Nåd.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

För något år sedan hade en liberal journalist en krönika i Sydsvenska Dagbladet på kultursidorna. Han berättade att han mött ett äldre kristet par i deras hem. När de börjat diskutera religion frågade de ivrigt "Vad tycker du om synden, förlåtelsen och nåden". Han var ovan vid frågorna men tyckte de var intressanta. Att synd och förlåtelse är centrala begrepp inom kristendomen tror jag de flesta människor även i Sverige 2012 förstår. Men många vet nog inte vad nåd i kristen mening gäller.

För det första ska nåd inte blandas ihop med rättvisa, trots att många både kristna och icke-kristna jobbar för båda sakerna. Rättvisa betyder att du ska ha det du förtjänar, att du ska kvalificera dig för en sak. Om du jobbar hårt är det givetvis rättvist att du får mer betalt än de som inte gör det. Eller att du får a-kassa om du blir arbetslös. Rättvisa handlar också om att alla ska få samma chans oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder, religion, könsidentitet, ålder eller social bakgrund. Den som är hemlös och sköter sig ska i rättvisans namn belönas för det och få en ny chans.

SvK i Malmö har gett 61 000 subventionerade måltider 2011.

Men nåd, både i kristen och sekulär mening, handlar om något annat. Det är ett gammalt svenskt ordspråk som heter "att låta nåd gå före rätt". Det avslöjar något. Att ge något till en medmänniska som inte förtjänar det. Eller där vi tvekar om vederbörande förtjänar det eller inte.

Jag brukar läsa Svenska kyrkans (SvK) tidning Amos. I dess senaste nummer och i dess lokala bilaga för Malmö berättade de att Svk delat ut 61 000 subventionerade måltider till Malmöbor 2011. Jag stödjer det. Tolka mig rätt. Jag klandrar inte att socialsekreterare ibland måste vara hårda i sin bedömning. Det handlar om dina, mina och allas skattepengar. De ska förhålla sig till vissa regler.

Men Svenska kyrkan (bilden till den här bloggposten är samfundets logga)  är en annan sak, det är inte en statlig myndighet. Vi kan lämna samfundet om vi vill. Jag har valt att vara kvar där. Och jag stödjer att de visar, just det nåd, inför sökande människor. SvK genomför inte omfattande kontroller om de sökande förtjänar att få något, om de varit slarviga, får skylla sig själva etc. För de allra flesta är det ett stigma i sig att söka hjälp av Svenska kyrkan. Jag litar på att anställda i samfundet kan göra rätt bedömningar. Att visa nåd.

Obehaglig känsla av Åkessons tal.

Lotta Lundberg skrev häromåret en krönika i Sydsvenska dagbladet om att hon en julafton möttes av en fruktansvärd stank i sin trappuppgång i Berlin. Det luktade piss. Hon konstaterade att trots hon ogillade det så var det tydligen någon vakt "som tagit julbudskapet på allvar, att det inte bara handlar om ord utan även om vad vi gör. Att man tittar bort när man går förbi någon desperat hemlös som sover i någon fastighet julafton". Själv mötte jag på 1990-talet en hemlös man i huset där jag bor. Då var det soprum i källaren. En skäggig gubbe som hade inrättat en sovplats där, säkert hade han fått många chanser men inte tagit dem. Inte anmälde jag honom till fastighetsbolaget för det.

Jag har kollat igenom partiledarnas tal vid Almedalen i år. Vissa var bra, andra var sådär. Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson höll faktiskt ett av de bättre talen retoriskt. Om man ska bortse från dess innehåll. Men det var också en obehaglig känsla jag fick när jag hörde Åkesson och publikens reaktioner. Jag vänder mig starkt emot de som försöker utmåla sd-sympatisörer generellt som rasister och extremister. Visst är en del det, men de flesta är resonabla människor. Men min reaktion vid Åkessons tal var just att "nåd" var frånvarande. Ja, ni vet det där att om man träffat någon svart, lesbisk kvinna som är hemlös räcker man handen om hon är så berusad att hon behöver hjälp. Skulle en m- eller v-poltiker göra det. Ja, jag tror faktiskt det. En sd-politiker - nja.

När jag var på Folkpartiets landsmöte (kongress), då var jag fp-poltiker, idag är jag inte medlem i något parti, 1997 i Göteborg uppträdde Sonya Hedenbratt. Hon sjöng sin låt Låt hjärtat va´ me´. Man kan tycka den är fånig men budskapet är inte det. För vad är alternativet? Att vi är hjärtlösa. Att vi slutar visa nåd.

Då slutar vi fungera som människor.

Jag önskar min bloggbesökare en trevlig helg.