En del av er nog för unga för att minnas svenska TV-serien Varuhuset som var populär på 1980-talet. Förmodligen hade den hittat viss inspiration från Dallas (som ska göra comeback för övrigt), Dynastin, Falcon Crest och annat från USA. 1980-talet var det årtionde då TV-såporna fick sitt genombrott. Och givetvis måste någon vara elak. "Bad boy" eller "bad girl". "J.R" (spelad av Larry Hagman) i Dallas satte en standard. I princip alla på 1980-talet var tvungna att förhålla sig till honom och de andra rollfigurerna.
Som kuriosa kan jag avslöja att Sveriges förste "homosexuelle kändis", Jacob Dahlin, var fascinerad av den här typen av TV-serier och kommenterade dem ofta i radio på 1980-talet. Vissa älskade den här typen av dramaserier. Andra hatade dem. Men få var oberörda. Men mitt i all plasten och de stereotypa rollfigurerna (som ofta bara hade två-tre känslouttryck) fanns också sådant som man måste betrakta som queer. Och som faktiskt påverkade attityder i samhället.
När "Steven" i TV-serien Dynastin berättade att han var gay påverkade det förmodligen mer än många politikers framföranden om tolerans. Även om rollfiguren senare "blev hetero" (vilket gjorde att skådisen, Al Corley, klagade i media för att det blev för stereotypt och därför blev avskedad)
Varför börjar jag en recension av en bok av Mats Strandberg med det här resonemanget? Därför att flera av karaktärerna i boken Bekantas bekanta skulle kunna tolkas som stereotypt "onda". Strandberg, som tidigare varit skribent för Qx, har skrivit flera böcker. Jag recenserade hans senaste bok Halva liv i april i år. Jag betraktar ännu den som hans bästa bok hittills. Bekantas bekanta är bättre än hans debut Jaktsäsong men sämre än Halva liv. Från presentationen av Bekantas bekanta.
Men Christina Schollin som spelade "bad girl" i Varuhuset på 1980-talet framförde i en scen självkritiska resonemang. "Kanske har jag betett mig fel mot en del människor i min närhet". Visst var det en del av dramat. Men i Bekantas bekanta gör en del människor samma analyser. Det gör dem mänskliga. Trots deras fel och brister. Trots att de ofta är "onda" i dramat tvivlar de. Och förklarar varför de beter sig som de gör.
Och mitt i det här, framfört som fiction, kanske vi alla kan påminna oss om att människor sällan har bara några få egenskaper. I verkligheten. Det kan tyckas som en klyscha. Men de flesta är komplicerade och mångfacetterade. Som vi själva är.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Som kuriosa kan jag avslöja att Sveriges förste "homosexuelle kändis", Jacob Dahlin, var fascinerad av den här typen av TV-serier och kommenterade dem ofta i radio på 1980-talet. Vissa älskade den här typen av dramaserier. Andra hatade dem. Men få var oberörda. Men mitt i all plasten och de stereotypa rollfigurerna (som ofta bara hade två-tre känslouttryck) fanns också sådant som man måste betrakta som queer. Och som faktiskt påverkade attityder i samhället.
När "Steven" i TV-serien Dynastin berättade att han var gay påverkade det förmodligen mer än många politikers framföranden om tolerans. Även om rollfiguren senare "blev hetero" (vilket gjorde att skådisen, Al Corley, klagade i media för att det blev för stereotypt och därför blev avskedad)
Varför börjar jag en recension av en bok av Mats Strandberg med det här resonemanget? Därför att flera av karaktärerna i boken Bekantas bekanta skulle kunna tolkas som stereotypt "onda". Strandberg, som tidigare varit skribent för Qx, har skrivit flera böcker. Jag recenserade hans senaste bok Halva liv i april i år. Jag betraktar ännu den som hans bästa bok hittills. Bekantas bekanta är bättre än hans debut Jaktsäsong men sämre än Halva liv. Från presentationen av Bekantas bekanta.
Camilla är drygt 30 och före detta fotomodell. Det är 1990-tal i Stockholm och hon har inga pengar, ingen karriär och ingen trygghet. Men hon har en plan. Hon ska få tillbaka mannen som hon en gång svek och hon ska förverkliga sin dröm om att bli popartist.Mats Strandberg skildrar trovärdigt (vad jag kan bedöma) 1990-talets Stockholm. Det här är en bok som närmast bör betraktas som en hatkärlek till 1990-talet. Den är intressant, sällan tråkig. Men ibland behövs det där extra för att en bok ska få godkänt. Bekantas bekanta är nära på att bli en stereotyp av "strebrar" som gör vad som helst för att få en karriär.
Främsta hindret på Camillas väg mot artistlivet heter Lilly, en ung tjej från landet som just flyttat till Stockholm för att bli känd. Till varje pris. Mellan dem står Daniel - Camillas bäste vän och Lillys bror - en överviktig drag queen som tvingas inse att hans egen syster inte längre är den blyga och tystlåtna flicka han växte upp med.
Men Christina Schollin som spelade "bad girl" i Varuhuset på 1980-talet framförde i en scen självkritiska resonemang. "Kanske har jag betett mig fel mot en del människor i min närhet". Visst var det en del av dramat. Men i Bekantas bekanta gör en del människor samma analyser. Det gör dem mänskliga. Trots deras fel och brister. Trots att de ofta är "onda" i dramat tvivlar de. Och förklarar varför de beter sig som de gör.
Och mitt i det här, framfört som fiction, kanske vi alla kan påminna oss om att människor sällan har bara några få egenskaper. I verkligheten. Det kan tyckas som en klyscha. Men de flesta är komplicerade och mångfacetterade. Som vi själva är.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar