barn aldrig får reduceras till ett verktyg i strävan efter att stärka vuxnas rättigheter eller bekämpa fördomar – hur angeläget detta än må vara. En annan utgångspunkt är att det inte är en mänsklig rättighet att få barn – däremot har barn rätt till sina föräldrar och till sitt biologiska ursprung.
Du har i ditt brev till mig velat göra gällande att saken är mycket enkel. Forskningen är entydig, barn påverkas inte negativt av att växa upp i homosexuella familjer. Men forskningen är kanske inte så entydig som du vill låta påskina, framförallt är den ofullständig.
Kommittén Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:01) gjorde en sammanställning av forskningsläget runt millenieskiftet. Trots att utredningen drog ganska långtgående slutsatser kan man läsa följande i deras betänkande:
Det har inte varit möjligt för kommittén att studera adopterade barns förhållanden i homosexuella familjer eftersom det inte existerar sådana studier. Kommittén har därför fått undersöka närliggande forskningsområden, dvs. forskning om barn i homosexuella familjer och forskning om adopterade barn.Och vidare:
Den forskning som kommittén presenterar om barn som kommit till genom givarinsemination i homosexuella relationer är i och för sig begränsad, och kommittén lägger inte fram någon forskning som särskilt tar sikte på barn som kommit till genom befruktning utanför kroppen.
Oaktat dessa erkännanden om bristande underlag gick utredningen fram med förslag på just dessa två punkter. Utredningen fick kritik från flera remissinstanser för att dra alltför långtgående slutsatser utifrån det underlag som var tillgängligt. I Barnombudsmannens särskilda yttrande över utredningen kan man läsa följande:
Det finns generellt såväl i avsnittet 11.3, där forskningen om barn med homosexuella föräldrar redovisas, som i 13.2 en tydlig tendens att tona ned negativa resultat som framkommit av den åberopade forskningen. Det gäller bl.a. en något sämre mor-barnkontakt i småbarnsåren, vissa kamratproblem såsom tendens till reservation i förhållande till kamrater. En del av dessa barn har även problem med att berätta om sin familj i de tidiga tonåren, de måste också ”komma ut” som barn till homosexuella. De känner oro angående sin egen sexuella läggning och känner en rädsla för att bli mobbade.
Även Socialstyrelsen var kritiska:
Socialstyrelsen anser att de forskningsresultat som redovisas inte är tillräckliga för att ligga till grund för alla de ställningstaganden som kommittén gör. Enligt Socialstyrelsens uppfattning föreligger bl.a. brister i redovisningen av underlaget för forskningsöversikten om barn i homosexuella familjer och det sätt på vilket databassökningar genomförts, brister i studiernas representativitet och brister i det vetenskapliga underlaget om riskfyllda kombinationseffekter. Kommittén drar också generaliserande slutsatser från forskningsunderlaget trots vetskap om att detta inte är representativt.
Utöver de ovan nämnda organisationerna uttrycktes också kritik från bland andra Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds Universitet, Svenska läkaresällskapet, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg, Umeå tingsrätt, Familjerättssocionomernas Riksförening och BRIS. Förslagen ansågs vara otillräckligt utredda och att de hade vuxnas rätt till föräldraskap som utgångspunkt och inte primärt barnets bästa.
Naturligtvis har det publicerats ny forskning efter denna utredning som på olika sätt belyser situationen för barn i homosexuella familjer. Huvudsakligen handlar det om amerikanska studier. Det är väldigt bra att denna forskning bedrivs. Men jag tänker inte ge mig in i att redogöra för, värdera och recensera denna forskning. Det lämnar jag åt experterna på området.
Den slutsats jag drar, utifrån det som svenska expertmyndigheter hittills uttryckt i skrift, är att forskningsunderlaget är ofullständigt och långt ifrån så glasklart som du hävdar. Det ger mig nog med skäl för den försiktighetsprincip som jag företräder.
Detta innebär inte – och det vill jag göra väldigt klart – att jag på något sätt anser att homosexuella per definition skulle vara sämre föräldrar än heterosexuella. Så är det naturligtvis inte.
Men sett ur barnets synvinkel så är det viss skillnad. Att vara barn i en homosexuell familj innebär att man har fler än två föräldrar. Dels de biologiska föräldrarna, dels de föräldrar som man bor hos och som tar hand om en. Arrangemangen kan se olika ut och fungera olika bra för olika barn. Ibland har den ena eller båda de biologiska föräldrarna vårdnaden om barnet, ibland ingen av dem. Men min övertygelse är att det i allmänhet är bra för barn att växa upp i en relation med både en mamma och en pappa, även i de fall en av dem – eller båda – lever i en homosexuell relation.
I artikeln Fathers' involvement and children's developmental outcomes: a systematic review of longitudinal studies i den vetenskapliga tidskriften Acta Pædiatrica år 2007 presenterades en undersökning där man ställde samman resultatet från 24 forskningsrapporter som publicerats mellan 1987 och 2007. De kom till följande slutsats:
There is evidence to support the positive influence of father engagement on offspring social, behavioural and psychological outcomes. Although the literature only provides sufficient basis for engagement (direct interaction with the child) as the specific form of 'effective' father involvement, there is enough support to urge both professionals and policy makers to improve circumstances for involved fathering.
Det faktum att man finner vetenskapligt stöd för att aktiva och engagerade pappor har en positiv betydelse för barns utveckling är inte i sig ett argument mot homosexuella familjer. Jag påstår inte det. Men det bör få oss att tänka efter och kanske inte gå vidare i lagstiftning som redan från början definierar bort pappan från barnens liv, såsom exempelvis vad gäller assisterad befruktning för lesbiska och ensamstående.
Med vänlig hälsning
Göran Hägglund
Socialminister och partiordförande för Kristdemokraterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar