Pride (2014) handlar om verkliga händelser i mitten av 1980-talet i Storbritannien. Om ett osannolikt samarbete mellan (en del) gayaktivister i London och (en del) strejkande gruvarbetare i Wales. Först måste det förtydligas att den här filmen har ett vänsterperspektiv. Vilket givetvis inte måste betyda den är dålig eller ointressant för folk som inte är vänster. Kultur kan sällan vara "neutral". Det är ofta inte ens önskvärt.
Men som socialliberal gör det att - när jag kollar filmen - börjar resonera om hur jag själv agerat om jag vore besökare på gay-klubbar i London 1984. Jag hade inte skänkt pengar till gruvarbetarna. Storbritanniens ekonomi hade i decennier drabbats av otaliga strejker och oansvariga fackföreningar som ofta hade svårt att kompromissa och acceptera moderniseringar av landets näringsliv. Annorlunda var det i bl.a. Sverige och Västtyskland där facket generellt bejakade omställningar (på 1990-talet skulle också socialdemokratiska brittiska Labour acceptera det).
Blandning av drama och komedi.
Men det betyder inte att konservativa Tory och dåvarande statsministern Margaret Thatcher hanterade situationen väl. Regeringen var nyliberala "fundamentalister". Marknaden skulle lösa alla problem. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att folk skulle kunna utbilda sig och få nya jobb betraktades närmast som "socialism". Folk som blev arbetslösa kastades ut i fattigdom. Även en del brittiska debattörer med borgerliga värderingar kritiserade Thatcher för att vara socialt okänslig. Ska man förstå gruvarbetarstrejken (och filmens berättelse) måste man ha med båda de perspektiven.
Hur håller då filmen konstnärligt? Man bör konstatera att det här är en blandning av historiskt drama och komedi. Som hyfsat kunnig om brittisk gaypolitik på 1980-talet kan jag konstatera att den framför en korrekt historiebeskrivning. Men ofta blir det mer av ett teaterdrama än nyanser. En del karaktärer är tyvärr för endimensionella. Men det finns också flera positiva sidor i filmen regisserad av Matthew Warchus. Den är faktiskt ganska kul. Några av skådespelarna gör bra insatser. Och det finns ett driv i berättelsen.
Men som socialliberal gör det att - när jag kollar filmen - börjar resonera om hur jag själv agerat om jag vore besökare på gay-klubbar i London 1984. Jag hade inte skänkt pengar till gruvarbetarna. Storbritanniens ekonomi hade i decennier drabbats av otaliga strejker och oansvariga fackföreningar som ofta hade svårt att kompromissa och acceptera moderniseringar av landets näringsliv. Annorlunda var det i bl.a. Sverige och Västtyskland där facket generellt bejakade omställningar (på 1990-talet skulle också socialdemokratiska brittiska Labour acceptera det).
Blandning av drama och komedi.
Men det betyder inte att konservativa Tory och dåvarande statsministern Margaret Thatcher hanterade situationen väl. Regeringen var nyliberala "fundamentalister". Marknaden skulle lösa alla problem. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att folk skulle kunna utbilda sig och få nya jobb betraktades närmast som "socialism". Folk som blev arbetslösa kastades ut i fattigdom. Även en del brittiska debattörer med borgerliga värderingar kritiserade Thatcher för att vara socialt okänslig. Ska man förstå gruvarbetarstrejken (och filmens berättelse) måste man ha med båda de perspektiven.
Hur håller då filmen konstnärligt? Man bör konstatera att det här är en blandning av historiskt drama och komedi. Som hyfsat kunnig om brittisk gaypolitik på 1980-talet kan jag konstatera att den framför en korrekt historiebeskrivning. Men ofta blir det mer av ett teaterdrama än nyanser. En del karaktärer är tyvärr för endimensionella. Men det finns också flera positiva sidor i filmen regisserad av Matthew Warchus. Den är faktiskt ganska kul. Några av skådespelarna gör bra insatser. Och det finns ett driv i berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar