HBT-kultur. Queer noises 1961-1978.

Det var av en slump jag hittade det här albumet. Jag gick igenom samlingsskivorna i butiken Folk å rock i Malmö för några veckor sedan. Queer noises 1961-1978 lät spännande även om jag inte hade några betydande förväntningar när jag lyssnade på den i affären. Men till sist bestämde jag mig för att köpa den.

Inte för att det här skulle vara en fantasisk skiva musikaliskt för det är den inte. Om man ska vara ärlig är resultatet synnerligen blandat när det gäller kvalité. Det här är inte ett album jag rekommenderar till folk generellt men däremot för de som är intresserade av HBT-historia.

Bara kommentarerna till låtarna är värt en eloge.

Det är tyska alternativbolaget Trikont som gav ut albumet 2006. Brittiske journalisten Jon Savage kommenterar (finns både i tysk och engelsk version) låtarna och bara det är värt en eloge eftersom det ger mycket intressant information.

Jag har i decennier följt musik med koppling till gayteman. Jag trodde jag hade koll på nästan allt av betydelse i genren tills jag kollade den här skivan. För här presenteras många låtar som aldrig getts ut i Sverige eller kommenterats i svensk gaymedia de senaste 20 åren.

Lyssna på Eros (1961) av Rod McKuen. Givetvis kunde han inte berätta öppet om att låten handlar om crusing bland män som har sex med män. Men de flesta som känner till kulturen vet givetvis vad det handlar om när han berättar om "a women eller a special friend". Här finns sökandet i anonyma möten efter sex men också en längtan efter något annat. "I am varm. You´ll see". Sällan har längtan efter mänsklig närhet beskrivits så innerligt.

Smäktande schlager.

Zebedy använder i The man I love (1969) samma smäktande schlagerformel som artister som Tom Jones och Engelbert Humperdinck (aktuell med sin medverkan i Eurovision song contest i Baku häromveckan) gjorde i slutet av 1960-talet. Visst måste man konstatera att Zebedys låt inte håller samma klass som de främsta hitsen med med Jones och Humperdinck men det är fascinerande att konstatera att de två senare nog skulle framfört det här om de hade gjort bögpop 1969.

Den låt jag annars musikaliskt tycker är bäst på albumet är Michael Cohen och hans Bitterfeast där han 1973 berättar om "sina älskare". I en tid där homorelationer ännu var tabu och de flesta delstater i USA hade totalförbud mot samkönade relationer är Cohen explicit att han är bög. I en vacker melodi med piano som komp.

Brist att lesbiska kvinnor är frånvarande.

Visst finns det mycket skräp på albumet, främst punklåtarna. Att Jon Savage själv var engagerad för punk kan ha spelat in. Men här finns också flera låtar som kanske inte håller musikaliskt men är intressanta just för att de var "före sin tid". Lyssna på The Tornados Do you come here often där två transor efter två minuters instrumentalt parti börjar skämtsamt snacka. Eller Peter Gredzien som gör en countrylåt, White trash hillbilly tricks, med en hyllning till en mans kropp.

Givetvis fanns inte ordet HBT på 1960- och 1970-talet men transpersoner är väl representerade på den här samlingen. Tyvärr kan man inte säga detsamma om lesbiska kvinnor vilket givetvis är ett problem i sig för den som vill göra anspråk på "queer noises".

Mina första reaktion när jag fick tag i skivan var följande. Varför har inte svensk HBT-media berättat något om den? Nu har jag gjort det.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.