Klass 2.0.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. 

Klyftorna i Malmö har ökat sedan jag flyttade hit till staden för 23 år sedan. Trots att staden haft röd-grönt styre 22 av de 23 åren.

Nu ska jag tala om klass igen. Trots att jag som socialliberal betraktar det som ett vänsterbegrepp och något som jag vanligen inte använder. Föredrar som liberal "socialgrupp". Jag vill också förtydliga att den här bloggposten inte har som syfte att ta ställning i höger-vänsterdebatten (jag riktar här kritik emot båda sidorna). En tredje reservation är att det här är mina subjektiva noteringar efter att ha bott i Malmö i 23 år, jag hänvisar inte till några forskningsrapporter.

Men vi börjar för några veckor sedan. En butik i Malmö city som säljer mycket dyra herrkläder. Butiken hade ett evenemang som de annonserat för i social media. När jag kom in där kände jag mig obekväm. Ni som följer min blogg vet att jag har ursprung från ett arbetarhem. Jag kan de sociala koderna där och även i de medelklass-miljöer jag senaste 30 åren ofta varit en del av. Men aldrig blir jag så medveten om mitt "arbetarursprung" som när jag inträder i överklass-miljöer. Det får mig att känna mig osäker. Som en främling. Vill förtydliga att butikspersonalen var hur trevliga som helst. Men det handlar inte om individer utan om just strukturer. Och jag tror massor av människor (både etniska svenskar och folk med invandrarursprung) faktiskt delar min känsla.

Klassamhället har blivit synligare i Malmö.

Jag flyttade till Malmö 1993. Min bedömning är att klassklyftorna ökat sedan dess. Som socialliberal har jag inga problem med att folk blir rika så länge alla andra också får det bättre. Men har det verkligen blivit så? Visst har välbeställda fått det bättre när Malmö haft röd-grönt styre sedan 1994. Staden har sedan ungefär 100 år varit delad av en rik västra del och en fattigare östra del. Ibland är det så tydligt att folk i ett kvarter på "rätt" sida av gränsen har flera års längre medellivslängd än kvarteret bredvid.

Hade alla grupper fått det bättre hade jag aldrig skrivit den här bloggposten. Men jag konstaterar att den breda medelklassen (där många LO-medlemmar finns) har fått det bättre ekonomiskt (delvis p.g.a. förra borgerliga regeringens jobbskatteavdrag). Men samtidigt har utanförskapet ökat. Och det när s, mp och v i många år styrt staden (även om v nu gått i opposition). Det är givetvis svårt att bedöma om fattigdomen verkligen ökat här. Men den har definitivt blivit synligare i det offentliga rummet än när jag flyttade hit 1993. Och det handlar inte "bara" om tiggande romer utan om andra som fallit igenom det sociala skyddsnätet. Även många etniska svenskar.

Klassamhället i dess negativa betydelse finns tyvärr ännu. Och i Malmö blir det allt synligare. Jag möter uppgivenheten, den bara finns där. Och den uppgivenheten är vanligare än när jag flyttade hit 1993.

Och det bekymrar mig. På allvar.