Från förlagets presentation av Monster i garderoben (2014) av Johan Hilton.
Alfred Hitchcocks film Psycho skrämde slag på 1960-talets biobesökare och har med tiden blivit århundradets mest berömda skräckfilm. För Anthony Perkins, som spelade huvudrollen som mördaren Norman Bates, gick det inte lika bra. I en tid då det offentliga USA såg förrädare överallt, och där många homosexuella sparkades från statsförvaltningen, blev den mammabundne och misstänkt fjollige Norman Bates en ödesdiger figur att förknippas med. Rollen blev en dödsstöt för Anthony Perkins karriär. Monster i garderoben är en inkännande biografi och en lekfull analys av en skräckfilm och dess samtid. Framför allt är det en uppfordrande skildring av hur populärkulturen använder sexuella minoriteter som underhållning och skrämseleffekt – något som kastar hotfulla skuggor ända in i vår tid.Johan Hilton och jag har en sak gemensam. Vi är säkert bland de 20 i Sverige som har bäst koll på HBTQ-litteratur. Därför blir jag inte förvånad att hans bok fått välvilliga recensioner av folk med sämre koll. Jag klandrar dem inte. Hiltons bok är verkligen inte ointressant. Tvärtom. Även jag som noga följt debatten i USA hittar en del nya saker. Och han berättar väl - även om det ibland blir spretigt.
Offer-perspektivet är problematiskt.
Men vem är den här boken egentligen till för? Hade den getts ut för 10 år sedan skulle jag förstått hans motiv. Att föra fram argument emot ett heteronormativt samhälle där samkönade par inte fick ingå äktenskap. Hilton vill berätta hur homosexuella män ofta använts som "skurkar" i den västliga kulturen (främst från USA). Det är sant. Och det är tragiskt. En viktig poäng att framföra för de som inte känner till det.
Men man kunde förvänta sig att Johan Hilton - en ledande kulturdebattör från Expressens kulturredaktion - 2015 kunde avhållit sig från att porträttera homosexuella män (för det är män det här handlar om vilket han delvis själv förklarar - lesbiska är i princip helt frånvarande) som bara offer. Transpersoner kopplas slentrianmässigt ihop med samkönat begär vilket är okunnigt och fördomsfullt av Hilton. Paradoxalt blir han därmed en del av den diskurs före 1990 i gay-rörelsen (som dominerades av bögar) som inte betraktade förtryck emot transpersoner som något problem i sig utan bara var en del av homo- (bög) fobin.
Filmen Psycho var faktiskt progressiv,
Hiltons tes om att filmen Psycho skulle vara heteronormativ (för att använda ett uttryck som används idag) är också synnerligen diskutabel. Förvisso anspelar den på normbrytare (vilket Hitchcocks filmer gjorde generellt) som de "onda" men Hiltons tes om att heterosexuella ensidigt behandlades välvilligt av Hitchcock och Hollywood generellt blir bara fånig. Tvärtom är filmen Psycho tydligt progressiv oavsett vilken vinkel man ska bedöma den efter. En av de första scenerna handlar om något som förmodligen var banbrytande inom filmkulturen i USA. En man med bar överkropp med hår på bröstet talar med en lättklädd älskarinna på ett hotellrum. Senare hade hon i filmen en bh som var så avslöjande att censuren förmodligen inte släppt igenom det 10 år tidigare. Och de var inte gifta med varann. De två personerna som dog i filmen var identifierade som "hetero".
Även tesen om att Hollywood på 1970-talet fram till 1990-talet skulle demoniserat bara (främst) homosexuella-queer blir besynnerlig. Sant är att det fanns betydande fördomar emot personer som idag skulle kallas för HBTQ-personer. Filmindustrin i USA upprätthöll värderingar som var HBTQ-fientliga. Trots att många (främst) män inom Hollywood var bögar. Men de mest kända seriemördarna i filmerna var hetero eller icke-sexuella. Men att påpeka det, och nyansera, skulle givetvis förstöra Hiltons tes. Därför bryr han sig inte om det.
Inget resonemang om att väst är HBTQ-vänligast.
Det finns ett tecken på förakt emot de flesta personer Hilton kommenterar. Han beskriver Anthony Perkins i slutstadiet av sin aids-sjukdom som "apliknande". Det är det mest extrema exemplet men jag känner vibbar av att Johan Hilton har en besatthet som grundar sig på hans egna erfarenheter. Precis som homofober valt selektivt ut citat från andra väljer Hilton ut sådana för att bekräfta sin tes. Han förklarar hur mycket han älskar sin make och att hans mamma minsann inte är något monster. Därmed avslöjar han omedvetet att han också har en agenda. "Jag är inte som de där".
Bögar har definitivt varit stigmatiserade i väst men det är också den del av världen där HBTQ-rättigheter nått längst. Om det resonerar Hilton inget som helst i boken. Det kanske skulle störa hans "anti-rasistiska" diskurs.
Trots att boken spretar och borde stramats ihop något är den intressant. Till sist fattar jag varför jag reagerar så mycket över Hiltons oförmåga att ha distans till den västliga homofobin. Därför att jag inte heller har det helt. Både jag och Hilton har personligen varit med om ett tidigare homofobt samhälle. Och det är tragiskt. Och därför är boken - trots ibland brist på nyanser - viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar