HBTQ-kultur. Färjan - Mats Strandberg.

Från förlagets presentation av Färjan (2015) av Mats Strandberg. 

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.... Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem. Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.

Den här boken är som en U-kurva form-mässigt. Först bör det dock framhållas att boken, 476 sidor, är för lång. Den skulle utan problem kunna minskas till ca hälften utan att ge avkall på innehållet. Det blir många upprepningar. Men det börjar bra. Jag har här på bloggen recenserat två tidigare böcker av Strandberg. Han har verkligen utvecklats som författare. Personporträtten är ibland lysande. Han fångar med detaljer orsakerna till att människor blivit som de är. Här finns även ett bögpar, Calle som ska fria till Vincent.

Att förklara hur hemsk situationen är förstör spänningen.

När det ska bli skräck så famlar dock Strandberg. Det blir inte spännande. Utan närmast någon typ av Folkhems-skräck. Det är som om någon från Socialstyrelsen skulle annonsera i ett kapitel - "det här händer inte på riktigt". Hemska varelser rör sig som zoombies och de som ännu inte blivit "smittade" av dem konstaterar igen och igen hur overkligt det är. Istället för att lita på otydliga tecken vill Strandberg minsann berätta hur hemsk deras situation är. Paradoxalt försvinner därmed spänningen.

Mot slutet blir det bättre. Likt en regissör till en action-film har Mats Strandberg sparat de mest rafflande scenerna till sist. Det negativa är att han har skrivit en för lång och och för ojämn bok. Det positiva är att, när han är som bäst, verkligen glänser som författare.