Från presentationen av Clinch (2015) av Martin Holmén.
Stockholm 1932. Depressionen och den isande vinterkylan håller staden i ett järngrepp och den före detta boxaren Harry "Kvisten" Kvist måste slåss för sin överlevnad. När han blir oskyldigt misstänkt för ett mord blir situationen plötsligt brännhet och han tvingas snabbt in i en dödlig katt- och råttalek. Jakten går på skuggsidan av staden, bland fattighjon och glädjeflickor, men Kvist möter också överklassens män och kvinnor som lever gott på andras bekostnad, där lojaliteter skiftar lika snabbt som pengar byter ägare. Och det enda Kvisten har att lita på är sina nävar och sitt dåliga minne. Clinch är en benhård, modern noir, författad på en driven prosa och med levande miljöer.
Den här boken hade kunnat bli bra. Martin Holmén är gymnasielärare i historia och har enligt honom själv ibland haft sex med andra män i sin ungdom. Jag är historiskt intresserad och har i synnerhet följt situationen för den grupp som idag kallas HBTQ-personer. Vad jag kan bedöma - utan att ha koll på varje detalj - ger Holmén en trovärdig och fascinerande skildring av Stockholm på 1930-talet. Hittar inga faktafel förutom då det där med att våldet är en central del i nästan varje situation.
Detaljer redogörs på bekostnad av berättelsen.
Huvudpersonen är både macho och bisexuell, vilket är synnerligt ovanligt i den här typen av böcker. Det tillför något extra och det blir mindre schabloniserat. Att han varken är tydligt sympatisk eller osympatisk är i sig inget problem - en bok måste inte ha någon entydig "hjälte". Martin Holmén har också en känsla för att förklara de enorma sociala skillnader som fanns i Sverige på 1930-talet. Utan att förfalla till att porträttera rika som några monster.
Ibland hävdas att "bra" litteratur kännetecknas av att personer och miljöer analyseras och det inte bara redogörs för vad människor gör. Problemet för Clinch är dock det motsatta. Holmén går tydligen in i sin lärarroll för mycket. Detaljer redogörs på bekostnad av handlingen i berättelsen. En handling som också är relativt tunn så småningom. Om än inte ointressant.
Paradoxalt våldsförhärligande.
En annan invändning är fixeringen vid våld. Holmén må kalla det för ironi men så småningom blir det faktiskt bara tråkigt när en näsa igen krossas. När han i boken - med rätta - antyder faran med den växande nazismen i början av 1930-talet blir hans eget våldsförhärligande ibland både sunkigt och paradoxalt. Och då kvittar det att han möjligen kallar det satir, en sådan bok hade kunnat gjorts betydligt bättre.
När jag gör en recension brukar jag först googla runt för att hitta om jag missat något perspektiv. Ingen av Sveriges ledande dagstidningar har tydligen velat recensera Clinch. Däremot har den fått relativt bra omdömen bland vissa bloggare.
Clinch är udda. På gott och ont. Och även om boken är medelmåttig litterärt är det intressant att Martin Holmén vill förnya genren.
Detaljer redogörs på bekostnad av berättelsen.
Huvudpersonen är både macho och bisexuell, vilket är synnerligt ovanligt i den här typen av böcker. Det tillför något extra och det blir mindre schabloniserat. Att han varken är tydligt sympatisk eller osympatisk är i sig inget problem - en bok måste inte ha någon entydig "hjälte". Martin Holmén har också en känsla för att förklara de enorma sociala skillnader som fanns i Sverige på 1930-talet. Utan att förfalla till att porträttera rika som några monster.
Ibland hävdas att "bra" litteratur kännetecknas av att personer och miljöer analyseras och det inte bara redogörs för vad människor gör. Problemet för Clinch är dock det motsatta. Holmén går tydligen in i sin lärarroll för mycket. Detaljer redogörs på bekostnad av handlingen i berättelsen. En handling som också är relativt tunn så småningom. Om än inte ointressant.
Paradoxalt våldsförhärligande.
En annan invändning är fixeringen vid våld. Holmén må kalla det för ironi men så småningom blir det faktiskt bara tråkigt när en näsa igen krossas. När han i boken - med rätta - antyder faran med den växande nazismen i början av 1930-talet blir hans eget våldsförhärligande ibland både sunkigt och paradoxalt. Och då kvittar det att han möjligen kallar det satir, en sådan bok hade kunnat gjorts betydligt bättre.
När jag gör en recension brukar jag först googla runt för att hitta om jag missat något perspektiv. Ingen av Sveriges ledande dagstidningar har tydligen velat recensera Clinch. Däremot har den fått relativt bra omdömen bland vissa bloggare.
Clinch är udda. På gott och ont. Och även om boken är medelmåttig litterärt är det intressant att Martin Holmén vill förnya genren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar