Från presentationen av Test (2013) regisserad av Chris Mason Johnson.
Frankie is the newest, skinniest and most mocked member of an up-and-coming modern dance company in San Francisco. The year is 1985. As six muscular male dancers tumble their way through athletic choreography, Frankie stands on the sidelines, mirroring the movement and looking a little weak. The choreographer stops the music and yells at Frankie to “dance like a man!” On the sidelines, Todd watches. Todd is an established dancer in the same company and the bad boy to Frankie’s innocent. They’re friends - opposites attract. For Frankie, the city offers no relief from the bullying at work: a newspaper headline asks “Should Gays Be Quarantined?” while fresh graffiti screams “AIDS Faggot Die!” Frankie turns away and, with his bright yellow Walkman clipped to his belt, retreats into a music-filled trance. When one of the male dancers is injured Frankie must perform in his place. It’s the classic test of skill and character, and Todd helps Frankie prepare. Outside of work, as Frankie and Todd’s friendship deepens, they each face a different kind of test: the newly-named disease is spreading fast and no one seems to know anything about it, except who it targets. Together the friends navigate a world full of risk that is also, now and then, full of hope.
Trovärdighet om gay-kulturen.
Huvudrollsinnehavaren är alltså Frankie (spelad av Scott Marlowe som för övrigt är dansare själv yrkesmässigt). Han gör en stark debut i filmsammanhang. Marlowe får oss verkligen att känna sympati för hans rollfigur. Både när det handlar om festande på klubbar och när han oroar sig för att fått aids som då närmast betraktades som en dödsdom. Frankie blir ibland ovän med sin kompis och danskollega Todd (Matthew Risch) som till sin karaktär är annorlunda. Han gillar många tillfälliga sexuella förbindelser, t.o.m att sälja sex.
Ska en film eller bok göras om bögar på 1980- och 90-talet måste det finnas en trovärdighet. Jonas Gardell hade det givetvis i den, med rätta, hyllade bok-serien Torka aldrig tårar utan handskar. Och Chris Mason Johnson vet också att fånga nyanserna, de sociala koderna som fanns bland många bögar. I Sverige, USA och andra länder. Men tack och lov förblir rollkaraktärerna människor, inte parodier.
Något förskönande om hiv-aids-situationen i San Francico.
Eftersom jag älskar 80-talskulturen är filmen fascinerande bara av den orsaken. Även om den fångar delar av kulturen väl vill jag dock hävda att den ibland är något för "moderniserad" för att vara riktigt genuin att gestalta de åren. Men det är bara en kritik i marginalen. En mer allvarlig invändning är att situationen för män som har sex med män i San Francisco här något förskönas. Regissören har själv förklarat att han inte vill göra en film främst om hur hemskt det var att vara bög i staden 1985. Jag kan förstå den hållningen, givetvis fanns det positiva saker även då. Men just det året var gayrörelsen närmast i en kollektiv depression just i San Francisco.
Filmen är ingen dokumentär.
Den sjukdom som senare skulle kallas hiv spreds bland män som har sex med män först i New York (1983 var krisen ett faktum inom gay-rörelsen, för första gången jobbade folk från hela rörelsen i staden tillsammans för något, att försöka hindra spridningen av sjukdomen), sedan i San Francisco (1984 fattade gay-aktivister där hur fruktansvärt allvarlig situationen verkligen var) och därefter till många andra städer, inklusive Stockholm (1985-1986).
Å andra sidan är det här ingen dokumentär. Det här är en film om några rollkaraktärer som påverkas av hotet av att fått hiv. Samma år som det för första gången fanns möjlighet att göra test för att få reda på sin hiv-status. Och där är filmen bra. T.o.m. mycket bra. Om än inte perfekt.
Trailer (Youtube)
Huvudrollsinnehavaren är alltså Frankie (spelad av Scott Marlowe som för övrigt är dansare själv yrkesmässigt). Han gör en stark debut i filmsammanhang. Marlowe får oss verkligen att känna sympati för hans rollfigur. Både när det handlar om festande på klubbar och när han oroar sig för att fått aids som då närmast betraktades som en dödsdom. Frankie blir ibland ovän med sin kompis och danskollega Todd (Matthew Risch) som till sin karaktär är annorlunda. Han gillar många tillfälliga sexuella förbindelser, t.o.m att sälja sex.
Ska en film eller bok göras om bögar på 1980- och 90-talet måste det finnas en trovärdighet. Jonas Gardell hade det givetvis i den, med rätta, hyllade bok-serien Torka aldrig tårar utan handskar. Och Chris Mason Johnson vet också att fånga nyanserna, de sociala koderna som fanns bland många bögar. I Sverige, USA och andra länder. Men tack och lov förblir rollkaraktärerna människor, inte parodier.
Något förskönande om hiv-aids-situationen i San Francico.
Eftersom jag älskar 80-talskulturen är filmen fascinerande bara av den orsaken. Även om den fångar delar av kulturen väl vill jag dock hävda att den ibland är något för "moderniserad" för att vara riktigt genuin att gestalta de åren. Men det är bara en kritik i marginalen. En mer allvarlig invändning är att situationen för män som har sex med män i San Francisco här något förskönas. Regissören har själv förklarat att han inte vill göra en film främst om hur hemskt det var att vara bög i staden 1985. Jag kan förstå den hållningen, givetvis fanns det positiva saker även då. Men just det året var gayrörelsen närmast i en kollektiv depression just i San Francisco.
Filmen är ingen dokumentär.
Den sjukdom som senare skulle kallas hiv spreds bland män som har sex med män först i New York (1983 var krisen ett faktum inom gay-rörelsen, för första gången jobbade folk från hela rörelsen i staden tillsammans för något, att försöka hindra spridningen av sjukdomen), sedan i San Francisco (1984 fattade gay-aktivister där hur fruktansvärt allvarlig situationen verkligen var) och därefter till många andra städer, inklusive Stockholm (1985-1986).
Å andra sidan är det här ingen dokumentär. Det här är en film om några rollkaraktärer som påverkas av hotet av att fått hiv. Samma år som det för första gången fanns möjlighet att göra test för att få reda på sin hiv-status. Och där är filmen bra. T.o.m. mycket bra. Om än inte perfekt.
Trailer (Youtube)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar