Från presentationen av The circle (2014), regisserad av Stefan Haupt.
.... In the turbulent cultural climate of 1950s Zurich, a naive teacher and a transvestite cabaret artist -- both members of a secret gay group -- fall in love. But as they grapple with social and legal victimization, their future may prove even darker....
Det här skulle egentligen blivit en "vanlig" film. Men brist på ekonomiska resurser gjorde att det schweiziska projektet blev en drama-dokumentär. Intervjuer med ett bögpar i 80-årsåldern blandas med scener där skådespelare gestaltar vad folk var med om på 1950-talet. Jag har generellt bra koll på HBTQ-historien men även för mig är det en nyhet att Zurich varit en metropol för människor utanför heteronormen.
Största "HBTQ-evenemanget" dittills på 1950-talet.
I början av 1900-talet hade Berlin haft den rollen men det slogs brutalt sönder av den nya nazistregimen 1933. Det skulle dröja till 1970-talet innan Västberlin (i dåvarande Västtyskland) återigen fick status som Europas huvudstad för homosexuella. På 1950-talet var Amsterdam i Nederländerna den stad som var friast för den grupp som idag kallas HBTQ-personer. Där fanns många gaybarer. Men när det gäller stora fester var tydligen Zurich främst. Vid homotidningen Der kreis (på engelska The circle) 25-årsfirande 1957 i Zurich deltog ca 800 personer, många av dem från andra länder. Aldrig tidigare någonsin hade så många HBTQ-människor samlats för att festa med varann vid ett visst evenemang. Ett rekord som stannade kvar tills att New York 1970 fick sin första "gay-liberation-day" (ett år efter Stonewall-kravallerna) där tusentals firade på kvällen.
59 % av sympatisörer till främlingsfientliga Svp är för könsneutral äktenskapslag.
Att regissören Stefan Haupt blandar drama och dokumentär är något problematiskt. Filmen hade förmodligen blivit bättre om den fokuserat just på att låta skådespelarna visa vad som hände. Det sympatiska bögparet Ernst Ostertag (spelad av Matthias Hungerbühler i den dramatiserade delen) och Röbi Rapp (Sven Schelker) ger dock en känsla av autenticitet. Det visas i filmen att de var det första samkönade paret att ingå partnerskap i Schweiz. I synnerhet Mathias Hungerbühler är skicklig att gestalta en homosexuell lärare på 1950-talet. En person som är lika "diskret" till att börja med som nyfiken att kanske bli en del av homorörelsen.
Schweiz kommer 2017 att införa möjlighet till närståendeadoptioner för samkönade par (det är redan avgjort politiskt) och förmodligen blir det i år även ett beslut om att införa en könsneutral äktenskapslag. T.o.m bland sympatisörer till landets största parti, främlingsfientliga Svp (ungefär som Sverigedemokraterna), är enligt en opinionsmätning 59 % för en jämlik äktenskapslag trots att partiet gör allt för att motarbeta reformen. I ett land där kvinnor först 1971 fick rösträtt och fientlighet emot allt "utländskt" - må det vara EU eller invandrare - spridit sig bland en betydande minoritet av folket senaste åren ger det ett visst hopp.
Trailer (Youtube) till filmen.
Största "HBTQ-evenemanget" dittills på 1950-talet.
I början av 1900-talet hade Berlin haft den rollen men det slogs brutalt sönder av den nya nazistregimen 1933. Det skulle dröja till 1970-talet innan Västberlin (i dåvarande Västtyskland) återigen fick status som Europas huvudstad för homosexuella. På 1950-talet var Amsterdam i Nederländerna den stad som var friast för den grupp som idag kallas HBTQ-personer. Där fanns många gaybarer. Men när det gäller stora fester var tydligen Zurich främst. Vid homotidningen Der kreis (på engelska The circle) 25-årsfirande 1957 i Zurich deltog ca 800 personer, många av dem från andra länder. Aldrig tidigare någonsin hade så många HBTQ-människor samlats för att festa med varann vid ett visst evenemang. Ett rekord som stannade kvar tills att New York 1970 fick sin första "gay-liberation-day" (ett år efter Stonewall-kravallerna) där tusentals firade på kvällen.
59 % av sympatisörer till främlingsfientliga Svp är för könsneutral äktenskapslag.
Att regissören Stefan Haupt blandar drama och dokumentär är något problematiskt. Filmen hade förmodligen blivit bättre om den fokuserat just på att låta skådespelarna visa vad som hände. Det sympatiska bögparet Ernst Ostertag (spelad av Matthias Hungerbühler i den dramatiserade delen) och Röbi Rapp (Sven Schelker) ger dock en känsla av autenticitet. Det visas i filmen att de var det första samkönade paret att ingå partnerskap i Schweiz. I synnerhet Mathias Hungerbühler är skicklig att gestalta en homosexuell lärare på 1950-talet. En person som är lika "diskret" till att börja med som nyfiken att kanske bli en del av homorörelsen.
Schweiz kommer 2017 att införa möjlighet till närståendeadoptioner för samkönade par (det är redan avgjort politiskt) och förmodligen blir det i år även ett beslut om att införa en könsneutral äktenskapslag. T.o.m bland sympatisörer till landets största parti, främlingsfientliga Svp (ungefär som Sverigedemokraterna), är enligt en opinionsmätning 59 % för en jämlik äktenskapslag trots att partiet gör allt för att motarbeta reformen. I ett land där kvinnor först 1971 fick rösträtt och fientlighet emot allt "utländskt" - må det vara EU eller invandrare - spridit sig bland en betydande minoritet av folket senaste åren ger det ett visst hopp.
Trailer (Youtube) till filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar