Mauricio Rojas borde blivit integrationsminnister.

Vi var samlade, de ca 50 främsta integrationspolitikerna i Folkpartiet. I en konferenslokal i Stockholmsområdet. Kritiken emot Mauricio Rojas var hård. Han satt på en stol, ensam. Vi andra runt honom.

Rojas hade nyss publicerat en artikel i media om att invandrare var överrepresenterade när det gäller brottslighet. Hade pekat ut sitt eget ursprung, chilenska. Vi försökte förklara för honom att han hade rätt i sak, men i Sverige kan man inte vara så direkt. Budskapet måste lindas in. Och främst att det är forskare som ska publicera den typen av artiklar. 

Rojas var den som förde fram homorättigheter i förorterna.

Jag hade ibland lätta konflikter med Rojas (så är det i varje parti) men han hade en viktig egenskap. Han var genuint nyfiken om vad folk ville kritisera honom för. Han betraktade kritik som ett medel för att bli bättre. Den egenskapen saknade Lars Leijonborg och Jan Björklund.

I början var jag lätt misstänksam emot honom. Hade lämnat Moderaterna för Folkpartiet och hade chilenskt ursprung. Gayvänlig? Kanske inte. Men Rojas var den person som i fp lyfte fram homosexuellas rättigheter i förorterna. "Vi måste prata om det här, aha" kommenterade han.

C portade honom från varje politisk post i regeringskansliet.

Rojas borde blivit integrationsminister 2006. Men Centerpartiets ordförande Maud Olofsson hade beslutat sig. "Den människan ska aldrig få någon post av betydelse". Han drevs bort från svensk politik. Paradoxalt nog för att han var för osvensk. Han ville att vi skulle tala om problem kopplade till invandring. Om man inte talar om det kan man heller inte lösa det var hans devis.

Rojas hade givetvis inte fixat alla integrationsproblem. Men hade han blivit minister hade Sveriges förorter kanske varit i en något bättre situation idag.

Jag jobbade nära Rojas. Han framförde aldrig något intolerant emot folk från någon grupp.


Uppdatering 1.

Vill förtydliga att möten bland fp:s ledande integrationspolitiker vanligen var trivsamma. 

Vårt fokus var att försämra sossarnas trovärdighet i debatten och där var Rojas viktig. Men det där mötet var speciellt. Rojas hade tydligen fått godkännande av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg att skicka debattartikeln till Dagens nyheter. Men han hade inte meddelat oss andra i partiets integrationsråd (det var en  central del av vår kritik på mötet). Leijonborg fattade nog inte hur kontroversiellt det var att redovisa etniska gruppers brottslighet av ett partis integrationspolitiske talesperson.

Att kalla en artikel för "olycklig" är frän kritik på en partikonferens.

Att sossetidningar kritiserade oss var vi vana vid, det betraktades internt närmast som beröm att de gjorde det. Men här fick vi kritik från de flesta liberala tidningar. Ingen kunde hitta något sakfel i debattartikeln. Utan det var själva debatten som inte fick föras. Att vi kallades för populister var ett de snällaste uttrycken. Våra politiska motståndare skulle utnyttja det där.

De flesta av oss gillade Rojas som människa. Men folk på konferensen framförde saker som "du är begåvad Mauricio men den där artikeln är olycklig". Det kan tyckas oskyldigt men på en partikonferens är det frän kritik. Rojas såg medtagen och ledsen ut. Jag gick fram till honom efteråt, la en hand på hans axel "Vi har valt att ta det här internt, vi ska inte ut i pressen med det".