Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.
Många av er såg nog presskonferensen för några veckor sedan. Frankrikes president, högerpolitikern Nicolas Sarkozy, förklarade att de militära insatserna i Libyen börjat. Jag vill förtydliga att Sarkozy vanligen inte är en av min favoritpolitiker. Han är både negativ till en könsneutral äktenskapslag och homoadoptioner. Och hans retorik är, trots att han själv har invandrarursprung, flirtande med de i Frankrike som är främlingsfientliga.
Men där på presskonferensen växte Sarkozy, känd för att vara kort. Eller hur? Cyniska människor menar att attacken mot Libyens diktator Gadaffi bara handlade om att förbättra Sarkozys dåliga opinionssiffror. Visst, alla politiker tar hänsyn till opinionssiffror. Men de flesta politiker drivs även av något annat. Alternativet är att du gissar att andra bara drivs av egenintresse. Men gäller det då även dig själv?
Moskva 1991. Ett antal militärer har försökt göra en militärkupp i Moskva. De vill återställa det kommunistiska Sovjet som håller på att falla sönder. Men Boris Jelsin, utmanar dem med risk för sitt eget liv. Han ställer sig på ett torg tillsammans med protesterande människor. Och det bidrog till att kuppen misslyckades. De flesta vet idag att Jeltsin hade allvarliga alkoholproblem och hade nog många andra brister. Men där, i Moskva, hade han sin bästa stund. Precis som Sarkozy i början av 2011.
Ett av de bästa argumenten emot intolerans är en klassiker. Argumentet är följande. "Om du blir allvarligt sjuk och håller på att kanske dö vet du inte vem det är som räddar dig, du vet inte om det är någon som är man eller kvinna, ung eller gammal, hetero eller homo, vit eller svart, kristen, jude, muslim eller ateist. Därför ska du aldrig döma någon människa.".
Alla har sin "bästa stund".
För visst är det sant. Ibland är människor där. Både tid och plats är rätt. Ibland handlar det om att rädda liv, ibland om att få någon till sjukhus. Eller något så "banalt" som att ge tröst till någon som är ledsen.
Alla människor har sin "bästa stund". Det måste inte handlar om något befrielsekrig eller att förhindra någon militärkupp. Och här hamnar vi i vardagen. Jag bor nära Värnhemstorget i Malmö. Där är ofta människor som är utslagna, missbrukare och hemlösa. De har ingen chans eller hur?
Jag var på en konsert i höstas i S:t Johannes kyrka i centrala Malmö. Ett antal sångare och musikanter framförde sina verk. Men ingen hade kollat vilka som var där. Det är inte som i de flesta frikyrkor, granskning av vilka som är med i samfundet. Är de fina nog att få vara med där eller ska de inte bli "godkända"? I Svenska kyrkan får folk vara med. Och - det är inte enkelt - kanske folk i bänken bredvid är massmördare. Eller pedofiler. Eller andra som gjort något vidrigt. Men vad är alternativet? Att Svenska kyrkan skulle haft grindvakter - som en del frikyrkor?
För många år sedan tyckte jag att brottslingar var en speciell typ av människor. Ungefär som att det är statiskt. Vi som är hederliga - de som är brottslingar. Idag har jag en mer nyanserad syn på det här. Ingen är helt vit eller helt svart. Det handlar om nyanser. Det handlar inte om att bagatellisera vidriga brott som massmord eller pedofila övergrepp. Utan om att ha en viss ödmjukhet. Jag har betraktat en del människor som varit "hederliga" som sedan förvandlats. Människor som haft "perfekta relationer" som sedan hamnat i kris och avslutat relationen.
Men egentligen handlar det om något positivt. Att många av oss har våra "bästa stunder" framför oss. Det måste inte vara något dramatiskt i media. Det kan handla om att finnas till hands när en människa är i kris.
Visst är många människor vid Värnhemstorget i Malmö utslagna. De har problem. Missbruk, skitiga kläder, "udda". Vissa kallar dem värdelösa.
Men återigen - många av oss har våra bästa stunder framför oss. Även a-lagare vid Värnhemstorget.
Ingen människa är värdelös.
Inte någon.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Många av er såg nog presskonferensen för några veckor sedan. Frankrikes president, högerpolitikern Nicolas Sarkozy, förklarade att de militära insatserna i Libyen börjat. Jag vill förtydliga att Sarkozy vanligen inte är en av min favoritpolitiker. Han är både negativ till en könsneutral äktenskapslag och homoadoptioner. Och hans retorik är, trots att han själv har invandrarursprung, flirtande med de i Frankrike som är främlingsfientliga.
Men där på presskonferensen växte Sarkozy, känd för att vara kort. Eller hur? Cyniska människor menar att attacken mot Libyens diktator Gadaffi bara handlade om att förbättra Sarkozys dåliga opinionssiffror. Visst, alla politiker tar hänsyn till opinionssiffror. Men de flesta politiker drivs även av något annat. Alternativet är att du gissar att andra bara drivs av egenintresse. Men gäller det då även dig själv?
Moskva 1991. Ett antal militärer har försökt göra en militärkupp i Moskva. De vill återställa det kommunistiska Sovjet som håller på att falla sönder. Men Boris Jelsin, utmanar dem med risk för sitt eget liv. Han ställer sig på ett torg tillsammans med protesterande människor. Och det bidrog till att kuppen misslyckades. De flesta vet idag att Jeltsin hade allvarliga alkoholproblem och hade nog många andra brister. Men där, i Moskva, hade han sin bästa stund. Precis som Sarkozy i början av 2011.
Ett av de bästa argumenten emot intolerans är en klassiker. Argumentet är följande. "Om du blir allvarligt sjuk och håller på att kanske dö vet du inte vem det är som räddar dig, du vet inte om det är någon som är man eller kvinna, ung eller gammal, hetero eller homo, vit eller svart, kristen, jude, muslim eller ateist. Därför ska du aldrig döma någon människa.".
Alla har sin "bästa stund".
För visst är det sant. Ibland är människor där. Både tid och plats är rätt. Ibland handlar det om att rädda liv, ibland om att få någon till sjukhus. Eller något så "banalt" som att ge tröst till någon som är ledsen.
Alla människor har sin "bästa stund". Det måste inte handlar om något befrielsekrig eller att förhindra någon militärkupp. Och här hamnar vi i vardagen. Jag bor nära Värnhemstorget i Malmö. Där är ofta människor som är utslagna, missbrukare och hemlösa. De har ingen chans eller hur?
Jag var på en konsert i höstas i S:t Johannes kyrka i centrala Malmö. Ett antal sångare och musikanter framförde sina verk. Men ingen hade kollat vilka som var där. Det är inte som i de flesta frikyrkor, granskning av vilka som är med i samfundet. Är de fina nog att få vara med där eller ska de inte bli "godkända"? I Svenska kyrkan får folk vara med. Och - det är inte enkelt - kanske folk i bänken bredvid är massmördare. Eller pedofiler. Eller andra som gjort något vidrigt. Men vad är alternativet? Att Svenska kyrkan skulle haft grindvakter - som en del frikyrkor?
För många år sedan tyckte jag att brottslingar var en speciell typ av människor. Ungefär som att det är statiskt. Vi som är hederliga - de som är brottslingar. Idag har jag en mer nyanserad syn på det här. Ingen är helt vit eller helt svart. Det handlar om nyanser. Det handlar inte om att bagatellisera vidriga brott som massmord eller pedofila övergrepp. Utan om att ha en viss ödmjukhet. Jag har betraktat en del människor som varit "hederliga" som sedan förvandlats. Människor som haft "perfekta relationer" som sedan hamnat i kris och avslutat relationen.
Men egentligen handlar det om något positivt. Att många av oss har våra "bästa stunder" framför oss. Det måste inte vara något dramatiskt i media. Det kan handla om att finnas till hands när en människa är i kris.
Visst är många människor vid Värnhemstorget i Malmö utslagna. De har problem. Missbruk, skitiga kläder, "udda". Vissa kallar dem värdelösa.
Men återigen - många av oss har våra bästa stunder framför oss. Även a-lagare vid Värnhemstorget.
Ingen människa är värdelös.
Inte någon.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar