The Publishing Triangle beslutade för några år sedan att göra en lista med de böcker med homotema som är bäst. Avsikten var att "broaden the appreciation of lesbian and gay literature and to promote discussion between all readers gay and straight". På en hedrande andraplats hamnade Giovannis rum (1956) av James Baldwin. En bok som redan 1957 översattes till svenska men som 2011 återutgivits och som det hävdas i boken "varsamt moderniserats inför denna upplaga".
James Baldwin är välkänd för att publicera böcker med temat relationer vit-svart (Baldwin är själv svart) och hetero-homo (Baldwin är själv homo). Giovannis rum var en av hans första verk som blev en kommersiell succé. Men också mycket ifrågasatt. Och kanske inte så konstigt. 1956 (när samkönade relationer var synnerligen kontroversiella i USA men även i andra länder) publiceras en bok där huvudpersonen David (en vit man från USA) möter människor i sitt hemland och senare i Paris i Frankrike.
Baldwin är som "Måns Zelmerlöv".
Baldwin är synnerligen frigjord, för att vara i mitten av 1950-talet, när det gäller att berätta om en ung mans vilsenhet i sin bisexuella identitet. Det blir komplicerat att beskriva den här boken rättvist. Men jag ska göra ett försök.
Jag vet att många HBT-personer gillar Eurovision song contest så jag börjar där. Tänk dig att det är många schlagerartister som ska framföra sitt bidrag i någon delfinal. Men som åttonde bidrag hamnar Måns Zelmerlöw. Det kvittar egentligen hur bra eller dålig hans melodi är, hans framförande höjer låten. Ungefär så är det med Baldwins bok. För visst är hans bok begåvad. I synnerhet när han ska beskriva hur David upplever sin första relation med en annan pojke. Från sid 17.
Hur många av oss HBT-personer är ärligt förvånande över den här berättelsen? Förtryck från majoritetssamhället orsakar stigmatisering inom minoritetsgrupper oavsett om det handlar om homosexuella, judar, svarta, muslimer eller andra. Det är givetvis ingen ursäkt men möjligen en förklaring.
David åker redan i början av boken till Paris i Frankrike. Visst är det kul att få en berättelse av staden på 1950-talet. Det är mycket franska citat. Och både positiva och negativa berättelser av staden. Till en början gillar jag det.
Men efterhand blir Baldwins beskrivning, och berättelser, för svarta och negativa. Tolka mig rätt. Att berätta om svåra saker är inte fel. Tvärtom. Men till sist får man en känsla av att James Baldwin närmast exploaterar problemen. Han berättar om en stad, Paris, i ett land, Frankrike. Försöker få det till att bli "franskt". Men till sist blir det närmast en karikatyr av en "amerikan på besök". Det blir exploatering. Det var kanske inte hans avsikt men det blir resultatet.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
James Baldwin är välkänd för att publicera böcker med temat relationer vit-svart (Baldwin är själv svart) och hetero-homo (Baldwin är själv homo). Giovannis rum var en av hans första verk som blev en kommersiell succé. Men också mycket ifrågasatt. Och kanske inte så konstigt. 1956 (när samkönade relationer var synnerligen kontroversiella i USA men även i andra länder) publiceras en bok där huvudpersonen David (en vit man från USA) möter människor i sitt hemland och senare i Paris i Frankrike.
Baldwin är som "Måns Zelmerlöv".
Baldwin är synnerligen frigjord, för att vara i mitten av 1950-talet, när det gäller att berätta om en ung mans vilsenhet i sin bisexuella identitet. Det blir komplicerat att beskriva den här boken rättvist. Men jag ska göra ett försök.
Jag vet att många HBT-personer gillar Eurovision song contest så jag börjar där. Tänk dig att det är många schlagerartister som ska framföra sitt bidrag i någon delfinal. Men som åttonde bidrag hamnar Måns Zelmerlöw. Det kvittar egentligen hur bra eller dålig hans melodi är, hans framförande höjer låten. Ungefär så är det med Baldwins bok. För visst är hans bok begåvad. I synnerhet när han ska beskriva hur David upplever sin första relation med en annan pojke. Från sid 17.
Den sommaren hade jag träffat honom nästan dagligen, nu slutade jag söka upp honom. Han sökte inte heller upp mig. Om han gjort det hade jag blivit mycket glad, men mitt uppbrott var början till en söndring som ingendera kunde hejda....och när skolan började slog jag mig ihop med ett äldre, råare gäng , och var mycket elak mot Joey. Ju ledsnarare det gjorde honom, desto elakare blev jag. Till sist flyttade han, bort från skolan, och jag såg inte honom merBaldwin exploaterar Paris och Frankrike.
Hur många av oss HBT-personer är ärligt förvånande över den här berättelsen? Förtryck från majoritetssamhället orsakar stigmatisering inom minoritetsgrupper oavsett om det handlar om homosexuella, judar, svarta, muslimer eller andra. Det är givetvis ingen ursäkt men möjligen en förklaring.
David åker redan i början av boken till Paris i Frankrike. Visst är det kul att få en berättelse av staden på 1950-talet. Det är mycket franska citat. Och både positiva och negativa berättelser av staden. Till en början gillar jag det.
Men efterhand blir Baldwins beskrivning, och berättelser, för svarta och negativa. Tolka mig rätt. Att berätta om svåra saker är inte fel. Tvärtom. Men till sist får man en känsla av att James Baldwin närmast exploaterar problemen. Han berättar om en stad, Paris, i ett land, Frankrike. Försöker få det till att bli "franskt". Men till sist blir det närmast en karikatyr av en "amerikan på besök". Det blir exploatering. Det var kanske inte hans avsikt men det blir resultatet.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar