En film som handlar om vad en sörjande man gör en dag 1962? Kan det vara något? Hur kul är det egentligen?
Colin Firth gör en lysande rollprestation som George Falconer i En enda man (2009). En del har kallat det hans bästa filmroll någonsin. Om det är sant kan jag inte avgöra men det är möjligt. Han ger sorgen och uppgivenheten ett ansikte. Trots att han inte fäller en tår i filmen. Men måste inte en sörjande människa göra det?
Min mormor (som dog 1997) hade en vän som hette Agda (som dog senare). När Agda och hennes man Sven var i 50-årsåldern fick de ett telefonsamtal en dag. De hade bara ett barn, Lars. Polisen ringde, det måste varit ca 1970. "Er son Lars har dött i en bilolycka". Det var Sven som mottog telefonsamtalet. Agda kom in i hallen och fick beskedet. Hon berättade för min mormor att det var som om hon hickade till. Efteråt grät hon inte. Inte på begravningen. Och inte på 20 år efter det. Först därefter berättade hon för min mormor att hon ibland grät igen.
En dyster film.
Jag har ibland funderat på det där när jag läst om brottsoffer, folk som blivit våldtagna eller rånade, som inte gjort något motstånd. Bristen på mostånd tolkas ibland av domstolar som samtycke. Jag fattar ju att domstolar måste följa juridisk praxis men trots det måste det förtydligas att när folk i en krissituation inte gör något, stelnar till, är passiva, kan det vara ett kristecken. Och även biologiskt finns det förklaringar till det. När människor för tusentals år sedan mötte farliga djur var det ofta en klok strategi att fly. Men lika ofta var det klokt att vara stilla och inte röra sig. Många djur noterar inte dig om du är stilla.
Jag vill avslöja att det här är en dyster film. Men det gissade ni nog redan. Döden är en del av den. Svärtan. Depressionen. Sorgen. Men i mitt det mörka finns det en begynnande livslust. Julianne Moore spelar vännen till George Falconer.
Mörk film med en gnutta hopp.
Visst är det så att vi, oavsett om vi är homo, hetero, bi, kan tycka folk av båda könen är vackra. Inte så att vi måste vilja ha sex med dem. Snarare vacker - som en tavla. Jag gissar att en del heterokillar och homotjejer i smyg tycker att en attraktiv man i uniform är snygg. På samma vis tycker jag Julianne Moore är vacker. I sina kläder och sin frisyr. Precis som kvinnan på bankkontoret som George möter. Och vilken, man eller kvinna, homo eller hetero, kan inte konstatera att den unge latinokille, som möter George utanför en butik, och börjar flirta med honom är snygg.
Men att reducera den här filmen till att handla om sånt vore orättvist. Det centrala budskapet handlar om att hitta vad du vill med livet. Om du vill leva. När din partner sedan 16 år dör måste du besluta dig om du vill leva eller inte. Paradoxalt nog är de få komiska scenerna i filmen när George förgäves försöker begå självmord.
Det här inte den bästa filmen som gjorts om bögrelationer. Den når inte i närheten av Brokeback Mountain. Men den är trots det intressant. Den är mörk. Sorgsen. Med en gnutta hopp.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar