Från förlagets presentation av De federala distrikten (2014) av Andrés Stoopendaal.
De federala distrikten är en diktsamling om gräns och gränsöverträdelse, om våld och makt som den maskulina identitetens brännpunkt, om utsatthet och sökande efter närhet. Det är poesi som rör sig stilistiskt på flera olika estetiska territorier, formbundenhet blandas med flödande prosalyrik och scener skiftar mellan hjärtliga och hjärtlösa rum. Här finns kärlek och kärlekslöshet, skarp realism tillsammans med surrealism, skönhet och destruktivitet. Någon spelar natt i krigets lek, en pojke brottas med en kamrat i knarrande snö, en far samtalar med sin dotter på en österrikisk alptopp, kosmopolitiska stämmor som när som helst tycks kunna tona bort i intensiv ensamhet, i skuld och möjligen skam.Ni som följer min blogg vet att jag verkligen inte hyllar PK-floskler. Jag söker det genuina. Men ofta hittar jag faktiskt det i den här boken. Från sid 46
..... Du ligger på magen i sängen.... läser ett glossy magasin för unga män - jag sätter mig här.... precis så här .... på kanten av sängen som gungar till lite när jag placerar på mig på den Du sneglar mot mig, ler en aning, skruvar på dig lite.Boken är inte perfekt men betydligt bättre än medioker. Stoopendaal lyckas förena det stilistiska, retoriken, att formulera - med ett innehåll som ofta har substans. Och i ett kapitel får han mig att vackla för några sekunder som anhängare av ett stärkt försvar. Efter de sekunderna landar jag igen i samma slutsats. Sverige bör förstärka sitt militära försvar och bli med i NATO. Men att han - om än bara för några sekunder - fick mig att vackla vilket jag aldrig gjort när någon röd-grön politiker skrivit en debattartikel om det - visar vilken kraft litteratur har. Även idag.
Du frågar "Varför ska vi låtsas det är så?"... Plötsligt vet jag inte varför. Du som ser hur ställd jag blir fortsätter. "Vi kan låtsas att jag hatar dig, , att jag hatar dig på allvar"
"Så säger du alltså nu, först nu", tänker jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar