HBT-kultur. Cockpit.

Piloten Valle behöver desperat ett nytt arbete. När han får höra att flygbolaget Silver Airlines letar efter en kvinnlig flygkapten drar han sig inte för att hoppa i högklackat, krypa i ett schyst fodral och söka jobbet. Han lånar sin systers identitet mot en helårsprenumeration på en morgontidning. Att pilotkollegan Cecilia blir förälskad i Valles nya, kvinnliga jag ingår dock inte riktigt i planen.

Så här presenteras filmen (2012). Och visst utmanar den (trailer på Youtube) väl normer både när det gäller kön, könsidentitet och sexuell läggning. Den är garanterat "PK". Men det betyder verkligen inte att den är bra. För det första bör man problematisera dess lätt hyllande av kvotering. Att kvotera folk, oavsett om det handlar om kön, sexuell läggning, könsidentitet, etnicitet, funktionshinder, ålder, religion etc är att reducera människor till att ha bara en egenskap. När vi människor alla är mångfacetterade.

Förutsägbar buskis.

Men det är verkligen inte där filmen brister. Det är värre än så. Manuset är så förutsägbart att man kan gissa sig till slutet redan i mitten av filmen. Skådespelarinsatserna är så mediokra att filmens blinde 6-åring förmodligen är den bäste skådisen i den. Det här är buskis - betald med filmstöd. Jag har inget emot buskis. Nils Poppe var en mästare på det här i Skåne. Men då ska man stå för det och inte låtsas det är en kvalitetsfilm. Om än att man gömmer sig bakom genusanalyser.

Filmen är inte ointressant. Den är som en Nils Poppe-revy. Man följer vad som ska hända. Men allt är så tillrättalagt att det blir absurt. Men det finns ju en "man utklädd till kvinna". Visst, filmen problematiserar könsroller. Men det kan vilken politisk pamflett göra. Ska man göra en film ska det till något extra. Något som den här rullen tyvärr saknar.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.