Aftonbladet recenserade i fredags Kalle Holmqvists (bilden) nya bok, Frans och Lars - kärlek och klasskamp på 1890-talet. Jag har inte läst boken och det här alltså inte någon recension av den. Jag fokuserar på det Sverker Lenas skriver om den i Aftonbladet. Kalle Holmqvist jobbar tydligen för tidningen Flamman (vänsterpartistisk)
"Otukt mot naturen” hade nyligen förbjudits....
Fakta:
"Otukt mot naturen" hade varit förbjuden i hundratals år Det är absurt
att en recensent (google är din vän Sverker Lenas) okritiskt accepterar
en lögn från en författare längst ut på vänsterkanten om att
förföljelse av homosexuella startade med kapitalitsmen i Sverige.
Sanningen är att Sverige hade dödsstraff för samkönade relationer fram
till slutet av 1700-talet och en del män blev också avrättade. Det var
Gustav III (som historiker gissar själv var homosexuell eller bisexuell
för övrigt) som avskaffade dödsstraffet för homorelationer i praktiken.
Förföljelsen av homosexuella och bisexuella var som värst från
1200-talet till 1700-talet. Sedan mildrades lagarna och senare även
attityderna generellt bland befolkningen. Kanske syftar Kalle
Holmqvist-Sverker Lenas på den lag som infördes 1864 mot samkönade
relationer. Men den sänkte kraftigt straffen för homorelationer.
Givetvis var även den nya lagen skamlig men situationen för homosexuella
blev inte förvärrad, tvärtom.
Påföljden blev några månaders fängelsestraff på Långholmen.
Vänstern var lika homofob som högern.
Fakta: Det är förfärligt de fick ett sådant straff, dock hade det förmodligen blivit dödsstraff om samma sak hänt i det förkapitalistiska feodala Sverige.
Fakta: Det är förfärligt de fick ett sådant straff, dock hade det förmodligen blivit dödsstraff om samma sak hänt i det förkapitalistiska feodala Sverige.
Kring denna händelse målar Kalle Holmqvist ett helt panorama över det sena 1800-talets urbanisering, arbetarklassens framväxt, fackföreningarnas organisering, homosexualitetens historia och polismaktens nya repression.
Fakta: Här antyds det att vänstern och homorörelsen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skulle ha någon typ av
koppling. Att de gemensamt kämpade mot "högern". Sanningen är att
vänstern och fackföreningsrörelsen var exakt lika homofoba som högern
och borgerligheten. Det enda undantaget var Tyskland från 1910-talet fram till 1932 där
socialdemokraterna och kommunisterna samarbetade med Magnus Hirschfeld
och en del andra som jobbade för homosexuellas rättigheter. Karl Marx kompis Friedrich Engels lämnade vidriga homofoba kommentarer.
Tyska kommunister protesterade mot Stalin.
Alla kommunistpartier på 1930-talet följde slaviskt diktaten från Josef Stalin i Sovjet och var för diktatur. Det tyska kommunistpartiet (då i exil) gjorde dock något ovanligt 1934 när de protesterade (vilket var tabu i den kommunistiska rörelsen) emot Stalin som startade en allvarlig förföljelse mot homosexuella och krävde att kommunistpartier i andra länder skulle följa efter. Men de tyska kommunisterna var ensamma och fick inte stöd från något annat kommunistparti.
Alla kommunistpartier på 1930-talet följde slaviskt diktaten från Josef Stalin i Sovjet och var för diktatur. Det tyska kommunistpartiet (då i exil) gjorde dock något ovanligt 1934 när de protesterade (vilket var tabu i den kommunistiska rörelsen) emot Stalin som startade en allvarlig förföljelse mot homosexuella och krävde att kommunistpartier i andra länder skulle följa efter. Men de tyska kommunisterna var ensamma och fick inte stöd från något annat kommunistparti.
Det kanske mest tänkvärda är hur boken nyanserar den allmänna uppfattningen att dagens jämförelsevis toleranta syn på homosexualitet skulle vara en gåva från det moderna, liberala samhället. Tvärtom var det först med kapitalismen som samkönade sexuella handlingar blev brottsliga, menar Holmqvist.
Fakta: Det här har jag redan redovisat är fel. Det är även viktigt att förtydliga att alla
länder som haft eller har homovänliga lagar är kapitalistiska. (Det
antika Grekland var inte homovänligt i dagens mening eftersom relationer
mellan två vuxna män inte var socialt accepterade, bara om det var en
vuxen och en tonåring)
Ingen planekonomi har tillåtit fria föreningar för homosexuella och bisexuella.
Ingen planekonomi har haft eller har homovänliga lagar, tvärtom har de förföljt homosexuella och bisexuella. Ingen planekonomi tillåter eller har tillåtit fria HBT-föreningar. Kapitalismen verkar vara en förutsättning om än inte en garanti för att homovänliga samhällen ska uppstå. Kanske därför att den privata äganderätten och föreningsfriheten gav och ger homosexuella och bisexuella möjlighet att starta egna föreningar, barer och senare discon. Den utveckligen har aldrig ägt rum i något feodalt eller socialistiskt samhälle.
I bondesamhället, från 1200-talets Äldre västgöta-lagen och framåt, hade homosexualitet varit antingen tillåtet eller också något man inte brydde sig om att bestraffa.
Svårare för arbetare att ha samkönat sex i hemmet.
Frankrike har haft en lång tradition att ha en viss tolerans för sexualitet utanför normen (även föräktenskapligt sex och otrohet), när det gäller Norden har man ofta här försökt bemöta homosexualitet med främst tystnad. Om man spred ut att det fanns lagar som hårt bestraffade samkönade relationer var de styrande rädda att folk skulle börja med sådant, bäst de inte fick reda på något. Det där fungerade möjligen till viss del i glesbefolkade Norden men inte på kontinenten där större stöder blev centrum (precis som idag) för män som sökte sex med andra män. Därav skoningslös förföljelse. Men även om det sällan var kampanjer i Norden mot homosexuella så blev folk som hade det och blev anmälda straffade och ofta avrättade.
Över hälften av dem som dömdes för homosexualitet mellan 1880 och 1920 tillhörde arbetarklassen, trots att den fortfarande utgjorde en minoritet i samhället.
Fakta: Jag har inte sett den här uppgiften i någon annan bok, har läst många böcker om homosexuellas situation. Men den kan stämma. Först måste man dock fråga sig varför arbetare är överrepresenterade. Det man vet är att det i början av och i mitten av 1900-talet fanns många homosexuella vuxna män i Stockholm som sökte efter unga soldater i 20-årsåldern och tog hem dem till sin bostad och betalade killen för att ha sex. För arbetare fanns nästan aldrig samma möjlighet eftersom de var trångbodda (och inte hade råd att betala för sex). Då blev en plats utomhus ett alternativ vilket givetvis ökade risken för att bli anmäld.
Det är också möjligt att konstatera att när det blev konflikter mellan unga män (som ofta identifierade sig som hetero) som sålde sex och vuxna män som köpte sex av dem tog polisen generellt de unga männens sida trots att de oftast var fattiga medan sexköparna ofta var hyfsat rika. Vanligen tog annars polisen ställning för den som var välbeställd gentemot någon som var fattig (bl.a. vid en konflikt mellan en rik man som köpt sex och en fattig ung kvinna som sålt sex). Homofobin bland poliserna var en viktigare faktor än deras negativa attityd till fattiga i den situationen.
Uppdatering 1.
Jag är själv från ett arbetarhem om det har någon betydelse. Men jag är liberal medan Kalle Holmqvist är socialist.
Jag är givetvis inte okritisk emot att det var vanligt fram till 1960-talet att välbeställda homosexuella män i Stockholm (och säkert i andra städer i Sverige också) köpte sex av unga män i behov av pengar, ofta värnpliktiga, sjömän eller arbetare. Det är ingen slump att det främsta träffstället för verksamheten var i Humlegården, nära den rika stadsdelen Östermalm där många av sexköparna bodde.
En del av de som sålde sex var dock själva homosexuella men tyckte det var lättare att ha sådana förbindelser om de kunde skylla på att de fick pengar för det. Trots det var det ofta en typ av utnyttjanden av någons sociala situation. På 1970- och 80-talet var i princip hälften av de som var engagerade i svensk homorörelse marxister. De snackade om exploatering av folk från kapitalisterna etc. Men av någon orsak så var det i princip aldrig några av de svenska marxisterna bland bögarna som kritiserade köp av sex av unga män. Att se att man själv (eller folk från egna gruppen) kunde utnyttja människors situation var tydligen främmande. Det är hycklande..
Uppdatering 2.
Jag är för att avskaffa sexköpslagen. Inte för att jag tycker sexförsäljning är något positivt i sig men därför att jag bedömer att ett förbud dels ofta försämrar sexsäljares situation, dessutom att de som är för lagen ofta idiotförklarar de män, kvinnor och transpersoner som säljer sex. Den som vill läsa mina kommentarer här på bloggen om sexförsäljning kan göra det här, här och här.
De flesta som debatterar verkar inte ha träffat några prostituerade. Det har dock jag. Dels en kille i Köpenhamn, sedan två killar i Berlin. Två av killarna avvisade jag snabbt vänligt men bestämt men den tredje killen snackade jag ungefär en timme med på ett gaycafé i Berlin. Stället var tomt i övrigt, det var bara vi som var gäster. Han försökte så engagerat att få mig att köpa sex av honom att jag till sist tyckte han borde belönas för det, han var duktig på att "sälja sig". Så jag bjöd honom på en cappucino, något sexköp blev det inte. Det är emot min etik att köpa sex, men min etik ska inte styra vilka som ska våra lagar.
Uppdatering 3.
Idag recenserar Expressen boken. Daniel Suhonen köper också okritiskt bokens analys utan någon som helst faktakoll.
Intressant är däremot Suhonens analys i slutet av sin recension när han resonerar om sterotyper av homosexuella.
Det är också möjligt att konstatera att när det blev konflikter mellan unga män (som ofta identifierade sig som hetero) som sålde sex och vuxna män som köpte sex av dem tog polisen generellt de unga männens sida trots att de oftast var fattiga medan sexköparna ofta var hyfsat rika. Vanligen tog annars polisen ställning för den som var välbeställd gentemot någon som var fattig (bl.a. vid en konflikt mellan en rik man som köpt sex och en fattig ung kvinna som sålt sex). Homofobin bland poliserna var en viktigare faktor än deras negativa attityd till fattiga i den situationen.
Uppdatering 1.
Jag är själv från ett arbetarhem om det har någon betydelse. Men jag är liberal medan Kalle Holmqvist är socialist.
Jag är givetvis inte okritisk emot att det var vanligt fram till 1960-talet att välbeställda homosexuella män i Stockholm (och säkert i andra städer i Sverige också) köpte sex av unga män i behov av pengar, ofta värnpliktiga, sjömän eller arbetare. Det är ingen slump att det främsta träffstället för verksamheten var i Humlegården, nära den rika stadsdelen Östermalm där många av sexköparna bodde.
En del av de som sålde sex var dock själva homosexuella men tyckte det var lättare att ha sådana förbindelser om de kunde skylla på att de fick pengar för det. Trots det var det ofta en typ av utnyttjanden av någons sociala situation. På 1970- och 80-talet var i princip hälften av de som var engagerade i svensk homorörelse marxister. De snackade om exploatering av folk från kapitalisterna etc. Men av någon orsak så var det i princip aldrig några av de svenska marxisterna bland bögarna som kritiserade köp av sex av unga män. Att se att man själv (eller folk från egna gruppen) kunde utnyttja människors situation var tydligen främmande. Det är hycklande..
Uppdatering 2.
Jag är för att avskaffa sexköpslagen. Inte för att jag tycker sexförsäljning är något positivt i sig men därför att jag bedömer att ett förbud dels ofta försämrar sexsäljares situation, dessutom att de som är för lagen ofta idiotförklarar de män, kvinnor och transpersoner som säljer sex. Den som vill läsa mina kommentarer här på bloggen om sexförsäljning kan göra det här, här och här.
De flesta som debatterar verkar inte ha träffat några prostituerade. Det har dock jag. Dels en kille i Köpenhamn, sedan två killar i Berlin. Två av killarna avvisade jag snabbt vänligt men bestämt men den tredje killen snackade jag ungefär en timme med på ett gaycafé i Berlin. Stället var tomt i övrigt, det var bara vi som var gäster. Han försökte så engagerat att få mig att köpa sex av honom att jag till sist tyckte han borde belönas för det, han var duktig på att "sälja sig". Så jag bjöd honom på en cappucino, något sexköp blev det inte. Det är emot min etik att köpa sex, men min etik ska inte styra vilka som ska våra lagar.
Uppdatering 3.
Idag recenserar Expressen boken. Daniel Suhonen köper också okritiskt bokens analys utan någon som helst faktakoll.
Samtidigt som det moderna Sverige, i samband med kapitalismens genombrott, började förfölja homosexuella så verkar den nya tiden dock även ha medfört en ganska stor frihet och fläckar av acceptans.Att förneka att folk som ägnat sig åt samkönade relationer varit förföljda i mer än tusen år i Sverige är faktiskt skamligt. Har kulturrecensenterna lika dålig koll och är så okritiska generellt så är det ett allvarligt problem. Min respekt för svenska kulturredaktörer (som inte var den bästa ens tidigare) har nu ytterligare minskat. Vilken ledarskribent skulle okritiskt köpa varje påstådd faktauppgift (som varje människa med vanligt förnuft borde vara skeptisk till) i en politisk rapport?
Intressant är däremot Suhonens analys i slutet av sin recension när han resonerar om sterotyper av homosexuella.
Läste faktiskt den artikeln men tänkte inte alls på sanningshalten i den. Bra skrivet här Bengt.
SvaraRaderaHej Nate!
SvaraRaderaTack. Det är det som är förrädiskt med spridande av myter. De flesta har inte kollat igenom om faktadetaljer stämmer.
Dock tycker jag en recensent faktiskt ska försöka kolla fakta om någon framför en sådan kontroversiell tes som att kapitalismen startade homofobin i Sverige, vilket alltså är en lögn.
Bengt
Jag tror du på grundläggande punkter inte förstått boken (har du ens läst den?) eller heller förstått vad den försöker visa?
SvaraRaderaVad som hände var ju att det här inte rättsligt var stort innan. Tvärtom var dömda för brott mot naturen främst sodomi. Något hände med det borgerliga samhällets framväxt och det är verkligen väl belagt.
Att skylla på borgarna är inte poängen heller - du misstar frågan om vad det handlar om i frågan. Men att sexualiteten oc disciplinen av klasserna började nedifrån är ingen hemlighet.
Det är heller ingen hemlighet att homofobin även fanns inom vänstern men i den skräckkampanj så glömmer ni faktiskt bort fakta och det var i de radikala grupperna initialt som homokampen fann en fristad.
Och disciplineringen av arbetarklassen var minst lila viktigt startskottet för jakt på homosexuella.
Den här boken visar på att homosexualitet inte bara var ett överklassfenomen - utan tvärtom tycks varit accepterat i underklassen. Den jämställda kärleken är ju den historien som överlever här istället för den oerhör urtråkiga historien om homoprostitution som ofta rabblas upp som exempel på homokamp i HBT-sammanhang.
Ditt angrepp på författarens person är dock så lågt och så tramsigt att jag borde låtit bli att svara alls.
Hej anonym (det hade hedrat dig om du vågat ha ditt fullständiga namn med, du kan vara Kalle Holmqvist, hans kompis eller någon annan, men stå för vem du är, hur svårt är det?)
SvaraRadera"Jag tror du på grundläggande punkter inte förstått boken (har du ens läst den?) eller heller förstått vad den försöker visa?"
Tydligen har du svårt att läsa innantill eftersom jag redan i de första meningarna av min bloggpost berättade att jag inte läst boken. Jag kommenterade recensionen av boken. Tyvärr är resten av dina kommentarer lika slarviga.
"Vad som hände var ju att det här inte rättsligt var stort innan. Tvärtom var dömda för brott mot naturen främst sodomi. Något hände med det borgerliga samhällets framväxt och det är verkligen väl belagt."
Du tycks inte veta att sodomi var exakt det som homosexuella män dömdes för fram till 1864. Ibland till döden. Du hävdar att det inte var "rättsligt stort". Berätta det för de homosexuella som fram till 1770-talet blev avrättade i Sverige pga samkönat sex. Din cynism mot den gruppen är faktiskt förfärlig.
Väl belagt var? Jag har läst massor av böcker från svenska HBT-engagerade men inte hittat att attityden mot homosexuella skulle förvärrats i slutet av 1800-talet.
Och hur definierar du "det borgerliga samhällets framväxt". Du tycks förneka att den främsta politiska konflikten på 1800-talet gick inom borgerligheten. Mellan liberaler och konservativa. Vet du om anonym att det första landet i modern tid som avskaffa totalförbud mot homorelationer var Frankrike 1791, som ett resultat av den revolution som leddes av borgargruppen. Och att flera andra länder följde efter på 1800-talet och avskaffade förbud mot homorelationer. Det här pågick alltså samtidigt som borgerligheten stärktes i relation till adel, godsägare och biskopar.
"Att skylla på borgarna är inte poängen heller - du misstar frågan om vad det handlar om i frågan. Men att sexualiteten och disciplinen av klasserna började nedifrån är ingen hemlighet."
Självklart har det tyvärr alltid varit så. Men det har verkligen inte bara drabbat de som haft det sämst. Förtrycket mot homosexuella drabbade även borgargruppen och självägande bönder i det feodala samhället. Och Oscar Wilde, för att ta ett känt exempel, blev skoningslöst stigmatiserad trots han var hyfsat välbeställd.
Bengt
Fortsättning från förra kommentaren.
SvaraRadera"Det är heller ingen hemlighet att homofobin även fanns inom vänstern men i den skräckkampanj så glömmer ni faktiskt bort fakta och det var i de radikala grupperna initialt som homokampen fann en fristad."
Skräckkampanj? Att berätta att alla planekonomier förföljt homosexuella? Det är fakta. Skräckkampanjen har kommunistregimer i diverse länder stått för, från Kuba som placerade bögar i arbetsläger på 1960- och 70-talet för att "göra män av dem" (som om arbetsläger skulle ha någon sådan effekt) till Sovjetunionen som placerade bögar och lesbiska på mentalsjukhus för att de är homo. Där har du skräckkampanjer.
Och vilken fristad syftar du på fanns inom vänstern? Kommunisterna följde slaviskt Stalins order. Sossarna hade exakt samma homofobi som borgerligheten. Läs på!
Alla riksdagspartier, även socialdemokraterna och kommunisterna var fram till 1930-talet för totalförbud mot homorelationer. På 1950-talet var det en riksdagsledamot som framförde homofobi i riksdagen, han var socialdemokrat. Utanför riksdagen i media, spreds hatkampanjer mot homosexuella både i borgerlig och socialdemokratisk media. Vadå fristad?
"Den här boken visar på att homosexualitet inte bara var ett överklassfenomen - utan tvärtom tycks varit accepterat i underklassen."
Som om någon trott att homosexualitet bara är ett överklassfenomen. Sanningen är ju att de enda som spridit den myten är kommunister från ledaren i Sovjet och Kina till Kpml (r) i Sverige. Du tycker på allvar att någon vänsterextremist måste upplysa svenska folket 2012 att homosexuella inte bara finns inom överklassen. Snacka om förakt mot svenska folkets kunskaper.
Din analys är sedan absurd. Alla opinionsmätningar visar att negativa attityder till homosexuella (och invandrare) varit och är vanligast inom LO-yrken (men givetvis finns inom alla grupper). Boken visar att ett arbetarpar (möjligen) blev accepterade av någon släkting. Men att från det dra slutsatsen att arbetare generellt accepterade homosexuella är lika absurt och fånigt som att dra analysen att överklassen accepterade homosexuella för att någon släkting till någon greve som var bög accepterade honom.
"Den jämställda kärleken är ju den historien som överlever här istället för den oerhör urtråkiga historien om homoprostitution som ofta rabblas upp som exempel på homokamp i HBT-sammanhang."
Nu vet jag inte vad du menar med urtråkiga. Även folk från arbetaryrken har senaste decennierna ofta köpt sex. Arbetarklassen har inte ett dugg bättre moral än borgarklassen. Men inte heller sämre. Däremot är det lättare för någon som inte har råd att köpa sex att fördöma det moraliskt.
"Ditt angrepp på författarens person är dock så lågt och så tramsigt att jag borde låtit bli att svara alls."
Ja, kanske du borde låtit bli att svara för du har tydligen inte kurage nog att ha ditt namn med i din kommentar. Det om något är lågt och tramsigt. Det jag gjorde i min bloggpost var att bemöta Kalle Blomqvist. Det får man göra ett västerländskt kapitalistiskt demokratiskt samhälle. Men kanske inte i ditt idealsamhälle.
Kram på dig.
Bengt
Jag vill också förtydliga att jag mycket väl vet att Sverige hade tydliga klasslagar fram till början av 1900-talet. Dvs lagar som ofta låtsades vara neutrala men som i praktiken användes mot den fattigaste delen av befolkningen. Den s.k. lösdriverilagen var ökänd och användes i flera århundraden fram till början av 1900-talet för att arrestera människor som inte kunde visa att de bodde och/eller jobbade på en viss plats. Syftet var officiellt att hindra kriminalitet men givetvis var en effekt också att arbetsgivare fick lättare tillgång till billig arbetskraft. De arresterade blev tvungna att välja mellan att jobba för en dålig lön på en arbetsplats i närheten eller bli fängslade även om de inte bevisligen gjort något kriminellt.
SvaraRaderaAndra klasslagar på 1800-talet var att det vara förbjudet att "smäda kungen och ämbetsmän" vilket användes i synnerhet mot socialister. Lagarna tillämpades dock inte lika restriktivt som i början av 1800-talet då samma lagar ofta drabbade liberaler.
Klasslagar användes också mot arbetare som engagerade sig i fackföreningar eller strejkade. Karl Staaf, den kanske viktigaste liberalen någonsin i svenska historia, och som senare blev statsminister försvarade som advokat ofta arbetare i arbetsrättstvister.
Men klasslagarna mot arbetare och fattiga skärptes INTE av kapitalismens genombrott. Tvärtom användes ofta gamla lagar men fick annan tillämpning i det urbaniserade industrialiserade Sverige. Högern och arbetsgivarsidan försvarade länge klasslagarna (något som Moderaterna inte idag ska klandras för men de ska inte heller förneka historien) men genom koalitionsregeringen av liberaler och socialdemokrater på 1910-talet genomfördes flera viktiga förändringar bl.a. rätt till 8 timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Bengt
Hej Bengt Held!
SvaraRaderaNej, det är givetvis inte jag som skrivit anonyma kommentarer på din blogg, känns bra om vi kan klargöra detta. Jag tycker det är jätteintressant att få kritik och synpunkter, och jag tycker det är viktigt och lärorikt att debattera även med folk som inte som tycker som jag. Men jag såg först inte någon större poäng med att svara på ditt blogginlägg eftersom du, som du själv påpekar, inte läst min bok. Fast det kanske behöver förtydligas vad jag egentligen har skrivit, inser jag nu. I min bok om två homosexuella arbetare på 1890-talet nämner jag det faktum att det först är i slutet av 1800-talet som det blir vanligt att åtala människor för homosexualitet. Det betyder givetvis inte att allt blev värre under kapitalismen, eller att bondesamhället var att föredra. Tvärtom menar jag att det är först i samband med det moderna, urbana stadslivet som verklig sexuell frigörelse blir möjlig. (Fast detta kopplar jag, som arbetarrörelsehistoriker, inte till kapitalismen i sig, utan till kapitalismens negation, dvs arbetarklassens och arbetarrörelsens framväxt. Det håller man förstås inte med om man är liberal, men här kan vi väl helt enkelt agree to disagree).
Jag har heller aldrig sagt att det aldrig förekommit att homosexuella åtalats tidigare, bara att det varit väldigt ovanligt. I _Sverige_ alltså, det är om Sverige jag skriver.
Före 1608 fanns inget förbud alls mot homosexualitet i svensk lagstiftning. Mellan 1608 och 1734 föreskrev lagen dödsstraff för manlig homosexualitet, med hänvisning till Moseboken. Lagen användes dock ytterst sällan. Efter 1734 avskaffas förbudet helt, men i lagens förarbete sägs att övriga sodomitiska synder (varmed man antagligen avser homosexualitet) kan bestraffas enligt tidelagsförbudet, t ex finns ett sådant fall från 1761. Men det är fortfarande ytterst ovanligt.
Under _hela_ 1600-talet och 1700-talet finns bara ett tjugotal kända rättsfall som rör samkönad sexualitet. Av dessa rör de flesta dessutom våldtäkt eller sexuellt utnyttjande av minderårig, alltså sådant som är förbjudet även idag. Faktum är att det bara finns tre (!) kända svenska rättsfall med någorlunda jämnåriga och jämbördiga partners. Genom hela Sveriges historia från forntid och fram till 1880-talet! Och dessa tre rättsfall utspelar sig inte i bondesamhällets rättskipningssystem utan ett rör soldater och två rör fästningsfångar.
Det fanns förstås motvilja mot samkönad sexualitet från t ex kyrkans håll. Men ändå blev det ytterst sällan rättsfall kring det. Det här är vad jag vet alla historiker överens om. Däremot råder delade meningar om orsaken.
I min bok har jag försökt skildra den svenska arbetarklassens och arbetarrörelsens framväxt under slutet av 1800-talet, utifrån ett konkret exempel med två arbetare i Stockholm som dömdes för att ha haft ett förhållande med varandra. Det är självklart att om man inte delar arbetarrörelsens värderingar så delar man nog inte de slutsatser om klassamhället och arbetarklassens betydelse jag drar i boken.
Men att det är ytterst ovanligt med åtal för samkönad sexualitet före 1880-talet, det måste jag säga är ett ganska okontroversiellt påstående som går att läsa i varenda bok som finns om homosexualitetens historia i Sverige, t ex Sympatiens hemlighetsfulla makt, Undantagsmänniskor m m.
mvh Kalle Holmqvist
Hej Kalle!
SvaraRaderaTrevligt du lämnar en kommentar. Jag har alltså inte läst boken utan bara kommenterat de recensioner som hävdar du lämnat ett antal tvärsäkra påstående.
Jag har redan utförligt berättat och kritiserat teorierna som recensenter hävdar att du framför. Så jag ska bara kort kommentera det som är nytt i din kommentar här.
1. Förekomsten av åtal för sodomi före lagen 1864.
Jag har i min bloggpost lämnat följande kommentar.
"Det här hände i hela Europa, förföljelsen var dock generellt något mildare i Norden och Frankrike (inte för att kristenheten och kungarna var homovänligare utan för att de prioriterade att jobba mot andra "synder")....
när det gäller Norden har man ofta här försökt bemöta homosexualitet med främst tystnad. Om man spred ut att det fanns lagar som hårt bestraffade samkönade relationer var de styrande rädda att folk skulle börja med sådant, bäst de inte fick reda på något. Det där fungerade möjligen till viss del i glesbefolkade Norden men inte på kontinenten där större stöder blev centrum (precis som idag) för män som sökte sex med andra män. Därav skoningslös förföljelse. Men även om det sällan var kampanjer i Norden mot homosexuella så blev folk som hade det och blev anmälda straffade och ofta avrättade."
Jag håller alltså med om att åtal var ovanligare här i Norden än i de flesta andra länder. Men som du själv erkänner var det ju inget som helst som hade med acceptans för homorelationer att göra. Snarare att det tydligen var få i samkönade relationer som blev åtalade och dömda. Man kan bara spekulera i varför. Kanske för att i ett glesbefolkat bondesamhälle ges det fler tillfällen till att ägna sig åt homosexuella relationer privat. Och i synnerhet när staten inte bedrev kampanjer mot homorelationer.
"Tvärtom menar jag att det är först i samband med det moderna, urbana stadslivet som verklig sexuell frigörelse blir möjlig. (Fast detta kopplar jag, som arbetarrörelsehistoriker, inte till kapitalismen i sig, utan till kapitalismens negation, dvs arbetarklassens och arbetarrörelsens framväxt. Det håller man förstås inte med om man är liberal, men här kan vi väl helt enkelt agree to disagree)."
Jag tror du ska vara försiktig med att göra dig till tolk för "arbetarrörelsen" och "arbetarrörelsehistoriker". Arbetarrörelsen har till 90 % utgjorts av socialdemokrater som ofta tagit konflikten med kommunister. Tage Erlander fick i början av 1950-talet frågan om vad han skulle välja om sossarna inte var i regeringen, Folkpartiet (som då var största borgerliga parti) eller Kommunisterna. Erlande svarade "Folkpartiet, för då slipper jag hamna på Långholmen" (ett känt fängelse i Stockholm då)
Men jag tycker det är bra du håller med om att (den relativa) friheten för homosexuella faktiskt ökade i slutet av 1800-talet. Det är ju inte den bild som getts i Aftonbladets recension av din bok (Expressens recension var där något mer nyanserad). 1864 års lag betydde kraftigt sänkta straff för samkönade relationer. Det var också ungefär då debatten startade om homosexuella som en egen grupp, själva ordet fanns inte tidigare. Man betraktade tidigare alla människor för att potentiellt kunna ägna sig åt alla typer av "sexuella synder", från föräktenskapsligt sex och sex med djur till samkönade relationer och annat.
Varför blev då åtal vanligare i slutet av 1800-talet? Definitivt inte för någon ökad homofobi. Tvärtom så förvandlades homosexuella runt ca 1900 från några som var onda och syndfulla till att bli "sjuka", några man tyckte synd om men som man också ville försöka förhindra att "utföra sin sjukliga drift".
Istället kan vi konstatera att samhället blev snabbt mer industrialiserat och urbaniserat. I alla länder i världen kan man konstatera att det ofta leder till en friare sexualmoral bland delar av befolkningen. Av den enkla förklaringen att den sociala kontrollen minskar.
Fortsättning från förra kommentaren.
SvaraRaderaJag hävdar inte att kapitalismen i sig var en garanti för ökad homovänlighet däremot att det tydligen var en förutsättning. Jag noterar att du Kalle i din kommentar inte har några invändningar emot att alla planekonomier aldrig varit eller homovänliga eller accepterat fria föreningar för homosexuella.
Kapitalismen släpptes fri i Sverige på 1860-talet då flera reformer genomfördes för att avskaffa diverse hinder bl.a. skråväsende till att främja frihandel (det senare blev det dock en hård strid om i flera decennier framåt där liberaler och socialdemokrater till sist segrade med sin frihandelsvänliga politik medan högern var positiv till tullar): Intressant nog sänktes straffen för homorelationer också rejält på 1860-talet men om det finns ett samband i "tidsandan" mellan sakerna kan man givetvis bara spekulera om.
Min poäng är dock att repressionen INTE ökade i slutet av 1800-talet mot homosexuella. Makthavarna startade inte kampanjer mot homosexuella. Istället är en trolig förklaring att fler homosexuella fick möjlighet att i urbana miljöer hitta partners av samma kön, oftast tillfälligt för att förbli anonyma men ibland fasta relationer. Det kan också blivit en ökad medvetenhet om att samkönat sex förekom genom att homosexuella blev en egen grupp i debatten i samhället.
Du lär få svårt att bevisa din tes om att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen orsakade en ökad sexuell frihet i slutet av 1800-talet. I alla fall inte i sig, däremot möjligen som ett tecken på föreningsfriheten som jag nämnde i min bloggpost.
Liberaler drev på 1800-talet igenom reformer för yttrande- möte- förenings- och religionsfrihet. Även om kampen ibland först på 1900-talet nådde målet, när det gäller religionsfriheten i 1951 års lag. Att fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och faktiskt även frikyrkorörelsen men även den fria pressen kan ha haft en effekt indirekt till att stärka homosexuella förnekar jag inte. Det blev mer accepterat att UTMANA överheten. I synnerhet stärkte folkrörelserna den fattiga delarna av befolkningen, vilket givetvis var positivt för både heterosexuella och homosexuella arbetare. Men folkrörelserna (inklusive sossarna och fackföreningsrörelsen) var i sig homofoba och delade samma värderingar som rådde i övriga samhället.
"I min bok har jag försökt skildra den svenska arbetarklassens och arbetarrörelsens framväxt under slutet av 1800-talet, utifrån ett konkret exempel med två arbetare i Stockholm som dömdes för att ha haft ett förhållande med varandra"
Jag tycker det är intressant att du som socialist fokuserar så mycket på ett enskilt exempel. För det säger givetvis inget om hur situationen var för homosexuella arbetare generellt. Och definitivt är det inget bevis för någon tolerans för homosexualitet bland arbetare.
Bengt
Det blev en ganska lång kommentar och inte som planerat en kort men så blir det ibland. :-)
SvaraRaderaBra skrivet Bengt.
SvaraRaderaEn kommentar bara ang "Ingen planekonomi har haft eller har homovänliga lagar, tvärtom har de förföljt homosexuella och bisexuella."
Enligt en tysk vän så fanns det officeilla gay-caféer i Östtysklad (iaf Östberlin där han bodde) på 80-talet. Fabriker ska även ha uppmuntrats att visa samma hänsyn vid schemaläggning mot homo- som hetropar.
Keep up the good work!
Hej!
SvaraRaderaTack.
Jag vidhåller att inget land har haft homovänliga lagar. Inte heller Östtyskland.
Däremot vet jag att Tjeckoslovakien på 1980-talet startade en del statliga gaybarer i Prag men då var syftet främst att regimen ville att homosexuella och bisexuella skulle vara där istället för att ansluta sig till den politiska oppositionen. Tydligen har det också funnits sådana ställen i Östberlin, jag har inte hört om den infon tidigare men utesluter inte att det kan vara sant.
Men för den skull accepterade varken Tjeckoslovakien eller Östtyskland några fria HBT-föreningar. Trots det var det säkert ingen slump att det var i de båda länderna som gaybarerna inrättats, det är också de delar av fd kommunistdiktaturerna som haft lättast att anpassa sig till gayparader och där de sällan mötts med våld som i många andra östländer.
Så ingen planekonomi var homovänlig. Däremot så var inte heller varje sådant land extremt homohatiskt. Men man bör väl ställa kraven hägre än så. Jämför med Sverigedemokraterna idag som accepterar homosexuella i partiet (vilket de inte gjorde för 10 år sedan) men för den skull inte förjänar kallas ett homovänligt parti. Inga jämförelse i övrigt mellan sd (som är ett demokratiskt parti trots dess intolerans) och kommunistdiktaturer.
Bengt
Hej! Jag vet inte om jag kommer helt fel nu, men jag har pratat med en kompis om när en författare vid namn Bengt John framträdde i svensk tv och berättade att han var homosexuell. Det var mycket stort på den tiden att någon "vågade" berätta detta så öppet. Vet du något om denna Bengt John. När jag hörde detta på 60-talet hade jag inte hört talas om någon verklig person som "erkände" något så "hemskt" på tv. Kan du hjälpa mig?
SvaraRaderaHej Hans!
SvaraRaderaJag tror du menar Bengt Martin som 1969 (har jag för mig) gick ut med att han var homosexuell, i TV.
Bengt
Bengt