Just nu handlar det om Miljöpartiet. Tidigare om andra partiers politiker som varit utsatta för media-drev. "Det blir hen bara för att... hen är kvinna (Åsa Romson), muslim (Mehmet Kaplan), svart, HBTQ-person, ung, gammal, invandrare, frikyrklig etc. Ofta anges att "en etniskt svensk medelålders man" skulle klarat sig undan samma hårda granskning i en liknande situation. Men i princip refereras det aldrig till någon sådana norm-person som verkligen varit i samma situation och blivit mildare behandlad.
Det är värt att konstatera att den person som förmodligen varit utsatt för det mest hårda drevet (till betydande del självförtjänat) senaste decennierna i Sverige är Håkan Juholt (s). Heterosexuell, cis-person, man, medelålders, icke-funktionshindrad, etnisk svensk. Han förkroppsligar närmast "normen" inom identitetspolitiken. Trots det försökte några desperata s-politiker hävda att han blev mobbad av vissa borgerliga ledarskribenter för att han inte var tillräckligt "medelklassig". Något som var en absurd anklagelse eftersom Juholt var journalist innan han blev heltidspolitiker, Journalist är ett medelklassyrke om något.
Givetvis finns det strukturer i samhället som gynnar vissa grupper före andra generellt. Fördomar är tyvärr vanliga inom delar av s.k. alternativ media. Drev kan absolut gå för långt och vara oproportionerligt hårda. Men jag vill hävda att etablerad media i Sverige senaste 10 åren i allt väsentligt behandlat politiker lika oavsett kön, religion, etnicitet etc i samband med skarp kritik. När det varit skillnader har det varit bara på marginalen i relation till de fel en viss politiker gjort. Vilket givetvis inte hindrar att journalister bör granska sig själva (och bli granskade av andra) för att försöka vara så rättvisa som möjligt.
Lööf kallades "aggressiv" i debatter.
Men det finns ett undantag. Annie Lööf (bilden) från det att hon blev ordförande i Centerpartiet fram till valet 2014 (därefter har hon blivit "rättvist" granskad). Och jag ska givetvis inte göra samma fel som de jag kritiserar, att bara luddigt hänvisa till "en medelålders man". Jag vill jämföra granskningen av Lööf med Liberalernas ordförande Jan Björklund. Lööf och Björklund har mycket gemensamt förutom att de båda identifierar sig som liberaler. De kan vara fräna i debatter med röd-gröna politiker men är också vanligen relativt "svala" och sakliga när de ensamma blir intervjuade. Trots det blev Lööf anklagad för att vara "aggressiv"i debatter, något Björklund nästan alltid slapp. När Lööf lät sina partikamrater fritt få diskutera det dåvarande förslaget till nytt idéprogram antyddes det att hon var svag, när hon blandade sig i debatten blev hon kritiserad för att styra för mycket (dubbel-bestraffning kallas det). Samma kritik har inte riktats emot Björklund.
Självklart kan inte Jan Björklund få skulden för det här (han har också fått skarp granskning i media ibland för övrigt) men att Annie Lööf var ung + kvinna + visade samma kaxighet som Björklund i debatter blev tydligen bara för mycket för vissa journalister.
Men identitetsvänstern har väl sällan kommenterat just att Lööf blev extra granskad. Hon tillhörde ju "fel" sida politiskt.
Det är värt att konstatera att den person som förmodligen varit utsatt för det mest hårda drevet (till betydande del självförtjänat) senaste decennierna i Sverige är Håkan Juholt (s). Heterosexuell, cis-person, man, medelålders, icke-funktionshindrad, etnisk svensk. Han förkroppsligar närmast "normen" inom identitetspolitiken. Trots det försökte några desperata s-politiker hävda att han blev mobbad av vissa borgerliga ledarskribenter för att han inte var tillräckligt "medelklassig". Något som var en absurd anklagelse eftersom Juholt var journalist innan han blev heltidspolitiker, Journalist är ett medelklassyrke om något.
Givetvis finns det strukturer i samhället som gynnar vissa grupper före andra generellt. Fördomar är tyvärr vanliga inom delar av s.k. alternativ media. Drev kan absolut gå för långt och vara oproportionerligt hårda. Men jag vill hävda att etablerad media i Sverige senaste 10 åren i allt väsentligt behandlat politiker lika oavsett kön, religion, etnicitet etc i samband med skarp kritik. När det varit skillnader har det varit bara på marginalen i relation till de fel en viss politiker gjort. Vilket givetvis inte hindrar att journalister bör granska sig själva (och bli granskade av andra) för att försöka vara så rättvisa som möjligt.
Lööf kallades "aggressiv" i debatter.
Men det finns ett undantag. Annie Lööf (bilden) från det att hon blev ordförande i Centerpartiet fram till valet 2014 (därefter har hon blivit "rättvist" granskad). Och jag ska givetvis inte göra samma fel som de jag kritiserar, att bara luddigt hänvisa till "en medelålders man". Jag vill jämföra granskningen av Lööf med Liberalernas ordförande Jan Björklund. Lööf och Björklund har mycket gemensamt förutom att de båda identifierar sig som liberaler. De kan vara fräna i debatter med röd-gröna politiker men är också vanligen relativt "svala" och sakliga när de ensamma blir intervjuade. Trots det blev Lööf anklagad för att vara "aggressiv"i debatter, något Björklund nästan alltid slapp. När Lööf lät sina partikamrater fritt få diskutera det dåvarande förslaget till nytt idéprogram antyddes det att hon var svag, när hon blandade sig i debatten blev hon kritiserad för att styra för mycket (dubbel-bestraffning kallas det). Samma kritik har inte riktats emot Björklund.
Självklart kan inte Jan Björklund få skulden för det här (han har också fått skarp granskning i media ibland för övrigt) men att Annie Lööf var ung + kvinna + visade samma kaxighet som Björklund i debatter blev tydligen bara för mycket för vissa journalister.
Men identitetsvänstern har väl sällan kommenterat just att Lööf blev extra granskad. Hon tillhörde ju "fel" sida politiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar